Knytt och skrutt på vandring, finner en dag en natt ett berg en sol.
Ignorance is [not] a bliss om jag inte får styra ignoransens framfart och omkulltvälta fokus. Det får jag inte. Den obotligt lojala går in i egen fälla. Önskar mig lite mer distansiering tack.
Beröringspunkterna har varit nära men passerat. Går i gråskala nu. Som gamla fotografier.
Att erkänna och acceptera, att vinna makten över rädslan att lämna något. Verkligheten lämnar oss aldrig utan val men just valen som skapas av sådant som kommer till en, känslan som tar över så omöjlig att styra är svårbegripliga. Det vilar en mening och mod i att våga, att erkänna rädslan som Tove Janssons knytt.
"Och in i dimman flydde han - snart syntes han inte mer och dörrarna stod öppna och hans lampor de brann ned.
Och knyttet sörjde efteråt och tänkte att han var dum när han lät regn och mörker flytta in i sina rum. Kappsäcken var tung och benen trötta. Äventyren och det stora havet var nya men han vågade, tog språng. Plötsligt kom en skrutt och flög helt glatt i knyttets famn och viskade: glöm bort hur hemskt det var och minns att allt det roliga är kvar! Då tänkte knyttet att han längtade efter havet som han aldrig har fått se och att samla vackra snäckor är en underbar idé! Skrutt och knytt reste redan samma natt i filifjonkans bå toch alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt, nu så gungar åter igen glädjelampor över havet var man ser, nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!"
Knytt och skrutt är lev och lär, är grund är källan är det stora som ut på fälten tillsammans bär.
Åh, jag dör litegrann. Om och om, igen... Jag är så glad för dig även om jag tycks ha tappat förmågan att säga andra saker än "jag vet inte" mellan allt hulkande. Tack och tack igen.
Jag vill vara knyttet som lyssnar på skrutts visa ord.
Å jag vill liksom sjunka in i dina rader, men flyr litegrann och tänker mig en stor kopp te och ett möte med dina tankar alldeles snart när jag är helt redo att ta in.
