mellan raderna.

Jag vill ha närstrider men inte hopplösa. Vill nå samstämmighet och nära förklaringar. I politiskt korrekt anda vill jag eftersträva upplösta definitioner och den eufori som tenderar att uppstå av att inte riktigt veta, att fylla mellanrummen med förhoppningar om potentiella möjligheter som det definitionslösa erbjuder. Vill känna i nuet, i just det här men å andra sidan vill jag heller inte släppa det ögonblick som bränner allra tydligast, om det uppnås. Odefinierbara glädjerus skall få måla det ibland, inte ännu medvetna men jag vill samtidigt inte helt vara bortom förklaringar, inte heller gå vilse i lösryckta önskningar. Im the love generation och den kärleken har inte alltid riktningar men det finns delar av den som inte är lika tålmodiga, inte heller alldeles nöjda med att bara flyta omkring i gränslösheten, kalla det du frihet men jag finner det inte så enkelt, inte alltid befriande. Det händer att jag blir den där som uppfordrande ber om löften som denna nya tid kanske inte ännu står redo inför, det finns svaga stunder då jag vill ha mer än någon klarar av, gör jag? Ser mig vara fast i relationsstruktur och tar hjälp av kloka råd för jag inser, att jag måste ut ur det här.

 

Stockholmsvisiten har passerat med nästan förvånansvärt medvetna steg framåt. Inledde dagarna i krilles sälskap och en upprymd känsla i magen över vänskapen som aldrig övergivits, över den trygghet vi ger varandra och de band vi genom åren skapat. Med detta radband av gånga år och framtidsvisioner har dagarna löpt framåt som i en båt längs ganges vatten, allt möjligt kunde tänkas flyta upp till ytan, kanta dagen. Slöt upp med dave som funnits med sedan den nittonåriga linda äntrade göteborgs gator och vi skapade vardagsliv med picknick i skogen. Fick en inblick i det samboliv han numera lever i stockholmstrakten. Mötte frida med elden samma kväll och givetvis malla, min ständigt förtrogna kärlekskrigare och själsliga kamrat. Något de båda är, fysiska bevis som tog sig uttryck då jag om nätterna sov intill dessa två, oöverträffliga kvinns, våra händer i varandras och jag fann en trygghet, nästan tydligare än någonsin tidigare. Blev mentalt och fysiskt överraskad av hur ett annat möte kom att kosta mig all smidighet och balans och förvandlade mig till en skakande fjortonåring, tömd på genomtänkt kommunikation. Ludvig slog sig ned och hällde en vulkan över mina ögon och jag såg inte längre klart, samtidigt som jag tydligt förstod min egen rikting i nuet. Följande dag byttes anständig fika ut mot en tukvinnhand second hand tour med malla, något som senare övergick i öl i solen, presentutbyten och falafel i vitabergsparken i en sol som för en stund vågade visa sig, naken och varm. Allt kittlade livsskönt och vinet släckte vissa törstar och framhävde andra. På bangs fest mötte jag i berusning beundransvärda tiina rosenberg och jag blev varm och glad över hennes uppriktiga iver över att se mig, över den värld vi delar i genusvetenskapens språk. Kvällen var under huden och överhettad så tillsammans i det som nu blivit natt gav jag mig av med malla och ludvig till långholmen för ett dopp från stranden, kanske för att se klarare i det kalla vattnet eller så bara för att sommarbad om natten är så förbannat härliga. Det var i sanningens namn inte mycket klokheter som växlades eller någonsin flöt upp till ytan den natten, snarare osammanhängande ordflöden och frön till förvirring.

