Rör mig inåt, närmare.
Det är helt sjukt vad dåligt det känns mellan oss så jag står inte ut. Jag saknar ihjäl mig samtidigt som jag ger upp. Sysselsätter mig till max med annat. Fixar bilen på egen hand med städ & reparationer. Det projekt som var planerat som vårt gemensamma, inför framtida roadtrips. Just nu tycks allt hängandes i luften & jag är rädd att min sommar ska gå åt helvete om jag inte tar tag i den själv. Betydligt mindre rik lämnar jag verkstaden & går in på nästa fokus; styrelsearbetet med Sveriges förenade antidiskrimineringsbyråer. I flera timmar sitter vi människorättskämpar i skypemöten & diskuterar dödskjutningarna i Orlando, DO:s roll, lobbyverksamhet & annat. Så fort senaste mötet är avklarat är klockan för mycket för att göra mer men ändå drar jag på mig löparskorna & drar ut i kvällssolen. Bara rör mig framåt för att få stillhet på insidan. Och det fungerar.
Som det brukar göra. Lägger kilometer efter kilometer efter mig & jag noterar & njuter över att mitt lättsamma vardagspass sällan ligger på under 8 km & då har jag mycket kvar.
Det är fjällvärlden som kommer till mig där jag springer. Rör mig för att nå stillhet. Kan det finnas något bättre än att ge sig av på egen hand med tåg som rytmiskt rör sig, spendera nätter i tält med mig själv, gå på toppturer, springa längs med fjällväggarna, uppåt, känna vind & utsikt. Nej, tror inte det. Kommer hem & bokar därför tågbiljetterna. Check! Claim yourself, be the force, centrera. Vilket skönt & intimt sätt att påbörja semestern på där i mitten av juli.
Kommentarer
Trackback
