mellan raderna. -

Älskade systrar; mina kvinns & trans.

Det var med en sorgsenhet jag inväntade ett försenat plan, med den känslan jag tog mig till Stockholm & in i Idas seende famn hemma i Hagsätra. Och det var där jag slocknade & sedan fick vakna till scones, till ett lekfullt barn som påminner mig om Buddha, till Carins kramar. Älskade fruar, en sådan tur att vi snart ger oss av tillsammans till andra sidan jorden.

Hela dagen ägnade jag åt styrelsearbete, all in för mänskliga rättigheter med fokus på diskrimineringsfrågor & jag känner mig så hemma där. Uppskattar sammanhanget, våra tydliga olikheter i styrelsen som kompletterar. Allt vi lär oss, hela tiden nya perspektiv, angreppsätt, ordval, nya artiklar, konventioner & annat jag inte visste existerade. Jag slukar, lär mig, lär ut. På eftermiddagen drar flera av oss & även mina fruar & barn hem till vår ordförande & äter vegetariskt trerätters, gourmemiddag deluxe, dricker rödvin. Jag och min styrelsevän & nyvunna (förhoppningsvis eviga) vän Elfrida & jag börjar skifta fokus, byter om till kläder som bjuder in till något helt annat än att hålla sig inom ramar & ordning. Eller snarare; vi gör oss redo för en annan slags ordning. En värld av största möjliga tydlighet bortom normerna som majoritetssamhället utgår ifrån, in till den egna världen, andra normer (våra). Vår dresscode utlovar andra roller. Och vi satsar allt. Tar oss ut. Går på klubb. Det är en egen värld där. Könsseparatistisk för kvinnor & transpersoner. Inga CIS-män & det är så jävla befriande! INGA MÄN. VI vill inte ha dem. Här är det frihet. På alla fronter. Människor rör sig med respekt & lyhördhet, med nyfikenhet & beundran & kåthet. Jag & Elfrida är ett tryggt team. Vi gör vår grej, gemensam & på skilda håll. Utforskar. Jag påminns om hur centrerad jag ändå känner mig, hur lätt det är att sätta gränser. Och att släppa dem. Att kunna göra precis så mycket jag själv vill. Varken mer eller mindre.

Under senare delen av natten möter jag på en person vars ögon borrar sig in i mina & jag överraskas helt av mig själv. Över att jag inte vill att den andra personen ska ta sina händer från min midja, inte sluta kyssa mig. Ändå somnar jag ensam på det hotell som både jag & Elfrida har bokat in oss på. Och allt är precis som det ska. Jag känner mig expanderad, påmind om mig själv, min flytande identitet, min hunger efter att vara närmast mitt queera hjärta. När jag vaknar nästa morgon vill hela min kropp ha mer av den där bekantskapens händer.

Vi sätter igång med ytterligare en dag av styrelsearbete & jag & Elfrida processleder gruppen i värdegrundsarbete hela dagen. Vi får hålla igång oss för att inte sjunka ned i dagen-efter-trötthet.

Och, när jag slutligen sätter mig på ytterligare ett försenad plan som ska ta mig upp till Luleå på söndag kväll, fortfarande med spår av Elfridas hejdå-röda-läppar som markerad färg på mina egna så ler jag.

Och jag tänker på vad jag kommunicerade till Den andre räven, den vackra & modiga men också splittrade. Såhär skrev jag: "Jag tror på systerskapet, på solidariteten & att vi behöver varandra. Jag känner inte den kvinna du dejtar det minsta men jag är övertygad om att hon är stark & klok & bra. Jag kan inte fortsätta vara med dig om hon inte har kännedom om vad som sker, vad & vem du möter i norr. Jag har brottats med det här & känner att jag vill ställa mig bortom min egen längtan efter dig. Efter den närheten. Välja ideologin före. Respekten. Jag uppskattar dig som människa. Som möjlig vän. Jag utvecklar gärna den sidan av vår relation. Att vi kan finnas kvar. Vara ärliga i det. Även om det innebär att det sker utan den andres varma hud under händerna."

S Y S T E R S K A P E T! Genom systerskap kan vi vända politisk depression till något vettigt igen. Jag vill tro att det är möjligt. Och det är vi som kan göra det. Kvinnsen & transpersonerna. Ibland är mitt sinne separatistiskt i sin framtidstro. Och ibland är det så förbannat skönt.