 

Vaknade dagen därpå med en alvedon och ett glas vatten för att komma till sans och raskade rävlikt vidare till juliaborg för att dricka te med kollektivet där och samtala med ludvig om (o)möjligheten till konkreta närstrider inom ramen för begrepp att förstå sig på. Det som nu blev sagt var mig bortom stunden, under bältet för min inre vulkan så jag drog vidare igen. Det kom sig så att jag och malla, frida och krille blev lotsade genom en grön skog av en skäggklädd man som i en båt tog oss till det vackraste hus jag kanske någonsin skådat, det var pippi långstrumps villevillerkulla med lusthus och vedeldad bastu, det var fika ur gammalt porslin, regn mot rutorna, utsikt över en rofylldhet många av oss ständigt längtar efter och kväll av möjligheter för frida att känna efter om detta paradis skall bli hennes rot och framtida hem. Det blev en sen kväll tillbaka i solna, kvällsfika med familjen och sömn intill de allra finaste mina. Vaknade upp på lördagmorgon och styrde kosan mot skärholmen och josefine, mot spegelvända samtal och second hand. Vi möttes genom då och nu, i skratt och allvar och skiljdes likadant. Hemma i solna hade krilleman bakat tårta och bjöd på mat och senare fick vi sälskap av emma och david, av ludvig som visade mig bevis på de ord han så väl försökt förmedla om relationens varaktighet trots lösa ramar. Emma från göteborg fanns även hon med tillsammans med två vänner och vi hamnade på ett ölhak och hängde lös, jag med min kaffekopp och otålighet, andras avslappnade sinnesstämningar kontra min nästan barsnliga trotsmun och armar över bröstet. så. Time to go. Men inget avsked. Vi ses nog snart igen. Nya äventyr, nya möjligheter, en hel norrlandsbutté att njuta av och jag som för inget i världen tänker backa för en enda sanning, inte backa undan för den minsta chans att brinna upp, om och om igen. Jag vill förankra och upplösa, slingra samman och begripa, tänja ut och smidigt koppla samman. jag har slitit mig ur den fotkedja som skånelivet för till viss till förvandlats till och tar mig just nu vidare genom en kronologisk följd av dagar som blivit min högst verkliga närvaro.

 

                               

 

Snart tänkte jag där på arlanda, väntar mig familjekvinns och vänskapshäng, yogafamiljen samlad och den tanken är det liv jag drömt om, som räddat hela min vår. Jag ska inte tillbaka till skåneland på länge, jag ska verkligen få berg och stugliv, nattbad och kärleksvisor, månmediationer och vardagskaffe i hemstaden, allra käraste hemstad.

 

Efter en resa som provade mitt tålamod äntrade jag så äntligen den norrländska hemstaden och magkänslan som uppstod då planet med planerna gled ned över granskogen går närmast att likna vid att någon serverar en det allra godaste kaffet som symboliserar trygghet och ro, möjlighet till goda samtal, placerat i en kopp funnen på second hand med tunna porslinskanter. Home, sweet home. Klyschan går aldrig ur sin tid. Inte blev det sämre av att jag möttes upp av en hel välkomstkommitté av vänner och familj heller, jag blev så rörd att jag aldrig kunde ta ögonen ifrån var och en och jag kände mig som en färgglad pajas som just klev upp på scen. Tillsammans med hela gänget slog vi oss ned och åt indiskt, of course, och vi kändes genast som det mest självklara gänget där uppdateringar nästan framstod som menlösa. Här och nu är det som gäller med uppdateringar om det gångna året som så småningom kommer att smälta fram, allt i sin takt. Första kvällen spenderades med familjekvinnsen och en mors tillfälliga romans, förnöjt nedsjunken i en soffa. Det rinner, sjuder och nästan exploderar i mig av lust att fånga varje stund nu och därför blev det ett självklart val att påbörja följande morgon med yoga på favoritstället [på jorden kanske] i yogashalan på shiva med broder jani och därefter en enormt renande het bastu. Obeskrivligt bra att vara tillbaka, att vara så välkommen och redan delaktig i den värld jag ibland vill leva i för alltid. Människor som kommer och går, öppna famnar och stark gemenskap mellan tänjande kroppar och meditativa sinnen. Har hunnit umgås en hel del med blodsbandssystern och blivit hembjuden till den lilla systern med det rejält uppstyrda hemmet med matchande färger. Om hon är ordning är jag kaos. Hanna och jag är även vi återförenade och under samtal under en skogspromenad har vi åter igen bekräftat att vi ständigt följer den andre. Bonusfamiljen i huset vid vattnet har bjudit på hemmagjord bärkräm och eldat ytterligare en bastu åt mig. Ensam stod jag sedan vid strandbrynet, avklädd och nybadad och log, säkerligen det fånigaste, men dock det mest ärliga leendet jag kan frambringa. Innan sömnen tog oss vidare såg vi på varandra hanna och jag och log det leendet tillsammans – det är balans nu syster.

