Allt det här är nytt. Att bära runt på sorg, som om det vore det tyngsta radband runt halsen, inuti bröstet. Det är ett vemod som gör mig frusen, trött. Imorse blev jag åter igen varse hur fysiskt det tar sig uttryck. På väg till jobbet så ser jag den här kärleken. Jag förstår att jag kommer att passera honom med cykeln & jag vill impulsivt släppa styret, rasa ihop med cykeln för en hård landning mot asfalt. Passerar honom. Som om något slits ut ur mig då vi ser på varandra. Som om vi inte känner den andre; eller, har för mycket att dela för att den minsta stavelse ska kunna frigöra sig, det är kramp bland orden, förlamning. Vi formar ett hej med läpparna men ingenting mer. Fastän jag tänker på honom konstant & saknar till förbannelse så händer inget mer än tre stavelser. Att gå från det allra närmsta till det här; bekantskap fast än värre; inte ens ett småprat är möjligt. Ingenting tycks möjligt längre & jag går sönder av det. Ska stiga av min cykeln efteråt & benen skakar. Väl uppe på kontoret brister det & jag är åter igen tacksam över att jag dels låter mig själv bara vara mänsklig & att kollegorna, de få som ännnu inte gått på semester låter mig hålla ihop & gå sönder, hålla ihop & gå sönder.
Jag tror att vi båda gör ont i varandra. Eller rättelse; frånvaron av den andre i sig själv är smärtsam.
Det här blir en dag som pendlar mellan torr vs våt kind. Och jag lämnar kontoret, huset efter lunch för att det är för jobbigt att vara kvar. Finner andra, mer kreativa miljöer. Någon bekant glider förbi & där sitter jag & gråter & skriver & läser om transpersoners hälsa & torkar tårar & justerar lite text & gråter lite till.
Möter så småningom upp min Hanna som direkt förstår hur allt är & sedan möter vi upp Sophie som imorgon lämnar Norrbotten för Stockholm. En del av mitt & S:s kapitel, vårt 5:åriga Luleåkapitel tar slut här & just nu är också det lite väl tungt i samband med annat uppbrott. Vi gråter båda två i solen.
Gällande J så har han ofta varit överväldigande i mig att jag skrivit om det.
Och det här är för ganska precis ett år sedan:
"Vill du leda mig genom ditt pride? frågade han när vi landade intill varandra där på fredagkvällen. Om, då är jag gärna vid din sida hela morgondagen. Och det var han. Vilken helg det blev. At få dela det stora, med den stora. Han fanns där. Jag kan inte fundera över vad som skulle hända om allt tar slut imorgon för nu gör jag en Linda & går all in, nu väller jag fram som en naturkraft & låter hans händer forma linjerna längs min kropp, in under huden. Jag vågar säga: Jag vill ha dig hela tiden, jag vill aldrig att du går. Vad hände med min längtan, mitt ständiga behov av egentid & utrymme? Jag är ute på nya marker & jag får nog hålla vakt på mig själv. Jag vill ha honom konstant nära. Intill, under mina händer, i blickfånget. Känna hur han glider intill, tar för sig av mig.
Han och jag på en strand, en av mina smultronställen. Jag drar av mig plagg efter plagg & kastar mig i vattnet för årets första dopp. I hans ögon blir min nakenhet extra skön, blir kroppen ännu starkare & vill röra sig framför honom. Kommer upp ur vattnet & han torkar mig varligt & gnuggar mig varm, han drar på mig plagg efter plagg medan jag bara njuter, tar emot hans mjuka händer & de torra plaggen. Många fler stunder som de här väntar & vi springer till bilen sen, sjunker ned i sanden, min hud ryser efter badet & jag är glad över att bilen är röd, varm, att den främjar äventyr. Väl hemma kryper vi ihop, jag & min guldlock & håller om bara. Kroppen blir varm från insidan, en plötslig naturkraft väller fram ur mig, som en oväntat vulkan, en tsunami av lust, dammar rämnar, hela den inre världen öppnar sig från hjärtat & vill ha honom, vill att vi möts, att han greppar tag om mig från alla håll samtidigt. Kolonisera mig älskling, flytta in i mig, utforska varje dold vrå, kyss varje millimeter av min hud. Och, han gör det. Han greppar mig som ingen annan någonsin har gjort, tar sig in i mig på ett sätt som är omöjligt att vika undan från, till och med andetagen flyr, allt stannar till, det enda som existerar är den vilda hårda puls som rör sig i mig genom honom, i mig själv."
Ett år sedan. Det var början på ett år av intimitet, dedikation & fokus.
Vad är det som ska komma ur det här? Ett år senare. Jag har fortfarande samma dedikation. Till samma person. Jag tänker fortfarande: Jag vill ha dig hela tiden, jag vill aldrig att du går. Men han står inte längre på en strand, redo med handuken. Han kommer inte med mig hem för att vilja linda in sig runt mig, vill inte vara min sked om natten. Vad är det för kedjereaktion som redan är på intågande, det som livet vill duka fram åt mig men som jag ännu inte förmår mig att se? Vad är det som är vitsen med det tungrodda?
