mellan raderna.

Från ensamhet & intuitiv vilja att kapsla in mig på egen hand till den mest familjära tillvaro av fruar & barn. Rävgrytet fylls med samtal bortom normen, med bebishäng, någon som skramlar med kaffekoppar på morgonen & gör morgonljud innan jag själv klivit upp, någon som ger godnattfamn, dagsplaner. 

 

Och redan första kvällen händer det här fantastiska samtalet:

- "Vi vill fråga chans på dig, vi tre." Inleder C och fortsätter: "Vi har noga funderat på en sak. Och det är om du skulle vilja följa med oss tre till Nya Zeeland, upptäcka något nytt med oss genom att resa runt med husbil i en månad & vara borta hela januari". 

Jag känner ett direkt ja i hela kroppen. Hur tidigare lagrade känslor av frustration över hur ofta jag känner att jag behöver göra resor på egen hand nu för tiden kommer upp till ytan & försvinner, hur jag plötsligt ser en chans att ge något annat än en förlorad kärlek mitt fokus, något nytt att längta efter. Och en once-in-a-lifetime möjlighet. Resa runt med husbil i ett land vars natur är något av det mest storslagna jag kan fantisera om & ett land som känns så stort, mäktigt att jag inte skulle känna mig redo att ta mig an det på egen hand & därmed riskera chansen att någonsin få uppleva det. 

Så dyker chansen upp, här hemma i det egna köket.

"Ja! Klart jag hänger med. Ska bara se till att ordna förutsättningarna för det. Och sen drar vi!". Så svarar jag. Och det känns som om jag får nya skäl till att fixa den här sommaren. Och att den inte längre spelar lika stor roll. 

 

Midsommar i Brändön blir opretantiös, familjär. Mitt i sorgen över att J inte finns i min närhet så gör iallafall den allra bästa familjen det. Dagen fylls av delvis tunga partier & det är extra märkbart att J inte är med. Jag saknar, sörjer. Låter mig vara i varje känsla samtidigt som jag också rycker upp mig, ser på korallerna omkring mig, försöker göra det bästa av allt som är. Skickar en bild, några rader om saknad till J. Och jag orkar inte ens gå i ånger sedan när han inte besvarar med ett enda livstecken. Istället, när jag väl krupit ned i soffan den kvällen skriver jag;

 

 

Jag vill inte längre gå in i känslan av hur tomt det är att somna utan honom, vill inte försöka tänka på hur han stänger av mig, att han fixar att vara såhär jävla kall. Och idag tänker jag att jag minsann ändå ska rycka upp mitt inre, jävlar anamma. Ta hand om mig själv. Drar iväg med fruarna till Ormberget & ger mig själv ett rejält träningspass backträning. Svetten rinner i 22 gradig sommarvärme, musklerna stramar, lungorna expanderar. Efteråt skakar benen, inuti är det lugnt. Jag springer därifrån, finner fruarna inklusive Hanna & Ellis på en strand, snart också Martin & Petter & Jonathan. Solvarm hud, långa simtag under vattnet, omsluten av kall sjö, som att bli renad från insidan, kommer upp med friskt, klart sinne. Fräknar som vill fram, hud som andas. 

 

Nu ikväll; flanerande längsmed Luleås kvällsvarma gator, en sol i norra hamn, en sovande bebis på min rygg & två fruar som får mig att känna mig som en del av familjen, en levande kvartett.