mellan raderna.

Och Nina Björk skriver; Det var när jag läste breven från Rosa Luxemburg till Leo Jogiches som hon växte i mina ögon, blev mänsklig. Jag kände att jag och Rosa skulle kunna ha roligt ihop, prata om mer än marxism. Man kan känna frustration, naturligtvis, över att hon inte vågar ställa ett enda krav på honom, förutom när hon då och då uppmanar honom att mera mer om sig själv. Herregud, hur många år har vi hållit på med det här, att be om mäns känslor? Be om deras kärlek, om uttryck för kärleken? 

 

Och Björk fortsätter; Hur mycket bör en kvinna älska en man?[...] Personligen tycker jag inte att det finns en gräns för hur mycket en kvinna bör älska en man. Vi ska vara glada att vi lyckas. Men, vi lever i ett sexistiskt samhälle där kvinnor på många sätt ses som mindre viktiga. Därför blir det naturligtvis viktigt för en kvinna att bekräftas av en man, medan en man inte behöver en kvinna eftersom han kan få och föredrar bekräftelse från andra män. Det finns en inbyggd ojämlikhet i varje heterosexuellt förhållande som gör att kvinnor som älskar löper stor risk att känna sig oälskade tillbaka och förlorar i självförtroende. För en man är det inte lika aktuellt att leva sitt liv genom en kvinnas blick. 

 

Men. Björk slår också fast att man inte heller kan bygga en feministisk rörelse som utgår ifrån att man inte får tycka att det är viktigt att älska. Att också våga vara beroende, ibland.