mellan raderna.

Osorterat, i min ensamhetens rörelse i fristad bland tall, gran & asp flödar de fram; minnesbilder, nuläge, ibland fragment av möjliga scenario i ett senare. Hur en lever då. Vad en vill ha. Jag, vill ha.

 

Ibland är det helt abstrakt, ibland alldeles tydligt det jag ser. Ingen värdering. Bara en känsla av hur lätt det är att betrakta den möjligheten, vila i den för en stund (igen). Det tenderar bara att vara så & likt tankar under en meditation så observerar jag bara. Noterar. Släpper. Litar på processen. Men, i ögonblick vill jag forcera. Vrida om, välja. Andra stunder vill jag aldrig någonsin göra ett enda val, snarare äga allt, hela världen, varje hjärta. 

 

Det byggs på. Idéer om vad som är värdefullt. Så mycket som jag förr aldrig ägnat en tanke. Jag vill att livet (tillsammans) blir ett smidigt liv. Ett enda stort samarbete. Du ser vad jag behöver, till den grad att du ibland föregår mig. Jag står redo innanför dörren med löparskorna på när det mesta du behöver är vår rörelse. Vi coachar, leder, följer, är drivande, mottagande, vilande. Du står för kartläsandet, modet & de nogrant planerade strukturerna, jag står för impulsen, det oväntade resemålet & driver fram en dynamik. Jag kan föreställa mig hur vår första gemensamma årsbok skulle se ut om vi kan varandra ett helt år, full rulle, höga berg & djupaste hav. Den tanken lockar mig så till den grad att jag ibland måste springa snabbt, vara ensam, låta benen få vara fria. Liksom tanken. 

 

Den jag har i min närhet, ibland undrar jag. Han kan tycka att jag fastnar i våra olikheter men ändå är det mest fakta i min värld. Du pratar om dina möten med diplomater och politiker, jag om långpass, skog och stugor. Vi lyssnar på varandra, utifrån. Som om vi är besökare i den andres värld, inte en riktigt, långsiktig del i den. Ibland tror jag att det går ändå men sedan, när stugjakten fortsätter ensamt, då din kropp inte är redo för löpning, då det är jag som drar dig ut i skogen & aldrig tvärtom, då tvekar jag. Blir jag långsiktigt lycklig i det här? Sen kommer du hem från en resa eller sen middag med politisk representation, kramar om mig i din blåa skjorta (likadan som alla andra fyrkantigheter som en möter på med portföljer under armen.) och är vackrast i min värld. Då somnar jag lycklig. När kläderna faller av, då du påminner mig om att du är mer. 

 

Ikväll har jag varit & lyssnat på en person som på underliga sätt tycks vara menad för mig att möta. Markus. En författare, skogsälskande långdistanslöpare. En person med nakna ord, värme, närvaro. Det ska bli intressant att fortsätta följa oss båda. Ikväll, medan jag satt & vilade ögonen på honom allra första gången kändes det ändå som om det här bara är början, eller en fortsättning. En påminnelse om hur livet händer oss med allra största rörelse & möjligheter, bara vi bjuder in & tillåter.