Grattis blonda svärmeri!
Det är hon min vän, min sambo, mitt blonda svärmeri Kajsa-Kajan som fyller år idag och en ber att få gratulera och fira med gryningssång och fågenfnatt, med fjällräven och frukost på sängen.
Befriande att vakna upp efter nattens snår där drömmen är tydlig och iskall i kanterna, som ett stålkärl med iskallt vatten.
"Vrider och vänder, försöker vakna men det tycks inte vara möjligt. Fast i drömmen. Allt handlar om avgången till Indien som närmar sig men trots det är ingenting förberett. Jag och E tar oss en (o)praktiskt vilostund hemma hos henne. Vaknar med panik i bröstet ”fan, väskan är inte packad och shit, ingen av oss har körkort och hur ska vi hinna till mig och packa väskan, hämta biljett?” Väl hemma efter en försenad bussfärd. ”Men nej, jag har glömt att jag har ett marsvin i ett akvarium. Äh. Jag drar o lämnar den. Får väl se om den överlever. Men tusan! Jag har en hund också. Den måste ut. Nu. Så vi går ut men då sticker hon iväg och tuggar kadaver vid vägrenen. Har inte tid med det här. Och nej igen, har ingen hundvakt! Ringer brorsdottern, ber om en tjänst. Hon överväger men kontrar med att hon faktiskt inte kan vakna bredvid min hund om morgarna. Det vore bara äckel. Precis så uttrycker hon det. Jag ringer flygbolaget, har jag ännu tid att ordna en ny lösning för detta, för strukturen, för kaoset? Nej. Nej och nej det är kört. Planet är lyft. Kaoset är konstant. Öppnar en dörr, kanske är det hem till mig nu igen i en ny form, eller till det som skulle kunna vara det – Och där står hon, Ida. Hon är lugn när hon ler och jag hämtar andan och vaknar."
Det är precis sådär, såhär det är. Symbioslivet med Ida förankrar och inger möjlighet att se nyanser i stressbojan, simmandes motströms bland FN stadgan, traktat, Jus Cogens, ockupationsmakter och allt det där andra som kommer emot en med jämna, brutala akademiska slag mot pannbenet.
Livet är inte bara det. Egentligen. Det är lika mycket en hallelujatur på gitarren, är ett nystartat track med gemensamma morgnar, intellektuella brottningsmatcher, oanade infall av storartade ord och (kärleks)flöde, är a special girl for (all) seasons, är upptagenhet av berusning, av henne, av frihet i det förenade, i relationsanarkin, av eld, överraskning, mersmak och längtan över havet som ibland skiljer. Vi är nattliga skratt längs Köpenhamns gator, är dansande flamingos på queerklubben, är mer, är mer, är mer.
8:mars är hedersdagen åt den en gång i rödstrumpor förda kvinnokampen, för grupp 8 och övriga modiga kvinns, är en tacksamhet för den historia som skapats och radikaliserats av kvinnor, för att dagens regnbågsaktivism aldrig varit möjligt utan just er. Därför dansar jag och mina vänner stolt fram i paraden, för stunden oövervinnliga och vi tar och vi äger, blir sen bjudna på dumpstrad godmat på vänsterhaket. Där kommer hon och trots bristande förmåga på den rätta repliken för att få med henne hem så går det ändå, vi skrattar åt det och undrar vem som egentligen får med den andre hem, om det alls är möjligt att låta bli. Med henne intill finns det mest klarhet, lite inslag av yrsel men i synnerhet, en tro på verkligheten i alla nyanser.
Det gamla (avslutade) kapitlet med luddiga formuleringar finns litegrann kvar i periferin men inte längre så att det stör, är pånyttfödda kontaktsökande trådar, är nyheten som inte förvånar, någonstans förstod jag redan från början att ni inte hade en mening ihop, att det vi har inte någonsin kommer att passera obemärkt. Vi är fåglar ihop med underliga frisyser, är kvinnan med en varg om ryggen, är en dans på den röda jorden, är nattliga samtal och frukter som inte vill plockas. Vi tar oss samman, plockar varandra som grön mossa, precis som den är.
Och det är vår och det kommer och det är och det blir vad som ska vara.
Röda trådar.
