mellan raderna.

Intressant. Så mycket är intressant. Och jag har inga fler bättre ord men betydligt mer känslor. Igårkväll, sent, när jag hade bestämt mig för att ta ett steg vidare så skickar John mig ett hjärta. En symbol som för honom säger en hel del om att han tänker & saknar. Men som vanligt nuförtiden, inte kopplat till en vilja om mer. Och som vanligt, som om hans hjärta kände på sig att hans räv går vidare nu. Som ett sista hållet andetag. Innan det sker.

 

Och nu, flera timmar senare sitter jag här helt fascinerad. Mjuk i hela kroppen. I hela sinnet. Varje tanke tycks vara mjuka i sina utformningar de också. Inledde dagen med löpning tidigt i gryningen, sprang från mörker in i ljuset. Och resten har följt samma väg, in mot ljusare tider. 

 

Tänker på Tove Janssons; en kan inte vara modig om en inte är rädd. 

 

 

Hjärtat slog stenhårt. Jag såg mig själv i ögonen imorse, redo att ge mig av igen. Är du klok nu? Och, ja. Ja svarade jag mig själv. Jag känner mig centrerad & nykter & ärligt intresserad. Som om det är oundvikligt. Att utforskandet är hjärtats krav. 

 

Jag kliver in i det ljusa huset. Han möter mig. Tar min hand i min. Vi är tysta & bara ser på varandra. Hjärtat kanske hörs hela vägen ut nu. Men jag skulle inte backa för något i världen. Han leder mig upp till ovanvåningen & placerar mig stående mitt emot honom. Till & med min hud är nyfiken på hur hans händer kommer att kännas. När han drar av mig plagg efter plagg är det med en total öppenhet som jag möter honom. Och med den öppenheten som jag lägger mina händer på hans bröstkorg & känner att även hans hjärta slår snabbt som mitt eget. Mina händer skakar lite, ändå är jag helt i ro på samma gång. Ge mig dig. Samma slags känsla som vid vårt första - och enda verkliga möte; när han rör vid mig kapitulerar hela mitt system. Jag blir alldeles avslappnad, tillitsfull. Och vi som inte känner varandra ordentligt, ändå är det så. Hans doft är helt gjord för mitt inre sinne & han är mjuk med sina händer. Jag låter tanken finnas närvarande, lyssnar på om det säger mig något annat än vad lusten vill leda mig till. Lyssnar. Tanken är helt i ro, tyst. Hela situationen får mig att vilja skratta, att vilja kyssa honom överallt & vara en katt som spinner högt & girigt & helt utan hämningar. Jag förundras över hur lätt det är, hur kemin mellan oss möter den andres beröring, leder vidare, lyssnar. Inte osäkert, inte trevande som det hade kunnat vara. Det jag vågar be honom om kommer inifrån, inte utifrån tanken utan djupare ifrån, större. Ingen skam, ingen blygsel. Tryggt. Nytt. Väldigt nära. 

 

Efteråt lägger han sig tätt intill mig, är så mjuk. Jag vill inte att han tar en enda del av sig själv längre bort än att jag kan nå honom. Håller om den här människan nära & det bubblar av eufori & total avslappning på insidan. Jag stannar här. Resten av denna förmiddag, av dagen i sin helhet, av hela helgen & resten av året; okej? Vilket kickande, är säkert full av endorfiner, serotonin och oxytocin. Känner mig helt berusad när vi står i duchen tillsammans efteråt. Känner mig självklar i mig själv, trygg. Vill stå kvar där & luta mig mot honom, känna vattnet skölja över oss; ingen början & inget slut.