Vaknar på måndagmorgon med lager av grus i ögonen. Lagom till morgonkaffet hör den av sig. Personen med ögonen & händerna, den från klubben. Och jag har längtan i kroppen igen. Och det är befriande. Särskilt då jag snart ser J. Och ilskan slår upp i mig som om jag vore fylld med tändvätska. Jag behöver inte se dig nu.

2016-11-28 @ 22:02:20 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Rader som jag lovat mig själv att inte radera.

Fredag 25 november kl. 18.00 och jag skriver rader i ren ilska. DEN ilskan som skulle kunna få en att göra något totalt irrationellt. En stund senare slänger jag ryggsäcken över axeln & tar mig mot flygplatsen, tom & full på samma gång. Som ett enda ilsket eko som flyger genom molnen mot Stockholm. Texten här nedan kom ut som den gjorde. Och den behöver finnas som en påminnelse. Om när det är dags att gå. Jag förlåter så lätt. Men allt kan inte, bör inte lika enkelt förlåtas.

Jag skakar på insidan för att jag är så jävla arg. Besviken. Skrika? Eller bara gråta? Eller bara skita i det här? Han dödar mig. Jävla J. Igen & igen. Låter drastiskt & dramatiskt men precis så känns det. Han förintar den jag skulle kunna vara för honom & den jag tycker om att vara då jag är i hans närhet. Jag vill rispa honom hårt på insidan tillbaka. Få honom att falla på knä & ha ont, han också. Här & nu önskar jag att jag inte hade släppt in honom igen. Just nu är inte ögonblicken av tillfällig lycka med honom värt de här efterdyningarna.

Min akuta känsla: Hur tar jag bort honom ur mig? Som om han vore något som är upphängt på mig själv, fastsytt. Jag vill skära bort honom. Som om han inte funnits. Någonsin.

”Det här är första gången jag tycker att du är på riktigt elak & förbannat självisk”. Precis så skriver jag till honom. Jävla J. Och jag svär för mig själv som om jag får betalt för det.

Han med sina meddelanden till mig senaste dagarna, ömma ord som rev ned mina murar. Bekräftade honom förutsättningslöst men åtminstone med förväntan på ärlighet tillbaka. Att det fanns någon form av respekt & lojalitet där. Men inte ens det. Och vad an allt detta nu? Varför min ilska? Denna känsla som är svartare än koltrastens öga?!

Jag ska till Stockholm över helgen. Han kommer också att vara där & jag vet om det. Och senaste dagarnas kommunikation mellan oss får mig att våga fråga om han vill ses, säga att jag har hotell där en natt. Han svarar att han kommer att vara i Stockholm ja men att han har andra planer (planer som är viktigare än att ta vara på det här nya, sköra, spirande mellan oss?) Inte en sekunds övervägande att välja mig. Han säger att han ska in i en annan bubbla över helgen, att han behöver det, att jag säkert förstår & skickar stor värmannde kram. Då får jag dålig magkänsla & jag frågar rakt ut om han ska träffa en annan kärlek där. Ber honom att verkligt besvara det (om det är det sista du ger mig så svara åtminstone ärligt tänker jag medan istiden brer ut sig inuti mig) ”Ingen kärlek ja, men jag ska eventuellt träffa någon, ja”. Så svarar han.

Den jäveln.

”Okej. På det sättet. Jag fattar. Bra att du säger det. Du väljer ju själv. Jag fixar inte det här mer. Inte dig, inte att ge mer av mig själv. Du väljer hellre andra än mig medan du uttrycker att jag är så bra. Och du såg inte ut som ett stenhjärta när vi möttes sist. Fan John. Du sårar mig. Du är bra på det. Det här är första gången jag tycker att du är på riktigt elak & förbannat självisk”. Mina ord tillbaka är rakt på. Som en ilande snabb pilbåge. Jag hoppas verkligen att den tog.

