Att försöka hålla sig på banan när det gungar.
På många sätt är J det mest utmanande & fantastiska jag kan föreställa mig. Allt i ett. Vi får lära oss, vara ödmjuka inför att livet tillsammans inte blir så smidigt alla gånger eller alls lätt att förstå. Att älska en människa såhär är störst. Vi kör, vi gör det bara! Jag tror att jag behöver det, att vi båda mår bra av att få leva ut de här idéerna vi båda har om mer med varandra. Vi dyker, vi flyger. Vi testar, kanske slår i knäna ibland, får lösa gåtor (varandra) & ger därmed möjlighet till största möjliga njutning också, kärlek, odödligheten. Jag tror att vi båda är sådana som ger allt när vi satsar. Att vi kan göra mycket som blir första-gången-upplevelser tillsammans. Att inte känna tvekan över vad jag känner är obeskrivligt skönt i mig. Jag vet att jag vill ha honom. Jag har vetat om det länge. Just nu är det så. Och jag tror att det inte bara är just nu.
Intressant är också att jag skrev:
Ser något slags mönster plötsligt. Uppbrott med de stora kärlekarna har alltid skett denna månad. Utan undantag. Maj månad 2009 lämnade jag Fredrik. Maj månad 2011 lämnades Ludvig, maj månad 2014 lämnade jag Peter samtidigt som jag själv lämnades av John & nu maj månad 2015 lämnar jag Martins ouppfyllda förväntningar om oss två.
Känns som om jag ser på livet ur ögonvrån. Bredvid mig står även guldis, vi bektraktar det här mönstret utan att identifiera oss själva med det. Eller? Maj månad & en hackad livskiva tycks återskapa samma gamla hack i tiden. Hur mycket slår vi knäna just nu, är det out of our league eller klarar vi av det levande på andra sidan?
Han har lämnat landet för en stund, tjänstresa till fjärran land i öst. Vill du prata? undrar han därifrån. Eller söker du distans? Jag kontrar utan tillrättalagda rader med: Det här läget är hemskt. Jag har inget att säga. Plötsligt inget att dela samtidigt som jag vill dela precis allt med dig, hela livet men så känns det som att du inte vill det, inte det liv jag vill ha med dig & jag får panik, som om det mesta jag sett framemot rasar ihop. Kanske låter märkligt men så känns det. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra av det heller.
Så är det. Jag måste vara ensam. Umgås med tankarna. Få känna. Sortera. Fasar för att han väljer åt mig, väljer att kliva undan bara, göra sig otillgänglig för att sakta försvinna. Det känns inte som att det är vad jag vill. Inte alls. Snarare tvärtom. Var hemma här, närmast mig. Men hur ska övriga pusselbitar gå ihop? Ingenting av det känns möjligt & det är lätt att tappa motivation nu, att bara vilja sova eller inte göra annat än att se Miss P vars ljusa ögon kisar mot vårsol.
Hannas beskrivning av oss: ni kan ju inte ta slut; han är ditt berg och du är hans hav. Rätt vackert tycker jag.
För två dagar sen var vi lika soliga som vi kan vara när vi gör oss möjliga.
