Vad ser du nu?
Går igenom en hel drös med fotografier & backar några år längs livsslinjen. Intressant att se hur människor dykt upp, när historier har påbörjats, blickar av nyväckt förälskelse & som med J sedan utvecklats till en tystnad, en brytpunkt när jag slutade fotografera honom; där min egen blick har mist någonting, en glädje. Det är så tydligt; allt syns. Också någonting som J ofta sa, att allt legat utanpå, att jag brunnit mig igenom samtliga lager, alltid. Och med honom blev det ständigt hudlöst. Intressant det också, hur det kommer sig att vissa personer, bara genom deras éntre i ens liv, slår undan alla ens noga uppbyggda skal & självständighetsstrategier. Som om en direkt står redo att omfamna det nya & uppenbart levnadsfarliga; det som kommer att utmana men också att berika. Ibland finns de där, somliga vägskäl som det bara är att spränga sig igenom, leva för. Jag ser foton på J, så mycket vardagsnära. Och jag tänker att det där, det är över nu.
Gårdagen var en rejäl dagen-efter-dag. Tung, olycklig, grå men också beslutsam. Det var traillöpning på egen hand, det var att springa snabbt mellan träd samtidigt som historien med J radade upp sig i tanken, intensivt & skarpt gav den mig svårare att andas, tyngre steg. Jag sprang igenom det. Målmedvetet. Sprang för att skapa en idé om en linjär utveckling, gå från start till slut. A separation road. Som har kommit till sin ände. Jag orkar inte mer. Vill inte mer. Inte heller har jag något mer att säga & det är första gången sedan han lämnade som jag inte längtar efter att höra av mig, eller att höra ifrån honom.
Och idag när jag vaknade var det lite lättare igen.
Och snart var löparkläderna på igen & strax hämtade jag upp Martin i min snabba kärlek till bil. Ännu mer trailrunning. Och som jag älskar det. Och jag märker en förändring. Ingen annan skulle kunna uppfatta den här nyansskillanden i mig men jag upplever den. Hur jag lyssnar på M på ett annat sätt. Hur jag inte längre är innesluten i en dimma av sorg, för så har det varit länge nu. Det är inte uppgivenhet eller övergivenhet. Det är beslutsamhet. Det är nyfikenhet också. Efter hur livet blir istället.
"En ynnest, en konstant uppbackning; att ha någon som tror på dig, som leder & blir ledd, som vågar ifrågasätta, som berömmer, som brottas med dig eller bjuder på kaffe i exakt rätt stund. Som ibland frågar hur det är men också vet när den bästa källan till läkning & skratt är att dra med en ut & springa snabbt & tyst bredvid. Tack M för att du finns. För att du parerar & finns i det stora & det lilla, högt & lågt. #trailrunning #challengeandchange #friendsforlife #runforit"
Martin är min spegelbild på flera sätt. Och den som tar mig. Oavsett. Som häromdagen skrev han: "Jag hoppas att du inte känner att du måste ha någon fasad för mig. Du får (helst/gärna) vara dig själv hela tiden. Jag vill lära känna hela dig. När du är sprudlande, glad och kreativ, när du är ifrågasättande och irriterad på samhället men också när du är blöt, kall, hungrig och när du är ledsen, när du behöver en axel, när du behöver få något serverat." Och jag vet att han menar det. Och han är världens bästa. Hela tiden i vår relation har J varit där, just innan, mellan raderna, efteråt, istället för. Och J har haft svårt för min relation till M vilket faktiskt innebar att jag tackade nej till en relation som får mig att må så bra. Så många gånger som jag önskat mig mer tid med M men känt mig begränsad, varit osäker för följderna från J om jag skulle kört på ändå. Olikt mig själv att välja bort såhär men så blev det. Och trots det & genom allt är han kvar för mig Martin. Och det är en närhet, en tydlighet, en verklighet. Och jag slogs av insikten idag där vi satt & drack kaffe ur termos att J inte någonsin har varit där för mig så som jag upplever att M är. Inte genom allt, inte genom både högt & lågt. Ibland har J varit där, absolut. Men främst när det har passat honom. Inte utanför sig själv, inte bortom det egna självförverkligandet.
Kommentarer
Trackback