Hans rader om att han behöver det. Vara i sin bubbla. Han behöver alltså ligga med någon där. Jag känner honom alltför väl. Det är vad han säger att han behöver. Hur lågt ska jag själv tillåta mig att sjunka? Han spelar lågt. Fick mig att tro. Jag lät mig tro. Igen. Och som han använt mig; fiskat efter min bekräftelse, han vet så väl att jag älskar honom som ingen annan. Att i mina ögon kan han spegla sig & känna sig sedd, vackrast. Med mina ögon vilandes på honom blir allt bra, där är allt som oftast förlåtet. Aldrig har jag nekat honom en kram, ett uppmuntrande ord. Och som han vetat det. Kanske haft lite låga dagar & sett mig på avstånd. Läst om mig, sett mig på foton ta plats någon annanstans. Hans rädsla att bli av med mig, att jag försvinner & inte kan ge honom den tröst han behöver (ibland). Han som lockat mig tillbaka, som vet vilka kort han ska använda. Så LÅGT J. Att använda mig. Medan han lockat mig tillbaka har han samtidigt planerat för de andra han tänkt ta för sig av. Samtidigt. Fastän han vet. Och just för att han vet blir det värre än allt.

Om du någon gång undrar & om jag nån gång får lust att förklara:

Jag älskade dig. Du lämnade mig. Som om du dödade mig på insidan. Du låg snart med andra medan jag höll kvar det sista nakna minnet av dig levande & av andra orört. Folk blir lämnade, jag fattar det. Men du höll mig också kvar, kontakten fanns där. Men, sen förstod jag det på riktigt- du var borta. Jag gick från att vara i hjärtats oändligt långsamma läkande av förlusten av dig till att nästan försöka slita loss dig ur mig med våld. Så hör du av dig när jag slutligen lyckats stå stadigt & le på insidan igen, du & dina hjärtan som om processen vore enkel, tillåtande. Jag är ännu mer sårbar, du tränger in i mig. Och jag låter dig med glädje göra det. Du säger samtidigt på dina egna obegripliga sätt att du inte vill känna för mig medan dina ögon äter mig, din famn är mjuk & säger mig något annat. Även dina fortsatta rader säger att du vill ha mer, du sår frö till fortsättning, dina jävla hjärtan. Den som älskat griper efter halmstrån. Kanske förstår även du det en dag då du också älskar. Du, om du verkligen gjort & förstått hade du visat mig respekt, åtminstone lite mer respekt & någon form av lojalitet för vårt gemensamma förflutna. Åtminstone det. Inte skickat dina ord till mig samtidigt som du planerat med de andra du ska knulla bort ditt stenhjärta med. Jag som inte tilllräcklig, inte värd det, för dig. Din flackande blick efter andra. Du & din bubbla, ditt ordval för att träffa andra. Snyggt paketerat. Du var bättre än så en gång, du skulle ha varit bättre nu, siktat högre & inte kastat sönder det sista såhär lågt.

Hur tusan ska jag ta bort honom ur mig? Så ambivalent på senaste. Forcera bort & bejaka något/någon/vadsomhelst annat för att tvinga mig bort VS vara organisk & nära den emotionella processen.

Den organiska resan är nog alltför självdestruktiv. Inte längre bra.

2016-11-28 @ 21:30:37 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

När hjärtat väljer själv.

Kanske att det är värt ett tack, tänker jag. Det må vara helt utom min kontroll, helt utan en form men det här, du, påminner mig om att välja med hjärtat. Att vara allra närmast mig själv, hur det är när allt kommer inifrån. I din närhet blir jag intensiv & livfull, levnadsglad & orädd. Jag tycker om mig själv, hur det känns.

Med målmedvetna steg tog jag mig fram med stora kliv på jobbet utan en tanke på att möta på dig. Plötsligt bara går du där, lika målmedvetet som jag, rakt mot varandra. Vi saktar in, närmar oss medan vi fixerar den andres blick. Du ser på mig. Mjuk blick. Hej stenhjärta, säger jag. Ler lite. Du ler också. Går hela vägen fram till mig & stannar väldigt nära. Jag vet knappt vad vi säger men du kommer ännu närmare, drar in mig in din famn. Jag vrider läpparna mot din hals & drar in doften av dig. Den doften, du! Jag tycker fortfarande att du är lika magisk som förut & jag vet; mina vänner, min familj tycker att jag borde glömma, förmaningarna haglar. Gå inte in där igen. Han vill inte ha dig mer. Gå vidare. De ögonblicken som idag, när du kramar om mig & ingen av oss har bråttom ur den famnen så finns det inget som skiljer oss åt & jag struntar i det mesta annat. Jag känner igen mig i dig. Och jag känner plötsligt så väl igen mig själv. En klisché. Men ibland är nuet det enda verkliga en har. Det enda som betyder något. Och jag har den här underliga, varma magkänslan som säger mig att det kommer att ordna sig. Du är ingen främling, inte en bekantskap. Du finns, jag ser dig. Jag vill tro så hårt att det blir sant nu. Jag vill att det smittar. Likaväl som att min osäkerhet & bristande fokus förut skapade osäkerhet i dig så vill jag att mitt tydliga val, min kärlek för dig får dig att se mig igen. Jag vet att vi tidigare bars upp av ren kärlek. Och att det som just är en känsla kan flöda mellan tid, mellan rum. Och hos dig såg jag det igen, idag.

