mellan raderna.

Vilken dag.

 

Vaknar till nyheterna om dödsskjutningen, det massiva massmord av drygt 50 hbtq-personer på gay-klubben i Orlando. Det är tungt i kroppen, ledsna steg & jag klär mig i regnbågsfärger för att hedra offren. 

 

Jag & J har inte sett varandra på en vecka. Inte hört den andres röst. Men, båda har vi upplevt distans, en växande osäkerhet & sorg. Det syns på honom när han oanmäld kommer in på mitt kontor. Han kommer fram till mig med en medvetenhet som tycks blandad med ledsamhet, oro, trötthet. Också längtan. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig men när han kommer fram & tar mig i sin famn så andas jag in doften av honom. Bara känner. Orkar inte tänka på allt jag fastnar i som inte är bra. Det jag känner är en doft jag älskar, hans hjärtslag mot mitt bröst, hans hand som smeker mig över håret & ett ögonblick av trygghet som gör mig matt i benen, öm i hjärtat. Vi står så i en mindre evighet. Och känner. Känslan känns ren i sig själv. Där är vi inte olika alls. Inte separerade. När vi ser varandra i ögonen & när han kysser mig som om det vore första gången så är det b a r a nykärt. Älskvärt. Nå men hur mår du? frågar jag sen: Inte så bra, säger han. Själv? Nej. Inte så bra. Människor mördas & du & jag i vår relation känns inte heller bra. Eller. Du känns magisk. Men vi två som det är just nu känns inte bra alls. Hur känner du? Han svarar, nej. Jag tycker inte heller att vi känns bra. Inte alls.

 

Vi ger varandra en kram igen. Bestämmer oss för att ses om någon dag. 

Älskade guldlock. Så jävla svåra vi är. Vad ledsna vi kan göra varandra. Och ibland bara så fulla av saknad. 

 

Efter en tung dag drar jag iväg för att träffa E, våra gemensamma löpturer brukar ge mig lätta, genomtränade steg.

Jag vill dra iväg, få lämna dagens bryderier bakom men han stannar mig.

 

Han: Jag vill prata med dig om en sak. Jag behöver ta upp en grej. Du vet, jag tycker så mycket om att jag har träffat dig. Att det är så roligt att få springa ihop. Jag känner att jag lyser upp, att jag blir glad av det här. Men, samtidigt vill jag inte att det ska påverka min relation till Christine (hans fru).

Jag: Nej det vore väl alldeles onödigt om det påverkar er. Men varför skulle det göra det? Att du har träffat en vän som du tycker om att springa med? Brukar du inte springa med dina vänner? Eller, tänker du att det är ett rent normigt hot bara för att jag inte är snubbe? 

Han: Nja. Jag har faktiskt inga vänner jag riktigt springer med, eller spenderar tid med. Och nej, jag tror inte att C tänker på det. Hon har inte sagt något. Det här kommer bara från mig. Att jag känner att jag inte vill att det ska förstöra något mellan mig & henne.

Jag: Okej.  Rent krasst, jag förstår nog inte riktigt varför det skulle förstöra något mellan er för att du har en vän du uppskattar att träna ihop med men visst, självklart ska du inte göra något som inte känns bra för dig eller er. 

Han: Hon har ju legat på mig att jag ska träffa vänner. Men jag blir orolig själv. Och det är svårt att veta vart gränser går, hur folk ser på vad som kan vara nära relationer, vad det betyder, att vi tränar.

Jag: Ja det är klart att det kan vara olika hur en förhåller sig till sina relationer, vänner, kärlek, framförallt till tid. jag förstår om det kan bli ett ojämlikt och ojämställt läge om ni inte ger varandra samma sorts "fri tid" utan barn ibland. Men att det vore ett problem med själva grejen, löpning med vän, det verkar ju lurigt.

Han: Ja, jag vet inte. Men jag kommer ju inte att åka iväg på en massa lopp med dig. Även om jag egentligen vill det så känns det inte som att det är så en gör. Prioriterar vänner. 

Jag: Okej. Bra att du är tydlig. Jag känner inte till era normer. För min del är mina vänner en del av familjen & är människor jag också vill kunna prioritera, även om jag har en kärlek. Alla relationerna ger mig olika saker, jag behöver mer än en människa. Jag vill kunna dra iväg, sova över en natt om en dragit iväg längre, vad som helst.

Han: Tälta skulle jag inte kunna göra. Det gör man nog inte med andra än sin partner tänker jag.

Jag: Okej ingen värdering, bara olika sätt att vilja ha relationer på. Då är det så för dig & er. Inte för mig.

Han: Ja, så är det väl. Men jag vill ju kunna hänga med dig. Och jag vill att du vet om det. Även när det inte går. 

Jag: Jag förstår. Och du ska alltid göra precis som du känner & behöver. Prioritera familjen, spring med mig när det fungerar & bara vet om att jag är helt lugn med det. Det är väl jättebra som det är. 

Han: Okej, vad bra. Och så ler han stort. Ser lättad ut. Vi löser ju det här så bra!

