Så totalt frigörande att strategiskt ta sig fram, låta fötterna leda och vara guide medan hjärtat driver på hårt; strategiska steg runt alla steniga, leriga, sliriga partier som att vara en parerande figur i ett tv-spel, plockar passade stammar likt blinkande stjärnor och sen plötsligt, förvandlas till gepard och rusa fram när chans ges med öppnare stigar. This is life! mersmak deluxe. Jag gav mig det bästa. Löparskorna på, terränglöpning in i skogen. Tanken slog mig när jag begav mig; att detta kanske inte är de flesta andras första prioritet när en tänker sig fredagsmys eller att en skog, sent om kvällen är den bästa platsen för att vara ensam. Men, för mig är det så. Det bästa jag vet. Inga särskilad tankar som fångas upp, det mesta bara dyker upp, noteras, sorteras & passerar.
Jag sprang till ett träsk, lyssnade på gäss som högljutt diskuterade & fortsatte sedan. Drog på hårt, noterade solen genom trädstammarna, vissa stunder tog skönheten i skogen andan ur mig, gav mig en känsla av djupaste tacksamhet. Insåg även nykternt att jag inte är redo för terrängloppet som jag hade tänkt anmäla mig till, vars start är om två veckor. Även om jag vill så är inte formen så bra. Än. Nu sprang jag 12 km och benen hade inte velat ta ytterligare fem kilometer under tävlingspress. 12 km i terräng är tufft. Och det loppet har minsta distans på 17 km. men - schyst att ha som målsättning. min ska vara att komma upp till 20 km om en månad. Jag gillar det här, hur det triggar.
Jag kommer hem, kroppen ler & jag med den. Guldis ringer. Han släpper inte riktigt taget om mig, om mitt för honom, distansierade påslag. Vad är det här, undrar han. Prata med mig. Dela, tro på att jag vill mötas dig. Du behöver inte skena iväg & redan lämna mig i tanken utan att ge mig en chans. Han vågar ställa raka frågor. Har du funderat på att lämna mig? Och jag svarar som det är, att jo, så är det. Vi är tuffa båda två, med oss själva & varandra. Klär av oss skalen i samtalen & jag börjar känna den rena känslan igen. Hur det är att älska någon & att tro att det kanske går att få de en vill ha, inte bara ensam är stark. Jag vet att jag skenar så fort det blir svårt, att jag bygger egna a, b & c-planer. Hur jag ska ordna allt själv istället.
Vi pratar om oss, om vad som är vår egentliga kärna & han konstaterar att det inte finns något logiskt med oss två överhuvudtaget.
Vi drog igång där vid vår första början med ren attraktion & begär & för mig var det inte vänskapsmaterial jag mötte utan ett begär i fyisk form.
Han ger mig sin bild. Vår resa hit där vi är idag har inte varit lätt eller tydligt. Hela första året var det mest rädsla för min del, beskriver han & fortsätter; Att inte vilja, inte våga. Att först efter ett år inse att det inte finns något annat sätt än att ge sig hän och vara ärlig, och sen den dagen har jag vågat älska dig helt gränslöst. Idag är du min bästa vän! Den jag delar allt jag känner med, den jag ser i främsta rummet, den första jag tänker på att jag vill spendera tid med när jag får en ledig stund över. Ibland får annat och andra såklart vara de som prioriteras först och som är där, för att möta våra andra behov men du är alltid med mig. Allt är du. Och jag vill ha livet med dig. Jag vill ha oss på riktigt.
Jag lyssnar. Smälter det hans säger. Börjar förstå ett & annat. Också mönster i mig själv, hur jag tenderar att lägga mer vikt vid det jag tänker skiljer oss åt, att jag betonar olikheterna & stärker dem, istället för att ibland ens våga tänka att det kanske kan finnas fler nyanser av honom.
Det här är större än kärlek. För mig är det helt gränslöst, säger han. Jag förstår att han menar det.
Du betyder så mycket för mig. Du. Som dök upp, som har stannat kvar & som växer så i mig.
Var beredd, säger jag. Om jag satsar så är det allt. Då är det fullt fokus. Att vi vill, att vi tänker in den andre som den där allt är möjligt.
