Nitlott. En lär sig.
Jag kan åtminstone utdela poäng till mig själv för att jag försöker. För att jag söker efter andra lockelser, fördriv, anledningar att lägga en hel jävla kärlekshistoria, bakom mig.
Om ens det ändå känns som en failure. Och just nu talas det om Flickan och skammen på radion. Som han mig läsa. Okej. Bara några dagars plötsliga uppvaknade; en nyfikenhet, ingenting som förloras annat än nyväckta idéer. Vi var båda nominerade till ett jämställdhetspris i veckan. Och vi hamnade där bredvid varandra & valde att stanna kvar då. Åt lunch ihop, pratade feminism. En bra person, driven, skarp. Och det är ju så det måste vara. Ska jag gå igång på en ny person & vara beredd att möta denne för begär & inte mer, så behöver dennes intellekt få igång mig. Direkt. Allra helst med ett feminstiskt driv. Jag vill att den inre vågen sätter igång direkt, att den vill ha. Och där vi satt dök tanken om honom utan kläder upp, utan att jag sökte efter den eller förstod att jag är redo att uppleva den tanken igen. För det är en tanke. Inte mer. Inte än. Men det kan bli. Jag testar ett nytt sätt att distansera mig till den kärlek som valt bort. För att jag vill lära mig att bejaka begär för visst finns det. Att gå från att under flera år leva i en relation där intimitet är en självklar del av vardagen till ett totalt stiltje; hårt. Fattigt.
Och som jag värnat om att bevara det sista minnet av honom allra närmast. Av den sista gången; av hungern som var större, girigare & härligare än någonsin den där sista gången. Hur jag rann undan i hans händer, in mig själv, blev honom & han en del av mig. Den känslan. Så förbannat heligt, det finaste, varmaste. Men sedan berättade han det i förra veckan, att han släppt in andra mellan oss. För det är precis det som hänt. Som han aktivt valt. Mellan oss. Andra kroppar, andras lust, hans lust för andra. Med allt det i bakhuvudet delade jag min lunch med den här potentiella (nakna) personen & plötsligt insåg att jag satt där & ville testa. Just för att den här bekanta personen lockade mig. Direkt. En härlig känsla. Som en vår, på insidan. När något som legat i dvala länge vaknar upp igen. Efter i onsdags har vi haft lite kontakt, skrivit lite. Bollat feministiska ideér. Tankar om att söka spänning i tillvaron. Och då frågade jag; rakt på sak i eftermiddag om han vill ses. Och han fattade direkt. Och meddelade att han träffar någon. Att det vore opassande. Men att han uppskattar att jag frågade. Och sedan bekräftade vi båda två den andres rakhet, gav uppskattning för mod & rättframhet. Och så var det försöket över från min sida. Synd. Det hade varit roligt. Och nu gick luften ur igen.
Och jag bollar tankarna med Malin. Hon är full av mod & rättframhet. Och nu när hon greppat att hon inte får mig för jag vill inte, så träffar hon andra. Jag orkar inte ge mig hän till något som är så fullt av kärlek & intimitet. Vill inte ha allt det där. Inte med andra. Inte andra än J. Inte än. Hon gör det bra. Inspirerar mig. Hon gör mig sugen ibland. Men jag vill inte skapa komplicerade historier. Går inte i det utan håller mig på rejält, behörigt avstånd. Tänker också att det här med kön & begär är intressant. Jag märker att jag i nuläge spanar på något som så totalt skulle påminna mig om att J är över. En annan, manlig variant av kropp under händerna. Kvinnor har han aldrig kunnat mäta sig med ändå. Men en annan man. Då jädrans. Han svarta blick i min tanke. Han skulle bli vansinnig. Och kanske är det så enkelt. Precis så som han gör gentemot mig. Jag kan inte låta bli att tänka på det. What a waste. J alltså. Vad han tar sig för.
Kan du så kan väl jag. Då kan vi ha den andre kvar i någon sorts periferi och träffa andra. Det är nog så du tänker. Och jag vill stundtals lura mig att det är så. Men jag tror inte på det. Och idag har jag varit arg. Första gången sedan det tog slut som jag känt ilska. Att han kan med sig själv att vara med mig, laga mat ihop, skratta så & se på mig med kärleksögon, säga att han ofta tänker på mig medan han ligger med andra, går vidare, vattnar sig själv allra mest & alltid, i första hand sig själv. Det är ingen våldsam ilska. Men den gnistan är värdefull. Jag märker hur den gör det lite, lite lättare för mig att inte vara lika timid & anpassningsbar. ”Det är inte du att vara följsam som strömmen” säger Malin när vi ses över en kaffe på jobbet. ”Men det är klart. Kär är väl att vara galen. ” Och fyller jag i;- " Dum i huvudet." Lite så känns det. Kärleken till J har varit ett växande, en utmaning, en resa bortom allt där jag lärt mig ovärdeliga saker. Som att känna total tillit, mod, att våga älska helt gränslöst. Att tro på något större, att vara levande i varje möte. En kärlek av bästa sort när den varit jämlik.
Nu är den inte det längre. Och det har gnagt i mig hela dagen. Att jag behöver göra något åt situationen. En egen, personlig feministisk revolt, to reclaim myself. Varit på en lunchföreställning idag, Under (är) jag bar. Om feminism & fittor & relationen till sig själv, om gränser, om respekt. Och hela tiden undrar jag vad jag håller på med? Jag känner det. För varje ord här så växer det fram; det oundvikliga. Att jag inte bara kan låta det vara. Att jag behöver skriva honom ett mail. Vara rak. Ärlig. Säga som det är. Jag kan inte ha den här låtsasrelationen. Och jag är rädd att jag ska ångra mig & förbanna mig själv på fredag när han inte är med mig på bion för att jag valt att vara utan honom där. Och för att han inte är med mig till helgen. På festen vi både skulle gå på. Men å andra sidan: det är ju HAN som valt bort mig i HELA sitt liv, i all form av tillvaro! Fan!
