mellan raderna.

På den obäddade sängen ligger en skallra men ingen Lave. Borta är barnmatsburkar, örhängen med kvinnotecken som tillhör någon annan, filpaketet i kylskåpet vars innehåll jag inte köper till mig själv, Carins omslutande energi & Idas systerskapstrygga närhet. 

 

Däremot ligger det en utskriven biljett på köksbordet. En resa som kommer att ta mig (och oss) över hela jorden; Luleå - Arlanda - Peking - Auckland. 

 

Och här är jag själv, någonstans i ett enda virrvarr av gråt & skratt.

 

Känner mig överväldigad, översköljd av intryck, av livet. Intensiv kärlek, vänskap, glädje, sorg, äventyrslängtan & ofantlig saknad efter att få komma hem igen. 

 

Ida & Carin & Lave dök upp för en dryg vecka sedan & dök tydligen upp precis när jag som mest har behövt dem. Istället för att trassla in mig på djupet av mig själv för att upptäcka att allt är bottenlöst har jag istället fått omge mig av en familjetrio som jag känt mig invald i. Har verkligt fått känna mig delaktig i skapandet av gemensamma stunder, av tröst & lek med Lave, i sena samtal om kvällarna med te vid köksbordet. Blir påmind om hur lätt jag har att välja ensamhet & tystnad men hur väl jag trivs egentligen bara jag slappnar av & ser mig själv som en del av sammanhanget. Att se hur Ida & Carin möts i sin kärlek inspirerar mig; så vacker kärleken är då den tillåter två människor att växa med varandra. Och jag i mitt tillstånd av olycklig kärlek är en sådan ömhetsjunkie; bara njuter av att finnas i deras närhet; i att se in i Laves lättsamma blick. 

 

Och mitt i allt det här har vi alltså bokat en resa till Nya Zeeland. Tre äventyrerskor med bebis. Jag har fått ledigt från jobbet hela januari (!), semestern är ordnad, biljetter köpta, husbil på Nya Zeeland är bokad. Bara tanken på att bli ledig 40 dagar från jobbet, nästan 1.5 månad inklusive julledigheten. Äventyret vibrerar i mig. Och ensamseglaren sjunger ut. En får väl fortsätta lösa livet på egen hand. Det brukar i slutänden bli det mest pålitliga alternativet. 

 

 

Dagen som mina kvinns dök upp kände jag mig handfallen, bestulen på sommaren & drömmarna, på framtiden & bilden av hur jag ville - och också trodde att det skulle se ut. Att då plötsligt ha biljett till en plats så långt härifrån; att veta om att den handlingskraften trots allt finns i mig trots det här andra känslan av sorg & brist på kontroll över livet; blir en befriande kontrast. Och jag har återkallat en del av den sökta semestern för denna sommar då jag inte vill sitta hemma & sörja över alla de dagar som skulle ha spenderats tillsammans med guldlock. Den här sommaren får vara, jag behöver den inte längre. 

 

Och så har gänget rest söderut, hem idag. Jag kramade om dem snabbt med stor tyngd i bröstkorgen. Lite som att erkänna för sig själv att en släpper ett ankare. Lite rädd att komma hem; att bli ensam igen. 

 

