mellan raderna.

 

 

Så fort han kommer innanför dörren går jag över min stolthet, oron över hur jag ska förhålla mig till honom & kryper in i hans famn, smeker den mjuka nacken & gråter. Vi står tysta tillsammans, händerna i den andres & bara känner. Och jag känner allt. 

 

Vi dricker kaffe tillsammans, fina samtal, inspirerande, politik, enad kamp & där möts vi som vi alltid gjort. Vi försöker för en stund vara där vi så ofta varit. Sparringskamrater. Genom sorg så ler jag för han ser på mig så intensiv att jag i en underlig blandning emotionellt kaos blir full i skratt. Tänk att en annan person kan göra en så ofantligt olycklig men också lycklig?! Jag struntar för en stund i konventioner, om hur jag kanske borde hålla mig på min kant då han inte vill ha mig (sen) & gränslar honom där i kökssoffan. Nära för en stund, rör vid honom, den lena nacken, följer ansiktets linjer & kysser honom på halsen, pannan. Säger mitt tysta hejdå.

Att en människa kan komma in i ens liv så & förändra så mycket.

Från den dagen som vi stod framför varandra efter att just ha tagit vår första kaffe ihop så fanns den där; viljan att ha honom, att få dyka in i hela människan. Jag lämnade det jag hade närmast mig, gjorde allt, beredde plats & fokus, all in för guldet. Och det intresset har vuxit. Alla de gånger på senaste som jag fantiserat om hur hans mor kommer att bli den allra bästa farmor, hur barnets farfar hade erbjudit något som jag & familjen på min sida aldrig kan erbjuda men däremot skulle min familj ha gett så mycket annat. Så många olika nyanser genom oss två. Och nu blir inte så. Intressant att jag till sista ögonblicket trodde att han skulle ändra sig. Att min magkänsla trott på oss, sett en större mening med allt. Men så går han till slut. 

 

 

"Jag bara måste göra något annat" säger han. "Jag vet inte ens vad det är men det känns."

 

Jag: Men hur menar du? du väljer att göra slut. Säger att du inte vill ha en fortsättning, ingen morgondag, framtid med mig. Jag kan inte leva på halvfart, ibland, när det passar dig. 

Han: Men det menar jag inte, att det bara ska vara på mina villkor. Men jag vill se dig.

Jag: Men hur menar du då? Jag kan inte ha det så. Jag är så kär i dig. Känner så mycket hela tiden. Jag vill ha så mycket mer, en hel framtid ihop. Det är inte svårt för mig att vilja mer, att tänka på imorgon med dig. För mig är det bara fint.

Då säger han inget mer. Kramar om mig hårt, ordentligt. Som om han vrider ur det sist ur oss. Finns inget mer, han kommer inte att stanna. Kanske tar med sig mina ord, som ett minne. 

Jag: "Känns så slöseri, att förlora nu. Det här som känns med dig. När det tar slut så förändras vi. Det här kommer att blekna, vi förlorar vår gemensamma chans."

Han ser på mig, förstår att jag menar allvar. Och jag förstår att han menar allvar när han inte ändrar sig. När han tar ett steg ifrån, säger att han måste gå. Jag ser att han är på väg att gå sönder. Han kysser mig i pannan, säger att han älskar mig. Och det är sista gången jag med allt mitt fokus på honom, med all vilja & drömmar om det gemensamma, säger att jag älskar honom. 

 

Tårarna slutar aldrig att rinna. De är där när jag somnar, när jag vaknar, pausar medan vi dricker kaffe & pratar aktivism en stund, fortsätter när han ser de färdigpackade grejerna som står & väntar. Nu hämtar han sina saker, han lämnar tillbaka nyckeln hem till det som från och med nu bara är mitt igen. 

 

Han går nog en tung promenad hem till sig, till det hem som inte är ett hem egentligen. Bara en avlastningszon, en punkt som förenar rörelse, riktningar. Så mycket som har hänt i honom sedan vårt första möte. Hur den relationsrädde blev naken framför mina ögon & under mina vägledande händer. Hur hans försvar rämnade, hur vi invaderade varandra. Hans rastlöshet, frihetstörst & obundenhet segrade ändå till slut. Ingen nytt under solen. Det här är den person jag började älska, hela vägen in. 

 

Han når sin zon. Hittar brevet från mig & skriver. "Det går sönder i mig med när jag läser dina lappar. Du är med mig, och jag tar med mig dig i allt, det är oundvikligt. I mitt sökande, i mitt allt som inte är sökande, ja allt. Och jag ser inget annat än att alltid kunna relatera till hur mycket vi betyder och har betytt för varandra. Finns inget alternativ alls. Så starkt och tveklöst. Jag älskar dig!"

 

Finns inget osagt här. inga hemligheter, aldrig någonsin ett enda hårt ord. 

 

Luleå Pride & jag önskar att jag kunde ta del av allt, må bra, lägga undan oss men genom mig själv, i varje stavelse till tanke finns en förlamande kramp. Idag är det parad & det bara måste gå, a march for those who cant, och för oss som kan göra det. Jag har varit med & skapat ett samhällsklimat i den här kommunen, regionen som gör mig stolt, som förtjänar att värnas om, kärlek & respekt under regnbågen.