mellan raderna.

Min pälsbeklädda kärlek ligger i skrivande stund bredvid mig. Hennes tillgivenhet tycks inte ana några gränser & det är inspirerande, hur hon på alla sätt visar mig att jag är hennes människa. 

Tankar om dedikation & intimitet, om mod, val & vilja är som högst aktuella just nu. 

 

Varje gång jag möter M så påminner han mig om något viktigt i mig själv. Inte så att han planterar det, bara håller upp en spegel åt mig, visar sådant jag redan anat men inte formulerat. Ibland säger han inte heller något, bara ser på mig, sträcker ut en hand & greppar min, några sekunder för länge så räcker det för att jag direkt översköljs av både frågor & svar. Att tona in i det en vill ha, att välja, att vara tydlig i sig själv för att kunna skapa rörelse på rätt sätt. Vad är det jag vill? 

 

Igår slog jag personligt rekord, satsade & vann för mig själv. Innan loppet, en sådan tvekan. M: Du är starkare än du tror. Jag ser din styrka, kör. Distansen kändes utmanande, terrängen likaså. Loppet gick över stock, sten, myrmarker, uppförsbackar i blåbärris & tunga ben i dyvåta kärr. Och jag körde på & slog mig själv med häpnad. Jag till och med njöt bitvis, noterade hur vackra en del stråk var, hur fåglarna lät. Och sista biten, när vi nått ca 15.8 km drog jag uppför hela ormbergsbacken, gav allt. En fascinerande upplevelse när en släpper tyglarna på sig själv, låter musklerna arbeta till max; senor som börjar strama åt i vaderna, lårmuskler som krampar men fötterna som fortsätter uppåt medan hjärtat slår så hårt, verkligt. Jag gav mig inte. Och kastade mig in över mållinjen & oavsett sluttid var jag nöjd. Mötte min vän Elias blick, gemensam seger.  Lång distans att tävla på. Och en direkt mersmak efter fler fysiska utmaningar. Det här får mig att känna mig så ofantligt levande. 

 

Efteråt satt vi utslagna i solen M & jag. Jag har nog aldrig upplev den tröttheten i benen. Fantastiskt. Och jag märkte att jag inte ville göra något annat i världen just där & då än att sitta intill honom, ta hans hand i min för en stund & känna mig helt rätt. Ibland, helt rakt på; ibland leker jag med tanken. Vad hade hänt om vi hade gett oss av på den där resan vi hade bokat till Skottland? Tagit oss igenom tanken om vår relations transformation från kärlek till vänskap allena, om vi hade tältat oss fram, vandrat över höglandet genom regn & vind? Hade vi fortsatt den transformationens rörelse på det sätt som vi dragit igång? Eller; hade vi blivit varse om något annat?

 

De komponenter jag allt tydligare eftersträvar är friluftslivet - intellektuella stimulansen - de queera förhållningssätten - de fysiska utmaningarna - samarbetet, modet & dedikationen - naturen närmast. Vi möts i allt. Fortfarande. Om än i betydligt mindre utsträckning för att vi väljer annat nu. Men, jag frågar mig: Varför väljer jag annat? Är det jag väljer det jag verkligt vill ha, som jag tror på? Som jag är beredd att satsa allt för då jag tror att livet tillsammans är det bästa för mig själv? Nej. Så är det inte. 

 

J, mitt gyllende svärmeri, han tror inte heller så starkt längre. Kanske behöver jag få känna mig fri att närsomhelst ge mig av. För ett jobb, andra möjligheter. Kanske är det så. Jag kanske inte blir lyckligare men om det är vad jag behöver så är det väl så. Eller, jag vet inte. Jag är inte säker. Än. Det sa han för mindre än en vecka sedan. Hans känsla är att vår relation kanske begränsar honom på ett sätt som inte känns bra längre. Och min känsla är att jag tror att vi inte är tillräckligt villiga att satsa för att kunna bli tillräckligt bra ihop. Det är som ett kakel med en liten reva som börjat växa sig allt större. 

 

Så lätt att jag låter tankar skena åt andra håll. Och som jag möter M:s hand i solen & tänker att jag inte får stanna kvar i något som hindrar mig från att uppleva något som följer närmare mina drömmar. Jag är fortfarande så nyfiken på M. Det är bara så det är. Just nu skulle jag allra helst vilja boka av en gemensam långresa för oss. Ut & upptäck & låt vad som helst bli. 

 

Jag älskar den här guldlocken. Fortfarande. Samtidigt följer jag den inre rörelsen med både oro & försök till tillit.