Frånvända, separerade.
Vi möts & han fångar direkt in mig i sin stora famn & det är som att han gör den extra stor så att jag inte ska tveka att den just den här stunden finns där. Kramen är lång, så lång att den tar sig igenom varje lager. Den blir sedan en svidande påminnelse resten av kvällen för allt som inte längre är. Vi är på bio, ska se en film vi båda velat se. Varje scen som har ett uns av kärlek i sig känns obekväm att se när J är bredvid. Som ett slag i ansiktet ungefär. Och det är ingen god idé det här. Eller åtminstone så känns det inte skönt. Att vi är på bio som vi gjort så många gånger. Skillnaden är att vi inte tar i varandra. Som att det finns ett aktivt avståndstagande, kanske är det ditt ställningstagande jag märker av. Jag fryser mest & är bredvid dig men oändligt ensam samtidigt. En kollega sa till mig häromdagen att hon upplever att jag senaste veckorna tycks agera mest med hjärnan; att jag uttrycker känslor med hjärnan, inte hjärtat. Och jag tänker på de orden. Att hon har rätt. Jag har inte orkat gå in i känslor på senaste veckorna. Inte som tidigare. Inte på det sätt som jag så hudlöst gör när du är i närheten. Som ikväll. Bara hjärta. Och resultat av det är sorg.
Filmen är bra, ett beundransvärt porträtt av Snowden.
Efter filmen går vi & småpratar. Vi är på väg, ditt hem är närmare än mitt & vi kommer oundvikligen att passera det & du ser ganska snart till att tydlig berätta att du behöver gå hem, att du ska sova. Och jag hör dig. Jag fattar. Du vill inte bjuda in mig, du vill inte fortsätta kvällen. Och jag tänker; fria individer, vi gör det vi behöver. Du gör det du vill. Och jag skulle behöva vara med en människa som Ser mig också. Så som jag ser dig. Och som känner. Och som vill känna. Som Vågar. Du var den människan, min människa ett bra tag. Men inte längre. Och på ytan var det ingenting särskilt som skedde ikväll men ändå skedde allt. Varför frågar du vad jag ska göra i helgen? Varför låtsas du som att det spelar dig någon roll? I dig finns ingen märkbar längtan, inget intresse kvar av att spendera tid med mig. Jag börjar komma ikapp betydelsen av allt det du säger. Så kanske var det en riktigt god idé att gå på bio med dig ikväll. För att se hur det är. För så är det. Vi är med varandra, bredvid; men inte tillsammans. Och vi är inte det minsta på väg i den riktningen längre.
Jag har överröst dig med allt jag har förmått, vågat, trott. Men nu slutar jag försöka. Som två landsytor som sakta, omärkbart men ändå lika konkret, glider ifrån.
Det känns som ett avsked. Som ett sorts sista tillfälle av ingenting. Och det gör mig så jävla ledsen. Och jag ska fälla de här tårarna för dig nu men de kommer att ta slut. Som allt med dig.
Det kommer en tid när jag har accepterat.
Den är dock inte här. Än.