Jag känner igen känslan i mig från förut när jag inte legat på behaglig, emotionell status. Den fysiska upplevelsen. Hur svårt det kan vara att andas, att finna sig i processen. Den känslan finns i bröstet, i hur trött jag blir i huvudet av den inre bergodalbanan. En sorts känslomässig utmattning av att inte få sin starka kärlek utåt att möta en fysisk verklighet då han inte finns där längre, av att ens föreställningar som en landat i om hur tillvaron såg ut plötsligt inte alls ser ut på det sättet längre. Det är intressant att undersöka, att se hur alla processer sker i det inre tillståndet; rannsakandet (kunde jag gjort något annorlunda? hade han stannat då?) hoppet; (han kommer att ändra sig!) chock (har han gått? verkligen? ett sådant jävla dåligt skämt) stoltheten (livet utan honom ska bli det bästa någonsin!), ett enda kaos av allt. Acceptansen har inte dykt upp. Än. Ingen ilska heller. Finns inget att vara arg över heller. Det är vad det är. Människor vill inte alltid samma. Jag ville. Inte han. Det är mycket förvåning i mig själv. Väldigt mycket. Jag trodde verkligen inte att vi skulle ta slut. Visst fanns tvivel kring våra olikheter men jag tänkte alltid att det kommer att ordna sig; vi berikar istället. Och jag har tydligt, för min inre världsbild sett oss två bli tre där i framtiden. Att allt bara faller; att det är slut, slut, slut är svårt att ta in. 

 

Samtidigt; igår hörde jag av mig till honom. Stod inte ut. Saknade sönder mig. Lade undan allt stolthet. Skrev om hur jag saknar att få dela med honom. Med en önskan om att vi möts. Och han svarade, ärlig & verklig som han alltid är. Med ord om att han också saknar mig men att han inte vill träffa mig, inte vill tänka på mig eller känna någonting. Att vi möjligen möts på (ungefär som bekanta tänker jag mig; flyktigt möte i förbifarten med ett Hej är det bra? Jo tack och själv?) någon gång i det här livet. Om han inte går alldeles vilse. Han vill inte mer. Någonstans rör han sig & det är inte med mig. Inte på något sätt, varken nu eller sen. Han ger mig inga nyanser att försöka förvrida eller tolka till min fördel. Han har landat i sitt avslut. Och jag får panik av den insikten. 

 

Idag kom den dagen då han dök upp, blev konkret i mitt blickfång. Jag satt på jobbet med kollegorna med kaffet. Så dyker han upp. Och klart att denna dag skulle komma, samma jobb som vi så många gånger har nyttjat för att kunna vidröra varandra med händer vid kaffet, kyssar vid skrivbordet. Under två år skapades en känsla av att tillståndet som upprättats blivit en del av miljön. Så förgängligt. Så är han där alltså. Ser mig. Mitt hjärta sliter sig ur kroppen & jag vill skena därifrån, lägga mig under bordet, skrika högt för att det gör så jävla ont eller bara krama om honom. Ingenting av det händer. Såklart. Istället ser jag tillbaka på honom. Noterar hur fin han ser ut. Nyvaken, eller nyknullad? Jag dör om det är det sistnämnda, men jag förstår ju; han är lätt att vilja älska. Våra blickar etsar sig fast i varandra & det känns som hundra år av lidande, av kärlek. Vi formulerar båda varsitt hej med våra läppar & han ler, jag ler; det bara händer. Han ser rätt tagen ut av att se på mig; så som han alltid brukar se ut; som en förälskad skolpojke & jag älskar det men jag förstår det inte. Ändå är jag tacksam; så kall är han inte. Inte ens han. När han går vill jag dö eller springa efter. Men jag stannar kvar; försöker fungera bara. Och när jag når mitt kontor igen har han mailat mig; ett högst formellt mail som han vidaresänt från någon annan då han kommit att tänka på mig & det jag gör. "För kännedom", med vänliga hälsningar J. Och det är vad vi är nu alltså. Med vänliga hälsningar; på återseende, tack. 

 

Jag tänker tankar som jag förstår att så många andra också tänker. Jag vill aldrig någonsin mer bli kär. Aldrig någonsin ska jag ge såhär mycket av mig själv igen. 

 

Och jag tänker att tillvaron är speciell & lite extra utmananade på flera plan nu. Mötte min broder Jani idag & fick nyheten om att ett andra barn är på gång & sedan, alldeles nyss hörde en annan kär vän av sig & meddelar att han & kärleken ska bli föräldrar. Och jag är glad för er. Men kanske inte bara, tyvärr.