2016-11-22 @ 18:52:36 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

What a birdsong

Hemkommen från Malmö idag. Spenderade en dryg vecka där. Kom på mig själv med att fantisera om att jag aldrig flyttat därifrån. Hemkommen. Vilket ord. Vad är det? Idag vet jag inte vad jag menar själv. Hemma var i Roberts famn, det var när jag sprang till havet & kände doft av salt & tång.

Men nu ska jag inte berätta om Malmö. Nu behöver jag få ur mig J.

Och såhär är det.

Ingen kan säga att jag inte försökte. Och jag har inte lämnat något kvar till mig själv att fundera över gällande rädslor för osagt & ogjort. Allt är sagt. Allt som varit möjligt att göra är gjort. Skulle vi aldrig någonsin ses igen så kommer vi säkert fortsätta se den andre i andra, söka liknelser, jämföra. Minnas något den andre sagt som de nya inte säger, inte gör. Jämföra hur andra känns så annorlunda. Kanske hur de förstår mindre av oss själva än vad du & jag förstod varandra. Men också hur andra kommer att förstå oss så mycket bättre. Det kommer att finnas betydligt sämre matchningar för oss, kanske också bättre. Ändå blir ingen likvärdig. Ingen som helt kommer att ersätta. Och jag pendlar mellan att vara beslutsam, att vara ense med mig själv om att vi är över nu. För att senare riva upp det inre beslutet & greppa efter osynliga förhoppningar.

Ena dagen, alldeles nyss hörde du av dig. Skickade ett ömhetstramsigt hjärta efter en längre tid av tystnad. Varför? Du valde bort. Och jag svarar dig. Att du tycks medveten om att du valde bort något bra. ”Du är så mycket, mer än allt” skriver du. ”Du är bäst helt enkelt. Jag valde bort det bästa som någonsin vart och förmodligen kommer vara. Så känner jag.” Jag läser dina rader. Förstår att du menar det. Också att jag tycker att du lever underligt. Gör märkliga val. Vill du inte vara levande på riktigt? Livet är nu, allt är nu. Vi har inte helt gått vidare. Och jag satsar allt, det sista i mina rader tillbaka, helt hudlöst & skriver ”Så känner jag också. Att du är den bästa. Onödigt att vara utan det. Varför inte ta upp tråden & fortsätta vara sparringspartners genom kärlek här i världen då?” Och sedan satsar jag det sista jag har för dig & skriver ”Jag skulle välja dig igen. Om du vill det. Hur känner du för det? Skulle du välja mig igen?”

Kan det bli mer uthängande, mer sårbart än så? Att bara stå där. Redo för livet. Jag gör det här. Allt. Jag skulle satsa allt. Skulle ge dig, oss precis allt.

Dina rader kommer. ”Det är så fint. Det vore så fint. Men jag känner att jag inte vill något med någon. Inte ens den tveklöst bästa. Som om det inte fanns ett behov av sparring eller kärlek. Så kall & avstängd är jag. Så känns det. Något gör att jag vill ha det så. Jag vet inte vad. Sorgligt erkännande.”

Jag känner knappt något när jag läser hans rader. Jag orkade inte börja hoppas. Var mest redo att ge det sista för oss. Visa honom utan otydlighet, utan chans till feltolkning att jag är redo att ge oss två ytterligare en chans. Utsträckt hand men han tar den inte. Min faller tom till sidan. Hans egen är nog knuten i fickan, kall. Sista. Mycket på slutet nu.

Kanske finns det något befriande i det här. Att frigöra sig själv från oron över att inte ha försökt. Och om han mest hörde av sig för att söka min bekräftelse en ytterligare, närmare en sista gång, så lyckades han bra.

Det blir aldrig igen någon annan som är du. Men det blir andra, annorlunda.