 

Det känns som att flera veckor här redan har passerat. Jag har norrlandet i stegen.

 

Jag vaknar upp en morgon intill hanna, vid vatten och grönska och erkänner att dalgångarna måste få finnas. Jag vill just då inget annat än att hälla upp kaffe i en kopp åt dig, livskamraten sedan flera år tillbaka. Vill inte stressa igång dagen utan placera mig tätt intill dig iklädd en alldeles för stor hoodtröja och borra ned min nos i din nacke och andas in allt vad du är. Saknaden skriker och jag får inte finna en kanal ut för att låta dig veta utan måste se till att implodera och bara notera att saknaden finns, att det är en process som sker. Älskade du, godaste vän och fredskrigare. Mellan raderna finns det öppna sår som inte hunnit läka, det finns litervis med trötthet och saknad, det finns tvivel och obegripligheter men jag har börjat lära mig att kontrollera impulser, skapade av relationsstruktur och invant tankemönster. Jag spelar musik lite högre, ringer kanske en vän eller möter tystnaden och jag vet att varje stund blir bättre, starkare och mer motiverad.

 

Varje gång jag börjar snubbla riktar jag blicket uppåt men lika mycket innåt till den inre blicken, mitt tredje öga. Försöker finna en balanserad connection mellan mina sammanlänkade chakran. Klär mig i mycket färg, kombinationer som första gången på väldigt länge känns utsökta, som gör mig glad och inte förvirrad. Yogar i presentbyxor av hanna som sprakar och jag vill fylla varje dag med tantriska mönster, djupa möten. Möter upp med healinglena för en kaffe på stan med inspirerande ord på lager, there is a big time to come. Samtalar med ludvig om att mötas upp genom milslånga avstånd genom meditation vid samma tidpunkt, där fokus kommer att vila på den andre, ett sätt att mötas på, att lära sig att se och förnimma det som är bortom det fysiska.

 

Packar min ryggsäck full med frukt och förbereder mig på yoga i gryningen, mysore, ledd av astangaläraren petri. Yoga som äger rum brevid en vild fors, för renandets skull. Jag är inte ensam, där har jag mina vänner, alla i sin egen andning, sin plats, sina förmågor och fokuseringar. Jag får assistering av en välmenande hand som målmedvetet masserar min ömma rygg och kastas rakt in i meditationens förankring. Efteråt möts vi alltid. Vi spelar galen indisk musik i bilen och Lena spelar banjo som om hon aldrig gjord annat trots att det är första gången.

 

Det är bra att yogan ger styrka när nattarbetet tar vid och totalt vrider ur mig, kastar mig ut ur en slukande käft som en enda mosad hög kadaver i gryningen och vandrar slutkörd till en säng.

 

                       

lättnaden som lägger sig över mig när även opponeringen är över, går knappast att beskriva. det är ren prana, livsenergi som flödar genom kroppen med ny låga och jag vet att jag snart lämnar malmö och ekande väggar, vet om att jag snart är långt härifrån där nya och gamla frön och rötter blandas och ger upphov till euforiska frihetskänslor. det är till största delen med glädje jag säger hasta luego till mina genuskamrater och vardagens stöttepelare för vi ses nog snart igen men visst värker ett litet vemod över att säga adjö till de människor som kommer att göra annat i höst, de som har så stora potentialer att kunna bli verkliga vänner men tiden finns inte, kanske inte heller meningen just nu.
viktiga är ni alla i vilket fall. det hade aldrig gått utan er.

