mellan raderna.

Som om du bara är på tjänsteresa. Som om jag väntar på att du ska komma hem igen. 

Och medan jag väntar sysselsätter jag mig med annat. Rensar ur gammalt, söker endorfiner i träning, går på husvining, ser på serier & gör andra vardagliga saker. Och jag blir nästan irriterad på henne, hon som så närvarande kanaliserar sin kärlek på mig medan jag försöker vifta undan den; säger att jag inte är klar med honom. Ibland är det som om ingenting hänt. Förutom på jobbet. Där är det svårt att hålla fasaden, så många frågor, så världsbästa kollegor som finns där. 

 

Så svårt att ta in att en människa jag nyss levde så nära bara valt att försvinna. Jag fattar, människor lämnar & lämnas hela tiden. Men för mig personligen har jag aldrig varit här förut & därför är det helt oberiplig ny mark att försöka ta sig fram över. För mindre än två veckor sedan drömde vi om den semester vi alltid pratar om att vi skapar när vi är tillsammans; då allt annat suddas ut. Hur vi skulle låta dagarna hända när helgen kom & hur vi också lät den; vår sista helg tillsammans, att bli så fin. Vaknade tätt intill & lät lust & glädje bjuda in oss till helgen & flera timmar senare; rosiga, glada, omtumlade av varandra, drog vi till skogen; sprang hårt. Hur vi sedan slängde ihop våra tältprylar; så självklart det kändes, så mitt-i-livet; som att detta bara skulle få bli en av alla andra hundratals tältnätter. Som vi vandrade i skogen sedan, skrämdes av björnspillning, hur vi teamade kring tältuppsättningen där i urskogens skogsglänta. Satt länge upp & pratade, mycket skratt. Somnade lite kalla, jag på din bröstkorg, alldeles hemma. Så trygg som en kan känna sig när allt är som det ska, då en känner sig älskad, ankrad. Hur vi bastade hos din mor nästföljande dag, din blick på mig då jag naken inför dig tvättade av mig, hur våra ögon såg den andre. Hur vi somnade på din mors soffa sedan, tätt, tätt ihop för att inte ramla ned därifrån. Hur vi återvände till stan. Sov en natt till ihop. Vår sista. Du som drog iväg på tjänsteresa (en av alla i raden tänkte jag) & du drog & kom sedan inte mer tillbaka till mig. Du försvann. Det var där vi upphörde. Fast jag visste det inte då.

 

Så mycket vi inte vet om morgondagen. När en sista natt tillsammans plötsligt sker, hur Det Sista är där, precis framför en, men passerar obemärkt & avmaskerar sig först i efterhand. 

 

Och jag pendlar från förvåning, förtvivlan & märkligt, stundtals lugn. Förvåning över att du inte är här, hur det ens kan vara möjligt för dig att leva vidare bara sådär. Förvivlan över att du inte kommer tillbaka. Någonsin. Att vi dör ut. Och sedan, ett underligt lugn över att du kanske ändå gör det, återvänder. Så hårt det sista, patetiska sitter fast. Som något skavande, men också vackert. 

 

Och jag finner ett gammalt urklipp, en krönika. Och saknar dig hårt.

 

 

 

"Att vara med en sån människa är att ta en paus från sig själv. Som att befinna sig i en kropp som är ens egen men ändå ny. Att vara med denne är som att ständigt ha tillgång till semester där en får vila, i sig själv".