Allt passerar.
Arbetsveckan har krävt precis allt av mig & kvar är fragment av ett svettigt kvällspass med Martin som för ett ögonblick rensade på insidan, i övrigt mest intensivt fokus på mitt budgetansvar på över fyra miljoner, på att överyga politiken om vilken fråga som bör vara landstingets allra högst prioritetade, att hålla föredrag, pendla mellan kommuner för att leda möten, strävande med projektansökökan och så mycket annat. Innan sju-snåret har jag stått på kontoret, först in & sedan sist ut. Därför formligen sköt jag ut mig ur byggnaden i eftermiddag, bara tvingade mig att gå därifrån. Good enough, time to go.
Det har varit rörelse men också klarhet. Tydlighet kring vart jag önskar se mig själv i mitt uppdrag på sikt, om hur jag ser på min egen funktion & insats & längtan efter mentorskap, att få ta rygg på, följa & lära för att sedan någon gång kanske växa förbi & till & med passera. Martin målade upp det för mig själv i gruset, medan andetag & hög puls häromkvällen. S som i Strateg, S som i sakkunnig, U som i utbildning och C som i chef. Ibland är vi ordentligt mycket i varandra han & jag. Gör varandra & en själv begripliga.
Jag funderar en hel del på alltings mening just nu, på hur det mesta hänger ihop.
Omständigheter som blir till självklarheter, där en händelse bygger på en annan & utan den första hade det andra aldrig skett och det fjärde som sedan förändrar ens liv hade inte inträffat utan det första. Livet händer åt en, hela tiden givetvis men börjar vältra sig fram & över en, tar med en vidare om en själv lika tydligt visar ens benägenhet på förhand att följa med. Jag följer människor, betraktar flöden. Ser hur olika de flesta förhåller sig till sina eget skapade omständigheter. Ser på en vän, hur hon oväntat blev uppsagd en dag. I vredesmod, samma dag, köper hon en lya hundra mil härifrån & plötsligt i samband med detta ser hon en jobbannons innan det aktuella kontraktet ens löpt ut & hon söker, vill vara aktören i sitt eget liv & styra skeppet själv. Hon råkar vara precis den som den nya arbetsplatsen sökt efter så länge, just hon! Klart att hon får jobbet. Och det visar sig att förskolan i närheten av bostaden råkar vara just utbildade i hbtq-frågor, en regnbågsförskola. Och i samma område finns ett fotbollslag, för queerfolk. För två veckor sedan hade ingenting av detta hänt. Då satt hon med mig i en bastu, saknade sammanhang, motivation för jobbet. Och nu, plötsligt en helt ny livssituation. Såklart att livet händer om du tillåter det. Om du vågar vara modig i rörelsen, att lyssna istället för att göra dig redo för strid om det går emot för en stund. Kanske handlar det bara om en förlösning. Något nytt måste ske & ibland gör det ont när det ska brista.
Snart har maj månad äntligen passerat. Den tid på året då jag har fallenhet för att böra rotera, förändra, bryta upp & gå min väg. Den här månaden har det sprängt på insidan ibland, har funnits stunder då jag har undrat. Har lovat att bryta mönstret, befria mig från vanans makt.
Har jag landat i något särskilt? Nej. Mötte guldis på jobbet häromdagen. Vi hade varit ifrån varandra några dagar. Plötsligt satt han framför mig; leende. Blicken klistrade sig fast på mig, åt mig. Vacker du är, tänkte jag. Fantastiskt fin & som du känns. Begärligt men också ungt. Tonårsaktigt. Utan att jag uppskattade det. Jag vill inte ha en tonårsaktig relation, inte någon som så noga passar sig för att visa vad som faktiskt är, bara för att kollegor är i närheten, vill inte vara i en relation där min önskan om mer alltid är för mycket. Jag vill slå på stort, inte vara en date utan en livskamrat. Jag vill vara det stora projektet, inte bara en landningsbana. Jag vill att vi är varandras projekt som vi utvecklas, bygger upp stugor kring, planerar våra resor, tar oss in på varandras djup & höjder. Hel tiden, från första stund med honom har jag drömt om mer. Två år nu. Hur länge tänker jag ge det här? Hur länge ska vi åter igen köra ned huvudet i sanden? Allt för kärleken, eller? Det här är svårt. Jag är kär men jag saknar också klokskapet. Jag vill ha dig så mycket att jag känner mig hedrad, lycklig när du vill vara med mig ändå, trots allt jag vill som du inte för en sekund vill dela. Och då är vi, ytterligare en stund till får vi finnas, så länge som jag nöjer mig med dina händer över min kropp, över ditt leende, din blick i min som om vi finns på riktigt & mer än bara just nu. Förra veckan, efter vår skidsemester vid Gränsen så låg vi nakna intill varandra. Benen inslingrade i varandras, din hand i min & jag hade kunnat stanna tiden för där låg vi, du & jag mot världen & känslan av odödlighet infann sig.
Så somnar en & vaknar upp.
Klarsynt igen. Jag älskar dig men nu, dessa dagar då du är ifrån mig, då du för andra helgen i rad väljer att vara på andra plats med andra så växer något i mig. En känsla av utfasning, av att inte längre behöva kontakten med dig varje dag, inte känner behov av att dela lika starkt. Det här gör mig ledsen men inte förvånad. Det här behöver bara få vara, precis vad det är. Jag går runt i solen, drar på mig solglasögon. Ser hur folket på gatorna börjar trängas som nyvakna mullvader. Gnuggar sig sömnigt ur ögonen med blek hy, vintertrötta men ivriga på att andas på nytt igen. Allt förändras, alltid. Det gör också vi.
Och allt är nu.
Kommentarer
Trackback