               

               

               

               

               

på kvällen rusar energin vidare och tar sig alla tänkbara och för mina relativt nya vänner, förvånande uttryck. frisläppt och mångalen, ångestfri och vansinnigt lekfull jonglerar jag fram genom kvällen mellan vilda skrattattacker och feministiskt motstånd mot heteronormen och trivs och kramar de mina här väldigt, väldigt hårt för alldeles snart skiljs vi åt för en lång tid. det är pure love till allra närmsta erika och bärnstensvännen johan, spegelvännen marlene och ständigt inspirerande yona, rofylldheten själv ida och hennes av lava, brinnande martina. kommer att sakna er men är starkare när jag återvänder. sänder kärlek åt alexkatten här nedan som varje dag har förgyllt, uppmuntrat och lyssnat. te quiero. men visst är ni fler som skapat blommor i min krashade levnadsrabatt. mania och sara, malou och nadia, tung och emelie.
mucho gracias.

              

              

             
              

              

jag tänker att öland är platsen för icke-tänkande på gränslandet till icke-varandet och det är därför jag hakar på trädkramarvännen olas idé om att göra honom sälskap dit. en möjlighet att få en paus dagen efter det att rävlyan definitivt blivit tömd på mycket av det som varit, det efter en nästan överdrivet dramatisk dag av ihopplockande avslut på en viktig epok. det är verkligt lyckorus som kittlar när jag susar fram med tält på ryggen genom malmö i gryningstid och vet att jag gör det jag är bäst på, att färdas framåt on the road again. slutligen når vi öland men rotlösheten blir inte mindre av långa skogspromenader med ola, inte heller av det omgivande havet eller bland alla yogamänniskor på festivalen som träder fram i sina vackra kläder med noga uttänkta detaljer som genomsyras av prana. jag tar inte för mig av mötet med den starka figur som ellen molnia är när hon omfamnar mig och jag går i ärlighetens namn omvägar då jag möter människor som söker min blick för ett samtal om energier, kanske om dagens givande workshops eller något annat. jag vet inte vad som är givande, bara att jag för en gångs skull betraktar yogamänniskorna utifrån och det perspektivet ger mig hemlängtan men jag vet inte riktigt till vad. det är bara i bastun som jag för en stund kommer hem. kanske är det samvaron med alla likställda nakna kvinnokroppar som i en bastu på en yogafestival förenar allt det nakna i lika avklädda samtal och jag betraktar och samtalar och finner var och en så oerhört stark och trollbindande. så bryts förtrollningen och jag vandrar vidare. ut i vindar som lurar mig att solen inte tar och jag gömmer mig mestadels i böcker och i olas närande sälskap. vi passar den tiomånader gamla noar, vars namn betyder, den som kommer med ljuset men den lille är för liten för att beröra mig och jag förstår inte vad han försöker förmedla då han söker sig till mig som om jag vore en människa, rädd för katten, som just därför blir provocerad av min svalhet och envist försöker få mig att se. noar är den lilla katten som trycker sin näsa mot min och studerar mina ögon och suger in mina röda dreads i en liten mun men det går inte, jag smälter inte, det är inte min kopp te.

på hemvägen är jag ändå glad över hur öland avslutades med mantran som sjöngs i den mysiga ateljen i skogen och hur jag sett människor som sprider kärlek åt varandra likt vass som smeker sig mot varandra i vinden och finns där, oavsett. ölands stillhet byts sedan hastigt mot dagens opponering bland klasskamrater som tveklöst har blivit en viktig del av livet och jag vill inte att en enda av dem ska byta riktning. ikväll har jag packat väskan för norrlandslivet och fått ett överraskande samtal från den bärnstensvän jag någonstans visste att jag aldrig på riktigt skulle förlora. det går inte att förklara men vårt språk är gemensamt och bär en självklarhet av vår historia och främst, av glädje. ständigt denna glädje. inget behöver jag mer än just detta. skrattet han lockar fram i mig kommer någonstans djupt inom mig, som en urkraft. energier i balans och de tårar som rinner är av glädje som inte går att stå emot, det väller fram och jag skrattar nästan ursinnigt och älskar denna bärnstensväns förmåga att göra min egen närvaro i mig själv så tydlig, så genomskinligt klar. det inre ögat blickat framåt och jag ser bara en enda dag kvar nu som består av struktur, sedan är friheten och ett möte med ludvig på en perrong i stockholm verklighet.
här nedan, några bilder från öland.

