mellan raderna.

Livet har helt klart sett sina ljusare stunder. 

 

I och med sorgen som omger mig, fyller mig till brädden & över blir jag ännu mer varse om att jag inte är ensam. Även om känslan kan vara ensamhet är jag inte övergiven. De finns där, vännerna, the chosen ones, sluter om, är nära. De till & med handgripligen knackar på min dörr & drar ur mig när jag med ödleögon inte vill något annat än att sova med katten intill mig. När en sover är verkligheten så annorlunda & i det tidiga nyvakna är inte stunder som just passerade riktigt lika klara, fakta inte lika skarpa. Jag låter mig dras med; försöker finna ett sätt att acceptera sorgeprocessen samtidigt som jag tillåter mig att lägga undan den också, spela teater, gå in i hbtq-kampen & ta del av teatrar, musik, föreläsningar. Hanna, Malin & Mattias, en trio, levnadskonstnärer. Vi tar oss igenom lördagen tillsammans. Malin somnar med mig på natten. Och nej, nu behöver jag inte längre stämma av med någon annan huruvida det är lämpligt att just Hon sover över så nu bara är allt precis vad det är. Och så enkelt det vore med en rebound, att tillfälligt dränka sig i annat men jag har inte det minsta lust till det. Inte till henne, inte till någon. Jag tänker på honom. Och idag är jag tröttare än någonsin. Fått en fin dag med Veravilde & vänner & sedan inbjudan till bastuflotte. Nybastad, frusen efter några avslutande dopp är jag hemma. Söndagskänsla, frusenhet & saknad. Vännerna är helt oslagbara, varenda en. Men ingen kan vara det han är. Och just nu är det bara han som kan fylla upp tomrummet som finns inuti & omkring mig. Som jag önskar att han var här nu. Få ta hans hand i min, lägga mig platt ovanpå, höra honom skratta i mitt öra. 

 

Att inte veta vad du gör, inte veta vad du just nu längtar efter. Rädslan över att du plötsligt öppnar upp dig, signalerar till din omvärld att du lämnat en tvåsamhet, att du är öppen för annat. För varje sådant skede så lämnar du mig, mer & mer & jag kan inte göra någonting åt det.

 

Mattias säger det så bra. Att relationer, oavsett ålder, på många sätt i grunden bygger på anknytningsteori. Allt det som främjar, skyddfaktorer som stärker upp denna anknytning; att bygga tillit & förtroende, att vila tillsammans, ta hand om varandra, att kunna luta sig mot, allt är där. Och när en relation tar slut, om en blir lämnad så är det en liknande känsla som om en förälder överger sitt barn. Jag kan förstå vad han menar. Inte samma sak såklart, men liknande.