mellan raderna.

Har sällan upplevt en mer långdraget intensiv arbetsperiod. Energin som finns räcker till långa arbetsdagar & frigörande träningspass men inte så mycket mer. En bonus med andra små tillfälligheter; som att fortsatta spanandet efter en stuga, ett spontant danspass. Det har blivit en vana att kliva upp i gryningen & jobba länge. Att till & med ibland prestera över förväntan, att plocka hem medaljer till hjärtat av positiv feedback i arbetssammanhang. Den här veckan har resultat i en två timmars föreläsning om folkhälsa på engelska för professorer från några nordiska länder, i att hålla trådar tillsammans med Komissionen för Jämlik hälsa när Folkhälsocentrum stod värd för Komissionens konferens i onsdags. Och idag höll jag ett viktigt möte med en ledningsgrupp som kan spela stor roll för projektets framtid & imorgon ska jag iväg & föreläsa, igen. Alltid något i rörelse, allt som sker kräver ett vasst huvud, klara tankar. Jag uppskattar det men jag är också trött. Jättetrött. 

 

Jag vill skylla på det när jag trots stora funderingar om att på allvar avboka daten med J, ändå bejakar hans fråga om att ses när den kom idag. För ibland vill jag luras till hopp, vill jag leva i stunden som om den vore långsiktig. Att för en stund låtsas som att vi inte gick förlorade där för flera månader sedan & jag vill låtsas som att vi ännu har en chans att bli varandras, igen. Jag vill möta honom med en nyfiken blick, vill låtsas som att jag är den personen han värnar mest om i hela världen. Ingetnting är sant, ingenting är verkligt längre. Men imorgon, för några timmar tänker jag låtsas som att det är okej.