mellan raderna.

Och det var sannerligen svårt att greppa där jag imorse satt & åt hotellfrukost i Umeå & såg på slutet av valvakan. Där gled Trump upp som USA:s nya president medan jag skulle dricka morgonkaffe, som om allt var som vanligt men ändå blev världen med ens annorlunda, politiskt mörkare. 

 

Tur att Umeå fyllde mig med vänskapens värme; förtroliga samtal med Elfrida på hennes mysiga kontor, middag hos Klara som jag delar massor av RFSL historia med & sedan kvällste hemma hos Mattias där det ständigt för en stund är vi två mot världen. Jag hade laddat upp bra för att möta nuet. Och det kunde inte varit mer passande att jag sedan deltog på en heldagskonferens om maskulinitet och jämställdhet. Ur ett intenrnationellt jämställdhets - och feministiskt perspektiv är jag orolig för vad som kommer att ske nu. Och dagen har påmint mig om vart jag är på väg, vad jag vill göra. Jag behöver byta arbetsuppdrag. Jämställdhet behöver vara mitt nästa fokus.

Och det rätt snart.

 

Och hela tiden, genom allt som just nu är finns en molande saknad efter J. Som att bära runt på en sten i hjärtat, en tung tomhet. Och fortfarande räcker det med att Mattias ställer några frågor & ser rakt på mig för att det ska brista. Tårarna för J som fortfarande kommer är uppriktiga, visar mig själv vart jag är. 

 

Och en dag som denna när det mesta sker i politikens namn så saknar jag mer än någonsin att få lyssna på hans tankar, att få bolla, att vråla rakt ut. Att vi gör det tillsammans. Och jag ser att han är online i sina socala medier, jag vet att han finns ett tangentklick bort, att han vet att jag finns, att jag saknar honom. Jag vet också att han inte vill finnas för mig längre. Han behöver mig inte, söker sig inte det som varit. Och jag saknar ändå så att jag tror att jag ska bli galen. Så ojämlikt det kan vara, hur allt kan bli. Sorgligt, allt är sorgligt; hur vi finns i periferin. Inte mer.