Signalfel.
Vilket brus. Tankar om att söka nytt jobb & inte riktigt veta vad jag vill göra. Om jag alls ska jobba? Eller studera vidare? Och inte veta vart detta ska ske? Och hur en eventuellt ska bo? Skaffa en egen lya någonstans söderut eller inkvartera sig i ett kollektiv? Eller varken byta jobb eller stad men istället byta bostad här då jag kommit på att jag absolut inte kan bo kvar här länge till? (mitt hem har plötsligt blivit en del av en byggarbetsplats. Varje träd & buske är nedhugget. Det är betong, grävmaskiner & så småningom ett hus som som hindrar både ljus och integriret) Och vem vill jag egentligen bjuda in att somna bredvid mig då & då (eller mer frekvent) & av vilka anledningar då? Vad är en positiv kontakt för mig & när blir det doping med tråkiga bieffekter?
"Det verkar inte vara en klar riktning för dig längre" säger min mor över en kaffe idag. Och nej, det är väl inte det.
Och det är varken riktigt höst längre, snarare ett vitt täcke av frost, av sista andetaget innan vintern tar vid. Ett mellanläge. Och jag drog ut och sprang häromdagen. Steget var tungt, segt & jag stretade på för att vinna distans. Och allt eftersom att kilometer lades undan mig började det bli lugnare på insidan. Det enda som plötsligt tog plats var en uppfyllande sorgsenhet. Tankar om J. Och föga förvånande; exakt i den stunden hörde han av sig, skrev "jag tänker på dig." Och det är klart att han gör. Och att jag gör, de allra varmaste tankar som smälter allt. Jag ser hans blå för min inre blick, hur vi utan ord tar den andres hand i tanken. Och för ett ögonblick tror jag att han har rätt när han flera gånger sagt att han kommer att fortsätta älska mig. Och min egen tes om att allt tonar ut trängs undan. Han kanske har rätt?
Och jag tänker på filmen vi såg i söndags som avslutning på vår familjehelg Martin, Vera & Jag; Den lilla prinsen. "Han visste inte om det då, men resan som han påbörjade ifrån henne var också den väg som skulle föra honom tillbaka till henne", så går historien. Där. Kanske på fler ställen också. Kanske här?
Jag tänker på Tove Janssons höstvisa & jag har en klump i halsen när jag tar mig genom dagarna.
Jag bör få en guldstjärna av mig själv för att jag försöker för försöken är helt uppenbara. Grundkänslan, orsaken till det hela är så förankrad i en sorg jag inte tagit hand om ordentligt. Det är en konstant ledsamhet som jag skyler, som jag försöker glömma bort genom att inte känna. Det är som att jag försöker bygga vidare på en konstruktion vars grund inte är i ordning. Klart att resten inte riktigt faller på sin plats. Det är flykt till hundra andra saker. Och jag river upp det ena & det tredje men vet egentligen inte vart jag vill att det ska landa.
Jag saknar John. Mer än någonsin. Lika mycket nu som den kväll som han beslutade sig för att inte somna bredvid mig mer. Och det är intressant, jag drömde om honom natten till igår. Och idag, alldeles nyss hör han av sig, noterar att jag har ringt & undrar om han kan vänta med att ringa upp då han är på väg till en Ö någonstans mitt ute i Atlanten. Saken är den att jag inte har ringt honom. Min telefon har inte ringt upp honom av sig själv heller. Ändå tycks han uppfatta det som att jag ringt & vi börjar skriva lite till varandra. Jag tänker inte ha ett enda jävla skal i vår relation. När han i skrift gör sig modig & frågar hur jag har det så svarar jag precis som det är. Att jag saknar honom hårt. Och att "Jag längtar efter mycket. Men främst efter att känna något ordentligt igen. Kring något. Att vilja det. Längtar efter att känna syfte, att känna dig intill mig som ett ankare när jag somnar. Jag längtar efter ngt större än vardag.".
Hans plan lyfter. Kontakten bruten.
Någon timme går.
Kontakt återupptagen.
"Jag saknar dig också, skriver han. Jag saknar den totala harmoni vi kände & bubblade in tillsammans i."
Vi betydde en hel del.
Egentligen vill jag inte fly utan leva, som i att uppleva. Vi lade ribban högt. Och jag är långt därifrån nu.
Jag låter honom veta det. "Har flera tillstånd med dig som är svåra att släppa taget om, att helt ge upp hoppet om att någon gång få uppleva igen; Känslan av att "komma hem", att bli sedd just där en var, att beundra & respektera & bli beundrad & respekterad tillbaka som en bara kan uppleva när kärleken är stark & verklig, att vara helt hudlös, att stanna tid, att i ögonblick vara på exakt rätt plats på jorden bara din hud var nära. DEN kraften. Den energin & känslan av både ankare & medvind. Det är med mig än. Och det gör lätt annat & andra grått & grå."
Känns som att jag kan gå runt en dag, flera veckor utan att släppa på det här trycket. Men så släpper jag in lite, lite känsla igen & jag får plötsligt lätt till både tårar & ord igen. Och när han hör av sig så minns jag mig själv bättre. Det som han guiade mig till i mig själv. Inte som han gav, inte någonting han tog. Utan just visade; nämligen sårbarheten.
