Laddar om, laddar upp, vad blir det av?
Jag önskar så mycket att det var jag. Att det var vi två som gled runt där i huvudstaden igår Som vi gjort förut. Skrattat mellan provrum, varit smakråd & sedan ramlat in i den lånade lyan på borgarbrackafästet Östermalm där vi slet av varandra allt.
Så mycket han varit med mig i helgen, J.
Och kvinnsen. Igårkväll när vi sa godnatt mina kvinns & jag så sa vi; det är tur, en lyckans ost att vi har varandra. Jag gick upp, kröp ned bredvid livsskatten; Vera. Hennes sovande andetag, hon lägger sig genast nära. Katten hoppar genast upp på andra sidan, trycker sin vita mjuka kropp mot mig & spinner. Och där ligger jag mellan två av familjemedlemmarna, av the inner core, kärnan av allt, och ler. Mer hemma än såhär är det svårt att vara.
Jag har bott ute i Brändön hela helgen. Uppskattar så mycket att vakna upp i gryningen trots att det är helg; att gå ut direkt. Ha en trädgård. Andas in morgonfrost & ljus. Här är det stilla. Här vaknar omgivningen ikapp med en själv. Sakta. Inte mängder med trafik som stressar igång systemet alldeles inpå det egna nyvakna.
Funderar på det. Hur jag ska kunna skapa en boendelösning för mig själv som är mer naturnära. Drömläget; det gamla torpet ute i skogen med skavanker & själ. Konflikten; Jag kan inte renovera hus, vill inte vara bilburen. Det realistiska: Ett väl renoverat vinterbonat fritidshus med max två mils avstånd till jobbet. Då går det att cykla. Trots allt. En del stunder känns tanken övermäktig; att ens orka fortsätta bygga upp det Stora Oberoendet till andra, till framtida partners. Att planera allt själv, organisera lån & flytt. Och allt jag skulle få ta hand om ensam. Kostnaderna, allt det praktiska, trädgården. Å andra sidan, vissa stunder låter just Det Egna ansvaret som musik i mina öron. Att fortsätta byggandet på det Egna. Det enda jag verkligt tror på i det långsiktiga. Jag och min katt i stillhet, natur & lugn. Där kan vi skriva på våra memoarer. Drömma på allt det vi börjar längta till istället när lugnet känns för tryckande, när något annat behövs.
Från tankar om stillhet finns det integrerat, J är överallt.
Och som jag har tänkt på J idag. När jag & systern sprang genom en skog som doftade av multnande löv & övermogna bär, av solvarm mossa, av granris. Ett ytterst litet sting av höstfriskhet som bara den mest känsliga kunde uppfatta. Som jag testar tankar. Som jag parerar, passar för att gå in i vissa känslor. Minnesbilder från i onsdags. Hans leende när han ser mig. Hans händer på mina höfter. Sättet som han ömt, nästan intimt andas in min doft & berättar hur han älskar just den. Det här var så nyligen. Samma dag som han också bekände färg, som alltid ärlig. Hur han träffar andra. Och hur jag stretat emot varje ögonblick sedan dess för att inte känna efter hur den sanningen känns. Ideologen i mig själv som uppskattar ärligheten, som uppmuntrar människan till utforskande av sig själv, som tror på att var & en behöver finna sin egen centerring & ta hand om de egna behoven. Att det också går att skilja på kropp & känsla. Som faktiskt förstår honom, som tycker att det är okej. Som inte behöver jämföras & som är trygg. Och den andra sidan som vill vara den stora i hans värld, som tycker att han är en ogenomtänkt jävel som hellre väljer andra än mig. Som ligger runt & agerar emotionell skalbagge & som säkert är förbaskat nöjd. Som just nu får ha mig kvar i sitt liv, som vet om att han är älskad & begärd. Samtidigt som han kommer undan alla band, alla relationella kontrakt & överenskommelser. Han kan leva för njutning, för arbete & för egot.
Så bra att han äntligen gör det han behöver, som tar hand om sig själv. Det viktigaste av allt är nuet; att göra det bästa med det du har. Men jag kan inte bli glad över att han njuter av andra. Det känns bara fel.
Vi har en inplanerad date kommande fredag. Planerad innan vår date i onsdags. Jag bollar med mig själv. Är det värt att träffa honom? Att agera den människa som fortfarande står honom närmast & som inte ställer till scener, inte går in i dramatik - som bara möter upp med förståelse, med kärlek. Vore det inte klokare att säga som det är; att våra möten påminner mig för mycket om den relation vi inte längre har & som jag saknar varje dag? Att varje möte tar mig några steg tillbaka i min komma-vidare-process? H, min fru; har sagt det nyligen att hon ser hur jag har rest mig igen. Att jag är starkare än då. Att blicken är lyft igen, hållningen stolt & skrattet tillbaka. Jag dog & jag kom tillbaka. Varje gång som J håller om mig så faller jag rakt igenom ett glastak, inåt i mig själv. Någonting går sönder, det blir en ny brottningsmatch för att återvända till vägen som ska föra mig vidare. Så svårt att gå vidare när jag inte vill det. När jag inte tror på forcering men när nuet tenderar att bli en fälla för mig själv. Jag vill vissa stunder låta J ta den sanningen, få förstå att jag inte vill finnas till hands närhelst det behagar. För så är det. Jag anpassar mig. Blir bara mjuk, följsam. Men också begärande & otålig. Tycker att vi slösar bort så mycket genom att inte vara tillsammans. Så. Jag tänker att jag inte borde göra det så enkelt för honom. Ställa honom mot väggen. Säga som det är; att det inte passar längre. Vill han inte ha så kan jag inte finnas kvar. Men, hur svårt är inte det? En inbokad date med honom ger mig glitter i ögonen & längtan i kroppen. Den bjuder in lite, lite hopp. Och varje omfamning tar jag emot som guld. Och de ögonblicken tänker jag att inget annat spelar någon verklig roll.
Han har alltså spenderat helgen i Stockholm. Och skrev till mig. Skrev till mig senast igår att han tänker på mig. Och stunden efter går han hem med med en av sina älskare där eller? Det är så jag tror att det är. Han blir med ens mindre trovärdig. Fuck this (shit) tänker jag. När ska jag fixa att börja leva i mer övertygelse i det? Att också han, den jag älskar, faller in i kategorin av det som bör undvikas.
Skönt att bo i Brändön. Att vara omgiven av mina kvinns & nu också Elis & Loke. En riktig supertrupp. Lämnade dem denna eftermiddag. Katten & jag on track. Ny vecka som väntar. Utmanade arbetsuppgifter, hårt tempo. Laddar om & laddar upp.