Jag var på en spontan date i Malmö häromdagen. Det mötet gav mig påminnelser om att det finns gott om nyfikenhet där ute. Men också, att jag inte behöver någon annan. Att det är enkelt att sätta gränser, att välja det egna.

2016-11-21 @ 22:40:56 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Livet går vidare. Inte enkelt. Men det gör det.

Intressant. Så mycket är intressant. Och jag har inga fler bättre ord men betydligt mer känslor. Igårkväll, sent, när jag hade bestämt mig för att ta ett steg vidare så skickar John mig ett hjärta. En symbol som för honom säger en hel del om att han tänker & saknar. Men som vanligt nuförtiden, inte kopplat till en vilja om mer. Och som vanligt, som om hans hjärta kände på sig att hans räv går vidare nu. Som ett sista hållet andetag. Innan det sker.

Och nu, flera timmar senare sitter jag här helt fascinerad. Mjuk i hela kroppen. I hela sinnet. Varje tanke tycks vara mjuka i sina utformningar de också. Inledde dagen med löpning tidigt i gryningen, sprang från mörker in i ljuset. Och resten har följt samma väg, in mot ljusare tider.

Tänker på Tove Janssons; en kan inte vara modig om en inte är rädd.

Hjärtat slog stenhårt. Jag såg mig själv i ögonen imorse, redo att ge mig av igen. Är du klok nu? Och, ja. Ja svarade jag mig själv. Jag känner mig centrerad & nykter & ärligt intresserad. Som om det är oundvikligt. Att utforskandet är hjärtats krav.

Jag kliver in i det ljusa huset. Han möter mig. Tar min hand i min. Vi är tysta & bara ser på varandra. Hjärtat kanske hörs hela vägen ut nu. Men jag skulle inte backa för något i världen. Han leder mig upp till ovanvåningen & placerar mig stående mitt emot honom. Till & med min hud är nyfiken på hur hans händer kommer att kännas. När han drar av mig plagg efter plagg är det med en total öppenhet som jag möter honom. Och med den öppenheten som jag lägger mina händer på hans bröstkorg & känner att även hans hjärta slår snabbt som mitt eget. Mina händer skakar lite, ändå är jag helt i ro på samma gång. Ge mig dig. Samma slags känsla som vid vårt första - och enda verkliga möte; när han rör vid mig kapitulerar hela mitt system. Jag blir alldeles avslappnad, tillitsfull. Och vi som inte känner varandra ordentligt, ändå är det så. Hans doft är helt gjord för mitt inre sinne & han är mjuk med sina händer. Jag låter tanken finnas närvarande, lyssnar på om det säger mig något annat än vad lusten vill leda mig till. Lyssnar. Tanken är helt i ro, tyst. Hela situationen får mig att vilja skratta, att vilja kyssa honom överallt & vara en katt som spinner högt & girigt & helt utan hämningar. Jag förundras över hur lätt det är, hur kemin mellan oss möter den andres beröring, leder vidare, lyssnar. Inte osäkert, inte trevande som det hade kunnat vara. Det jag vågar be honom om kommer inifrån, inte utifrån tanken utan djupare ifrån, större. Ingen skam, ingen blygsel. Tryggt. Nytt. Väldigt nära.

Efteråt lägger han sig tätt intill mig, är så mjuk. Jag vill inte att han tar en enda del av sig själv längre bort än att jag kan nå honom. Håller om den här människan nära & det bubblar av eufori & total avslappning på insidan. Jag stannar här. Resten av denna förmiddag, av dagen i sin helhet, av hela helgen & resten av året; okej? Vilket kickande, är säkert full av endorfiner, serotonin och oxytocin. Känner mig helt berusad när vi står i duchen tillsammans efteråt. Känner mig självklar i mig själv, trygg. Vill stå kvar där & luta mig mot honom, känna vattnet skölja över oss; ingen början & inget slut.

Jag ser på honom sedan. Färdigklädd i hallen. Raka blickar. Tacksamhet.

Thank you. Ett enda leende just nu.

Vilken påminnelse. Om att livet går vidare. Känner mig dopad & tillfälligt lycklig.

2016-11-11 @ 11:45:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ordlöst. En värld i sorg.

