mellan raderna.

Jag lät mig själv bli strukturerad, organiserad. Rensade papper, skakade mattor, tränade kroppen hårt & länge helt enligt anvisningar. Tvättade håret, renbäddade sängen & hade en välsorterad känsla i sinnet när jag väl sträckteut mig där. Jag avslutade med en lugn, avskuren kväll fri från toner av andra människor, värden; gjort mig inte öppen för minsta tanketjuveri. Jag ville ge mig själv frihet att landa i vad än det var som behövde få finnas där. Vaknade idag med en stark inre centrering, redo att ta mig an den här processen. Det är sådana tider nu, allt är ändå kaos så låt det vara det; lita på processen, var i den, observera, lär & väx. Intressant växling. Dygnet tidigare satt jag & grät som ett barn mot en kollegas bröst, ett dygn senare rustad för livet igen. 

 

Och jag har jobbat på genom dagen. Mött Henne vars kinder var strimmade av sorg, ögon som var svullna av gråt & ändå kunde vi skratta. Det är såhär det bara är just nu. Kris & panik & den blir det bra. Lika olyckliga en må vara en stund, desto lyckligare sedan. Vi rör oss mellan olika processer hon & jag. Hon i sitt uppbrott, i allt vad det kan vara, ett annorlunda läge, ändå samma stora skiftning, nyanser, förändring.  Fint hur vi möts, lyckas med att stötta upp. Vi tränar oss i balans, svettas i bastun efteråt. Ändå har jag inte ro att stanna kvar. Jag vet att guldet har återvänt & att vi ska ses. Fortfarande har jag inte något att berätta, inget nytt under solen men jag längtar efter att bara få se honom.

 

Så fort han öppnar dörren, direkt hans blick landar på mig så ler han & för en stund låter vi oss båda vara i den solen. Sol som snart mörkas ned av allvar; av många tankar som stöts & blöts om varandra & vi dukar fram med alla våra farhågor, rädslor, funderingar. Ögonblick när samtal stannar; då han gömmer ansiktet i händerna, då tårar rinner nedför, avslöjar ord han inte säger men som han smakar på för sig själv. Säg dem inte, gör bara inte det, tänker jag tyst, hjärtat rusar. Lämna mig inte. Han ser på mig. Tyst. Ser ut att vara klar i tanken för ett ögonblick, redo att säga något, ändrar sig. Tar mina händer i sina, kysser mig på pannan. Jag försöker själv att lyssna inåt, nedåt. Höra pulsen, känslan i kroppen; vart för den mig? Vad vill jag mer än vad tanken säger? Och jag öppnar munnen, hör hur hjärtat tar sig ton; jag lämnar dig inte. Jag är inte klar. Det är så mycket jag vill lära känna, uppleva, vara nära. Om du vill lämna, så gör. Men jag gör det inte. Han ser på mig, intensiva blå som föregår hans tankar, ser plötsligt glada ut. 

 

Vi slår på en fånig låt, tramsar till oss, bryter oss ur ur allvaret. Jag är så vansinnigt, kär i honom att jag blir rörd av hela situationen; av mig själv. Hur jag kan vara så djärv ändå. Trots att vi just har konstaterat att vi inte har en enda gemensam plan med varandra, ingen dröm att dela så vill jag inget mer än att röra vid hans nacke, placera en kyss vid hans tinning & få känna hur hans händer rör vid mig, ramar in mig. 

 

Och strax dyker han upp hos mig; kommer hit trots att han bara hinner sova drygt fyra timmar intill mig innan hans tåg avgår. Intressant hur vi ankrar med varandra, trots allt som är. Det är något stort med oss som jag inte blir klok på.