Fragment.
Jag vet inte vart jag ska börja. Det har varit så bra på jobbet på senaste. Jag älskar det jag gör.
Och det gav mig så enormt mycket att vara i Stockholm i helgen som var. Att diskutera MR-frågor en hel helg, kompetensutveckla så att det sjunger på insidan, möta nya människor som förenas i i intresset av att skapa en bättre värld. Och att träffa Malla; egentid tillsammans. Att vara hemma så fort jag ser henne.
Men, jag vet inte hur jag ska formulera mig vidare. Känner mig lite fragmenterad. Det har synts på mitt hår. Har gått från hundra miljoner färger på några veckor. Och har sedan landat i det mest nära min egen färg till slut. Ändå. Nature is calling.
Tänker på mötet med Hanna igår. Att vi fick så många timmar tillsammans. Bara hon & jag & hur mycket det betyder för mig.
Alldeles nyss sålde jag min röda Renault. Och framför mig ligger ett köpekontrakt på någonting som bara är mitt; något materialistiskt som kommer att locka & bereda väg för rörelse & planer; för att söka upp äventyr & när jag låtsas som att ingen ser; trycka hårt på gasen för att känna hur det ilar i magen. En ny bil. Noga överväganden, flera blickar, flera testrundor gjorda. Och nej, jag ville inte lämna den hos bilhandlaren. Den är ju min.
En annan slags kärlek; när en erkänner sin materialistiska girighet; när en tillåter sig själv att vara det. Också. För att jag kan. Och det är ett privilegium jag har jobbat för. Jag är inte född med möjligheten att spontant köpa sig en ny bil. Det är en klassresa uppåt & den är medveten, även med ödmjukhet för historien. Än så länge. Det gäller att alltid minnas det. Om några dagar hämtar jag hem den & då ska jag köra, bara för körandets skull. Långt, snabbt.
Genom allt, som en skugga tänker jag på Kaj. Nyss fanns du, nu gör du inte det.
I söndags satt vi tillsammans Kaj Heino och jag, pratade om hur vi ska bearbeta samhället & tänja gränser, hur vi från insidan av varenda system vilja införliva mer färg och liv, mer av hbtq-perspektiv & inkluderande muskler i det stora och det lilla. Du med din energi. Jag kan inte tro att det är sant. Att du inte finns mer. Känns som en underlig tid. Overklig. Samtidigt brutalt tydlig, vass. I tisdagskväll blev jag varse att Kaj troligen blivit mördad i Stocholm natten måndag till tisdag. Och vi träffades alltså i söndags. Han sitter med i styrelsen för SADB (MR-arbetet jag jobbar med) och sedan har vi jobbat ihop på RFSL. Och nu detta. Livet i det stora sköra. I det förgängliga. Ändå, jag tänker på de som varit närmast honom. De har sorgen nu. Hårt. Chock. Oändligt sorgligt.
Jag hade akut längtan efter att få dela men den jag delat så mycket med på senaste år. J. Skev kort till honom vad som hänt & genast ringde han. Två timmar senare la vi på. Ett sådant fint samtal. Också rent, ett ljust samtal. Inte på ytan. Allt annat än på ytan. Jag kände djupt nere i magtrakten det skratt jag inte varit i närheten av sedan du försvann. Och jag hörde ditt skratt. Och hur du inte ville lägga på. Till slut när klockan blivit långt efter midnatt var jag tvungen att leende säga att vi behövde sova; ditt plan skulle om bara några timmar lyfta mot Finland & jag skulle upp tidigt. Vi lade på. Värme i hela kroppen. Två inbokade dagar i kalendern då vi ska ses. Jag vågar inte gå igång på hur det känns i mig. Men jag vet att jag fortfarande inte vill träffa någon annan. Only you.
Och dagarna efter Kajs död; världen förväntas fortsätta som vanligt men världen är inte alls längre som vanligt. Vi arrangerar utbildning som han ansvarar för & vi planerar en tyst minut & det känns bara så svårt att ta in.
Ikväll vill jag andas syskon & syskonbarn. Vill ut på landet. Och till helgen vill jag sova i tält. I fjällmiljö med Martin.