Och det var sannerligen svårt att greppa där jag imorse satt & åt hotellfrukost i Umeå & såg på slutet av valvakan. Där gled Trump upp som USA:s nya president medan jag skulle dricka morgonkaffe, som om allt var som vanligt men ändå blev världen med ens annorlunda, politiskt mörkare.

Tur att Umeå fyllde mig med vänskapens värme; förtroliga samtal med Elfrida på hennes mysiga kontor, middag hos Klara som jag delar massor av RFSL historia med & sedan kvällste hemma hos Mattias där det ständigt för en stund är vi två mot världen. Jag hade laddat upp bra för att möta nuet. Och det kunde inte varit mer passande att jag sedan deltog på en heldagskonferens om maskulinitet och jämställdhet. Ur ett intenrnationellt jämställdhets - och feministiskt perspektiv är jag orolig för vad som kommer att ske nu. Och dagen har påmint mig om vart jag är på väg, vad jag vill göra. Jag behöver byta arbetsuppdrag. Jämställdhet behöver vara mitt nästa fokus.

Och det rätt snart.

Och hela tiden, genom allt som just nu är finns en molande saknad efter J. Som att bära runt på en sten i hjärtat, en tung tomhet. Och fortfarande räcker det med att Mattias ställer några frågor & ser rakt på mig för att det ska brista. Tårarna för J som fortfarande kommer är uppriktiga, visar mig själv vart jag är.

Och en dag som denna när det mesta sker i politikens namn så saknar jag mer än någonsin att få lyssna på hans tankar, att få bolla, att vråla rakt ut. Att vi gör det tillsammans. Och jag ser att han är online i sina socala medier, jag vet att han finns ett tangentklick bort, att han vet att jag finns, att jag saknar honom. Jag vet också att han inte vill finnas för mig längre. Han behöver mig inte, söker sig inte det som varit. Och jag saknar ändå så att jag tror att jag ska bli galen. Så ojämlikt det kan vara, hur allt kan bli. Sorgligt, allt är sorgligt; hur vi finns i periferin. Inte mer.

2016-11-09 @ 22:19:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Så mycket.

Vaknade upp inatt från en dröm & log.

J möter upp mig på en flygplats. Det är rörelse åt alla håll & folk rusar omkring i sina förbestämda riktningar. Han tar tag i min hand, leder mig fram genom mängder av folk, genom stora vänthallar, genom små torg & vidare. Vi har ont om tid & det finns ett skäl för att vi ses. På en avskild plats stannar han upp oss, ser rakt på mig. Sedan greppar han tog om mig, kramar om mig, hånglar upp mig. Vi beter oss med ens som förälskade ynglingar, hår som som står rakt upp, kinder som alldeles rosiga avslöjar begär efter varandra. Jag sliter av honom tröjan, obrydd om den offentliga platsen & kysser honom på bröstkorgen. Han ser på mig & konstaterar att han inte för en sekund har lämnat mig. "Vi har bara saker vi måste jobba med" säger han. "Gör vi det så går det. Det här, vi." Så ser han på klockan. Hans plan lyfter strax. Han drar sig ur min famn & springer iväg. Jag står kvar & bara skrattar.

Vaknar.

Känner.

Som om allt finns. Pararella spår.

Här bredvid mig står min ryggsäck för vandring packad. Strax ger vi oss av mot Höga Kusten Martin & jag för några dagars rekreation & säkerligen en & annan personlig utmaning.

2016-11-03 @ 10:29:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()

Signalfel.

Vilket brus. Tankar om att söka nytt jobb & inte riktigt veta vad jag vill göra. Om jag alls ska jobba? Eller studera vidare? Och inte veta vart detta ska ske? Och hur en eventuellt ska bo? Skaffa en egen lya någonstans söderut eller inkvartera sig i ett kollektiv? Eller varken byta jobb eller stad men istället byta bostad här då jag kommit på att jag absolut inte kan bo kvar här länge till? (mitt hem har plötsligt blivit en del av en byggarbetsplats. Varje träd & buske är nedhugget. Det är betong, grävmaskiner & så småningom ett hus som som hindrar både ljus och integriret) Och vem vill jag egentligen bjuda in att somna bredvid mig då & då (eller mer frekvent) & av vilka anledningar då? Vad är en positiv kontakt för mig & när blir det doping med tråkiga bieffekter?

"Det verkar inte vara en klar riktning för dig längre" säger min mor över en kaffe idag. Och nej, det är väl inte det.