 

Jag säger inget. Ler tillbaka men suckar samtidigt. Drar igång oss, vi springer & jag svär över den förbannade jävla heternormen. Utan detta gamla normbygge skulle nog E:s behov av att "få prata" och "reda ut något" aldrig ägt rum. Vad skulle lösas? Egentligen lyssnade jag mest på hans rädslor. Systemet han fastnat i. Hur han lägger över föreställningen om hennes behov på hur han skapar sina relationer istället för att både han & hon tar ansvar & uttrycker egna behov. I det här fallet tror jag att hon är stadigare, att han är den som bara är för osäker för själv. Och jag ser igenom honom. Den här godhjärtade, varma människan som alltid vill allas bästa. Bär väl ett gammalt arv av skuld som alla levande tycks göra. Vill inte såra, så rädd att såra så att livet blir ett gissel att parera i. Ramar in sig själv till den grad att de egna behoven tonar ut, glöms bort, kan om möjligt kännas närapå skamliga ibland. 

Jag tänker på hur vanligt det är att vilja undvika "obekväma situationer" & "dålig stämning" att vi förminskar oss själva. Vad kvarstår till slut av den vi är? En rädd, blek figur. Det gäller verkligt att se upp. Inte underligt om vissa relationer tar slut för att ens partner verkar ha blivit så trist & grå, står inte på sig, är inte tydlig. Anpassningen, hänsynsfullheten, kompromissandet som inte har några gränser. Behovet att vilja förändra den andre för att bli mer lik själv själv, eller för att kunna greppa, ha kontroll, just rama in att det till slut blir dödstråkigt. 

 

 

Och i Dagens Nyheter läser jag Hanna Hellqvists krönika om att tvåsamheten är begränsande, det går inte att komma ifrån. "Om man lever tillsammans med en annan människa fungerar det så att det man själv inte klarar av, det får den andre göra. I bästa fall hjälps man åt. Den lyxen har man inte då man lever ensam. Och då behöver man kanske vara lite fräck (och be främlingar, nya potentiella vänner) om hjälp ibland." Hon reflekterar vidare om att det möte hon nyligen hade, då hon bjöd in en trevlig främling som verkade händig in på kaffe & fick hjälp, aldrig hade hänt om hon redan hade bott ihop med en partner. För då gör man bara inte så. Och går miste om så många möjliga fina nya vänskaper. Tack vare att hon inte bor ihop med någon fick hon en ny, uppskattad vän.

 

Det är väl värt att notera att det är så mycket vi bara rättar oss efter, lever i, går på rad för att det förväntas av oss. Osagt, oskrivet. Ändå gör vi det. Normerna är så djupt inlärda att vi glömmer bort att våra akiva val finns där, egentligen. Om en skrapar hårt på fasaden. Fan! Jag vill inte leva så! Och alldeles insnärjd i det livssättet är jag inte heller. Livet, liksom våra rättigheter är en process & en rörelse som kräver fokus & engagemang. 

 

Ändå är jag också en produkt av min samtid & jag märker hur jag anpassar mig på sätt jag inte själv respekterar ibland. Som när J & jag tidigare talade om att flytta ihop & hur vi då skulle göra med kött vs clean veggie. "Jag har väl ingen rätt att neka dig rätten att äta kött i ditt egen hem så vi får väl dela upp hyllor & så" sa jag. J såg på mig, kontrade direkt med: "Men, varför ska normen få vara köttnormen då? Varför ska köttet få komma in i ditt gröna hem bara för att det är normen utanför? Människor kan väl också bli uppmanade att ändra livsstil, för något som kanske blir ännu bättre?" Check på den. Ja varför låta köttet smyga sig på. Nej tack. Men varför var jag så redo, på givakt att ändra på det jag värnar så högt om egentligen?

 

E säger att en inte tältar med vänner. Nej! Den för mig, mycket märkliga normen köper jag inte. Visst, om det skulle handla om tid & sådana prioriterar, egentid vs familjeliv. Men bara för att det är en vän vs person en kanske kallar för kärlek, aldrig! Men så lever han. Så vill inte jag leva. Tur att en väljer själv.

 

Ändå finns det andra saker jag funderar över. Om jag & J skulle flytta ihop. Kan jag ta hem vilka vänner jag vill då? Svaret är tydligt nej. Inte Martin, inte Malin. Bara de jag inte haft en "nära relation" med. Kanske inte heller Ludvig alla gånger. Så viktiga som mina vänner är för mig, oavsett våra transformationer. Visst, begripligt att somliga har svårt med det, att det känns utmanande. Men, nu är det vad det är & jag är den jag är & inte en normativ partner. Vad är jag beredd att göra avkall på för att få somna & vakna med J varje morgon & dela namnskylt på ytterdörren?

 

Så viktiga reflektioner. Att det ska vara så utmanande att göra sin grej. Att få leva på sitt eget sätt. Över allt det som tas för givet. Varje dag suckar jag över något jag inte kan identifiera mig med & så är det väl för alla. Ändå är det ett särskilt språk, särskilda samtal som förs oftare än andra. Som på jobbet idag. Kollegor som pratar graviditet, jämför hur det var & är för den ena & den tredje, småbarnstrots, ömmande ryggar. Fine. Jag förstår att det berör många, att det intresserar er hela tiden & varje dag men det är rätt segt att lyssna på, att normens samtal är så förutsägbara. 

 

Nej. Jag är nog lite extra less idag. Och för att jag navigerar men vet inte riktigt åt vilket håll jag själv bär mig.