När hjärtat väljer själv.
Kanske att det är värt ett tack, tänker jag. Det må vara helt utom min kontroll, helt utan en form men det här, du, påminner mig om att välja med hjärtat. Att vara allra närmast mig själv, hur det är när allt kommer inifrån. I din närhet blir jag intensiv & livfull, levnadsglad & orädd. Jag tycker om mig själv, hur det känns.
Med målmedvetna steg tog jag mig fram med stora kliv på jobbet utan en tanke på att möta på dig. Plötsligt bara går du där, lika målmedvetet som jag, rakt mot varandra. Vi saktar in, närmar oss medan vi fixerar den andres blick. Du ser på mig. Mjuk blick. Hej stenhjärta, säger jag. Ler lite. Du ler också. Går hela vägen fram till mig & stannar väldigt nära. Jag vet knappt vad vi säger men du kommer ännu närmare, drar in mig in din famn. Jag vrider läpparna mot din hals & drar in doften av dig. Den doften, du! Jag tycker fortfarande att du är lika magisk som förut & jag vet; mina vänner, min familj tycker att jag borde glömma, förmaningarna haglar. Gå inte in där igen. Han vill inte ha dig mer. Gå vidare. De ögonblicken som idag, när du kramar om mig & ingen av oss har bråttom ur den famnen så finns det inget som skiljer oss åt & jag struntar i det mesta annat. Jag känner igen mig i dig. Och jag känner plötsligt så väl igen mig själv. En klisché. Men ibland är nuet det enda verkliga en har. Det enda som betyder något. Och jag har den här underliga, varma magkänslan som säger mig att det kommer att ordna sig. Du är ingen främling, inte en bekantskap. Du finns, jag ser dig. Jag vill tro så hårt att det blir sant nu. Jag vill att det smittar. Likaväl som att min osäkerhet & bristande fokus förut skapade osäkerhet i dig så vill jag att mitt tydliga val, min kärlek för dig får dig att se mig igen. Jag vet att vi tidigare bars upp av ren kärlek. Och att det som just är en känsla kan flöda mellan tid, mellan rum. Och hos dig såg jag det igen, idag.
Kommentarer
Trackback
