Tonar vi ut?
Han, guldlock, ser på mig där han passerar mig vid kaffet. Han saktar in sina steg, blicken fixerar mig & ett leende breder ut sig i hela ansiktet på honom. Jag stannar upp i ögonblicket, slutar lyssna på folket i min närhet & ser tillbaka. Det där besynnerliga leendet. Som jag inte förstår. Nästan varje gång vi ses är det likadant, som om inget har förändrats. Som om det fortfarande är vi två som väljer varandra, som somnar intill den andre om kvällarna. Det gör det svårt att gå vidare. Som om det är flera pararella livsspår samtidigt att förhålla sig till. Och det går inget vidare.
Senare på eftermiddagen undrar jag om han vill ses & det vill han. Vi möts upp. Sida vid sida tar vi en promenad. Det är vilosamt men också återhållsamt. Det vi (inte) längre delar.
Slår oss ned i solen. Vi är personliga men inte privata. Jag tänker:
Som om vi bara pratar om det som håller oss kvar
på ytan
och jag känner inte igen oss
intensiteten som kom från vår kärlek förut
den uttalade & valda
känns inte
åtminstone inte som då
dina läppar rör sig medan du talar och de ser bekanta ut
ändå så långt borta
att jag inte kan föreställa mig att vi under
lång tid var så dedikerade att dina läppar nästan
var mina
egna
och
fastän du sitter mittemot mig i solen
så saknar jag dig
Du säger att du vill ses snart igen. Jag vet att det är upp till mig, att bollen är här & jag ska ta hand om det, säger du. Jobba inte för det här, för oss om du känner att det är något du måste, svarar jag. Jag vill bara träffa dig om du vill. Och att viljan leder oss. Jag ger dig en stor kram. En lång, en nära. Min hand om din nacke. Och jag saknar dig ännu mer. Vi skiljs åt & jag är förvirrad. Vem är du nu? Vilka är vi nu? Det sker något. Vi tonas ut. Jag känner det i hela kroppen & framförallt, i i hjärtat.
Kommentarer
Trackback
