mellan raderna.

 

Jag trodde att du inte skulle återvända till mig utan att du reste iväg för att sedan återvända närmare ett beslut om att vilja leva med en kvinna. Istället kommer du tillbaka, stadig i din önskan om att du vill ha barn med mig. Allt det säger du medan du ser på mig. Båda försöker vi att stålsätta oss, att vara nyktra, klara i tanken men det är svårt när det känns som att allt dör.

 

Jag tror att jag går sönder. Idag när jag hade en sovande litens hårda & snabbt tickande hjärta rusande mot mitt hjärta slungades jag själv iväg, oresonligt, exploderande. Bortom allt rimligt vill jag uppleva det här, inte på egen hand, men upplevelse av rollen & i delat ansvar & gemenskap med dig. Det har jag vetat. Hela tiden. Men, vi är inte två om det. Jag vill inte det där, kontrar han. Och efter två års tystnad lyfter vi på locket, drar fram det vi varit rädda för hela tiden. Jag vill inte, varken nu eller på länge & möjligen inte alls. Laviner av sorg i mig, ravin mellan oss, sliter isär marken & mig själv på insidan. Panik som växer, blir akut lösningsfokuserad. Måste finnas en lösning för att ta oss ut igen & få oss att glömma, hellre skratta, blunda där bara nuet existerar. Egentligen är vi på samma ställe där vi började. Drivna av kärlek förblindade av varandra. Inte på väg att bygga gemensamt.

 

Jag ser på dig & gråter. Kommer på mig själv med att tänka: Kommer du stå här ensam sen mellan jobb, somna sent, inte vara omfamnad? Dricka morgonkaffe på stående fot, leva för skrivelser, politiska strategier, byta mellan kostymer, inte landa, inte vila inte se mig mer. Sedan någon annan där. Fuck the pain away, din grej. Inte min. Kanske passerar de dig utan att du blir berörd, bara bedövad. Sedan glömmer du mig, när du inte orkar vara berörd längre.

 

Det här allvaret, tystnaden mellan oss har jag inte upplevt med dig förut. Vi har inte varit här, inte avslut när det närmar sig ett verkligt sådant. Två gånger har du lämnat mig förut men kanske visste jag alltid att vi inte var färdiga så jag försökte aldrig släppa dig. Det är annorlunda nu. Som att vi rör oss i ny riktning.

Jag klarar inte av att säga att det över. Inte heller gör du. Därför vandrar vi iväg, från din boning som du egentligen nog inte varit beredd att lämna för mig & går mot mig. Det vrålar i mitt huvud av tankar, säkert likadant hos dig. Ändå säger vi inte mycket. Inte mer än att vi bekräftar att det känns så tydligt det här som är. Att vi kommer hit men inte längre.

 

På morgonen gråter jag mot ditt bröst. Jag vill inte lämna dig, säger jag & du kontrar med: Du behöver inte.

Vi skiljs åt. Inte för alltid. Men någon natt. Och det är en prövning nu. Varje steg vi tar, varje tanke.