                     

                     

                     

                     

                     

                     

                     

                     

det oslagbara med att vara ute är nog ändå morgonkaffe kokat med triangiakök, att vakna rufsig i en grön sovsäck.

                     

                     

                     

                     

nu packas så ytterligare en väska och med stark prana blir rävlyan levande igen och jag ruskar på vingarna för att uppskatta hur högt jag kommer att flyga den här gången, för det är just så att vi alltid reser oss igen och snart sker det tillsammans med de mina, korallvännerna.

                     

                     

det är svårt att ta på allt som, i en rasande, riktigt explosionsartad hastighet färdas under huden. det är så många delar, likt flera kapitel i en högst osammanhängande bok som har sjutusen viljor samtidigt som alla kapitel har en röd tråd av total brist på hängivenhet och glöd. jag borde väl vara en firande, likt de myllrande kaos av studenter som låter alldeles för högst mest hela tiden där jag råkar befinna mig. visst är jag väl det, om inte firande så oändligt lättad och lite överraskad över att ha styrt uppsatsskeppet i mål medan vindarna har rasat i samma takt, väggarna kapitulerat för tankarnas tyngd och varje mast brustit. många nätter har jag lyssnat på vinden som fått hela rummet att förvandlas till ett fartyg och jag har velat haka på utan att försöka styra, velat omslukas av havet utan att drunkna, omfamnas utan att behöva tala om varför. de som känner mig väl och speciellt hon som en gång delade lägenhet med mig i spanien vet hur jag gör om natten, hur jag gärna öppnar fönstret på vid gavel och bjuder in vindarna att kyla ned mig till den grad att rök signalerar min andning. det är inte annorlunda nu även om sommaren är varm. jag är lika frusen under det alldeles för stora täcket, nedkrupen med ett par romaner inhandlade på second hand, allt för att avdramatisera tystnad och distansiera mig från akademiska krav. har spenderat ett par värdefulla timmar med den allra närmsta idag och jag bara vet att vi har ett alldeles eget språk. jag har inga skyddsmurar kvar och jag tror att han ser det men jag bevarar orden för mig själv men det är inte längre jag som går. jag vet inte längre om den här resan har ett slut, om ens en station att mellanlanda vid. jag har helt klart tappat riktningen och det är ofta som jag vill vända om nu, jag vet  inte alls längre, vet inte om, eller vad jag vill.  det är ett under att mina vänner står ut när jag planlöst trampar mig igenom grönskan på landet, när jag inte orkar ge bella mer än en hastig haentrevligsommarfamnvackrahäst och istället för att rida, hellre ser henne beta vidare på egen hand. jag vill inte, kan kan inte, jag orkar inte känna såhär mycket, skriker det istället i mig men jag säger istället att jag har en dag utan känslor, att jag förvrider även omgivningen och därför bör gå ensam. katten är tillbaka och slickar såren för sig själv. då vibrerar det i fickan som en säl och det är ludvig som verkar använda sig av någon slags magi för helt plötsligt ser jag hur grönt allt är omkring mig, minns hur jag älskar den vite hunden som bara har ögon för mig där hon sitter och jag lever verkligen i stunden men fortfarande utan närvaro. jag är på ett berg, jag tror att det är kebnekaise och det är snart kväll i min tanke och vi ska snart sitta i våra sovsäckar, jag i min gröna fristad, medan vi berättar historier för varandra medan elden skapar musik i det som nu är natt. jag är där men vet inte hur jag tog mig dit så jag försöker vakna och finna ett fokus här på annat som glädjer. min trädstamsvän ola har bestämt sig för att dra med mig till öland i helgen för att umgås med yogafolk, läsa romaner vid vattnet och dricka kall öl i sanden och jag förundras och älskar mina vänner.