What a birdsong
Ingen kan säga att jag inte försökte. Och jag har inte lämnat något kvar till mig själv att fundera över gällande rädslor för osagt & ogjort. Allt är sagt. Allt som varit möjligt att göra är gjort. Skulle vi aldrig någonsin ses igen så kommer vi säkert fortsätta se den andre i andra, söka liknelser, jämföra. Minnas något den andre sagt som de nya inte säger, inte gör. Jämföra hur andra känns så annorlunda. Kanske hur de förstår mindre av oss själva än vad du & jag förstod varandra. Men också hur andra kommer att förstå oss så mycket bättre. Det kommer att finnas betydligt sämre matchningar för oss, kanske också bättre. Ändå blir ingen likvärdig. Ingen som helt kommer att ersätta. Och jag pendlar mellan att vara beslutsam, att vara ense med mig själv om att vi är över nu. För att senare riva upp det inre beslutet & greppa efter osynliga förhoppningar.
Ena dagen, alldeles nyss hörde du av dig. Skickade ett ömhetstramsigt hjärta efter en längre tid av tystnad. Varför? Du valde bort. Och jag svarar dig. Att du tycks medveten om att du valde bort något bra. ”Du är så mycket, mer än allt” skriver du. ”Du är bäst helt enkelt. Jag valde bort det bästa som någonsin vart och förmodligen kommer vara. Så känner jag.” Jag läser dina rader. Förstår att du menar det. Också att jag tycker att du lever underligt. Gör märkliga val. Vill du inte vara levande på riktigt? Livet är nu, allt är nu. Vi har inte helt gått vidare. Och jag satsar allt, det sista i mina rader tillbaka, helt hudlöst & skriver ”Så känner jag också. Att du är den bästa. Onödigt att vara utan det. Varför inte ta upp tråden & fortsätta vara sparringspartners genom kärlek här i världen då?” Och sedan satsar jag det sista jag har för dig & skriver ”Jag skulle välja dig igen. Om du vill det. Hur känner du för det? Skulle du välja mig igen?”
Kan det bli mer uthängande, mer sårbart än så? Att bara stå där. Redo för livet. Jag gör det här. Allt. Jag skulle satsa allt. Skulle ge dig, oss precis allt.
Dina rader kommer. ”Det är så fint. Det vore så fint. Men jag känner att jag inte vill något med någon. Inte ens den tveklöst bästa. Som om det inte fanns ett behov av sparring eller kärlek. Så kall & avstängd är jag. Så känns det. Något gör att jag vill ha det så. Jag vet inte vad. Sorgligt erkännande.”
Jag känner knappt något när jag läser hans rader. Jag orkade inte börja hoppas. Var mest redo att ge det sista för oss. Visa honom utan otydlighet, utan chans till feltolkning att jag är redo att ge oss två ytterligare en chans. Utsträckt hand men han tar den inte. Min faller tom till sidan. Hans egen är nog knuten i fickan, kall. Sista. Mycket på slutet nu.
Kanske finns det något befriande i det här. Att frigöra sig själv från oron över att inte ha försökt. Och om han mest hörde av sig för att söka min bekräftelse en ytterligare, närmare en sista gång, så lyckades han bra.
Det blir aldrig igen någon annan som är du. Men det blir andra, annorlunda.
Jag var på en spontan date i Malmö häromdagen. Det mötet gav mig påminnelser om att det finns gott om nyfikenhet där ute. Men också, att jag inte behöver någon annan. Att det är enkelt att sätta gränser, att välja det egna.