Och det är varken riktigt höst längre, snarare ett vitt täcke av frost, av sista andetaget innan vintern tar vid. Ett mellanläge. Och jag drog ut och sprang häromdagen. Steget var tungt, segt & jag stretade på för att vinna distans. Och allt eftersom att kilometer lades undan mig började det bli lugnare på insidan. Det enda som plötsligt tog plats var en uppfyllande sorgsenhet. Tankar om J. Och föga förvånande; exakt i den stunden hörde han av sig, skrev "jag tänker på dig." Och det är klart att han gör. Och att jag gör, de allra varmaste tankar som smälter allt. Jag ser hans blå för min inre blick, hur vi utan ord tar den andres hand i tanken. Och för ett ögonblick tror jag att han har rätt när han flera gånger sagt att han kommer att fortsätta älska mig. Och min egen tes om att allt tonar ut trängs undan. Han kanske har rätt?

Och jag tänker på filmen vi såg i söndags som avslutning på vår familjehelg Martin, Vera & Jag; Den lilla prinsen. "Han visste inte om det då, men resan som han påbörjade ifrån henne var också den väg som skulle föra honom tillbaka till henne", så går historien. Där. Kanske på fler ställen också. Kanske här?

Jag tänker på Tove Janssons höstvisa & jag har en klump i halsen när jag tar mig genom dagarna.

Jag bör få en guldstjärna av mig själv för att jag försöker för försöken är helt uppenbara. Grundkänslan, orsaken till det hela är så förankrad i en sorg jag inte tagit hand om ordentligt. Det är en konstant ledsamhet som jag skyler, som jag försöker glömma bort genom att inte känna. Det är som att jag försöker bygga vidare på en konstruktion vars grund inte är i ordning. Klart att resten inte riktigt faller på sin plats. Det är flykt till hundra andra saker. Och jag river upp det ena & det tredje men vet egentligen inte vart jag vill att det ska landa.

Jag saknar John. Mer än någonsin. Lika mycket nu som den kväll som han beslutade sig för att inte somna bredvid mig mer. Och det är intressant, jag drömde om honom natten till igår. Och idag, alldeles nyss hör han av sig, noterar att jag har ringt & undrar om han kan vänta med att ringa upp då han är på väg till en Ö någonstans mitt ute i Atlanten. Saken är den att jag inte har ringt honom. Min telefon har inte ringt upp honom av sig själv heller. Ändå tycks han uppfatta det som att jag ringt & vi börjar skriva lite till varandra. Jag tänker inte ha ett enda jävla skal i vår relation. När han i skrift gör sig modig & frågar hur jag har det så svarar jag precis som det är. Att jag saknar honom hårt. Och att "Jag längtar efter mycket. Men främst efter att känna något ordentligt igen. Kring något. Att vilja det. Längtar efter att känna syfte, att känna dig intill mig som ett ankare när jag somnar. Jag längtar efter ngt större än vardag.".

Hans plan lyfter. Kontakten bruten.

Någon timme går.

Kontakt återupptagen.

"Jag saknar dig också, skriver han. Jag saknar den totala harmoni vi kände & bubblade in tillsammans i."

Vi betydde en hel del.

Egentligen vill jag inte fly utan leva, som i att uppleva. Vi lade ribban högt. Och jag är långt därifrån nu.

Jag låter honom veta det. "Har flera tillstånd med dig som är svåra att släppa taget om, att helt ge upp hoppet om att någon gång få uppleva igen; Känslan av att "komma hem", att bli sedd just där en var, att beundra & respektera & bli beundrad & respekterad tillbaka som en bara kan uppleva när kärleken är stark & verklig, att vara helt hudlös, att stanna tid, att i ögonblick vara på exakt rätt plats på jorden bara din hud var nära. DEN kraften. Den energin & känslan av både ankare & medvind. Det är med mig än. Och det gör lätt annat & andra grått & grå."

Känns som att jag kan gå runt en dag, flera veckor utan att släppa på det här trycket. Men så släpper jag in lite, lite känsla igen & jag får plötsligt lätt till både tårar & ord igen. Och när han hör av sig så minns jag mig själv bättre. Det som han guiade mig till i mig själv. Inte som han gav, inte någonting han tog. Utan just visade; nämligen sårbarheten.

2016-11-01 @ 17:49:00 Permalink Kommentarer (0) Trackbacks ()