En dag med hissade flaggor i regnbågens färger, med regn som faller, med en trötthet som gör ont i lederna.

Det är så mycket ren kärlek i mig för den här personen som har lämnat mig. 
Finns ingen hejd på tårarna. Och jag som sällan, nästan aldrig gråter får uppleva hur det är när känslorna tar över. Det här är vad det är; en enorm genomträngande sorg över att den jag älskar inte vill vara min kärlek längre. 
 
Hans mor skriver till mig redan denna morgon. Han hade ringt henne direkt, säkert på hemväg från mig & berättat. Och då förstår jag att han menar allvar. Genom att berätta om det så finns det. Och då löses vi två upp. Hans mor ger mig de finaste rader & jag gråter sönder mig själv på väg till jobbet. Den här dagen då jag hade tänkt gå in i enbart arbetsfokus & uppmärksammande av pride går åt fanders redan vid uppvaknandet. Och så fortsätter det. Jag blir påmind om hur fin & medmänsklig min arbetsplats är då kollegorna låter mig vara precis som jag är. Jag gråter mot Bodils famn, blir väl uppbackad av Maya & Moa. Att vara på samma arbetsplats som J ger mig ännu större sorg. Det här är vår arena. Alldeles nyligen stal vi oss tonårigt hångel bakom knutarna här. Plötsligt önskar jag att han får det där jävla jobbet i Köpenhamn. Imorgon helst. Ge dig av. En del av mig säger; du borde ångra digkom tillbaka & gå aldrig igen! Och den andra tänker: Vill du inte ha mig så försvinn. Låt mig bara glömma dig.
 
Just nu känns det helt omöjligt att kunna gå vidare. Att bli lämnad när kärleken känns så starkt i kroppen. Känslan är att jag älskar dig. Så sa jag till honom i förrgår. Det är inte längre sen. Och det är så det känns. Som jag bara önskar att han var här, att senaste dygnet aldrig hade existerat, att jag fick sova på hans bröst. Jag är helt slut. Jag försökte kliva in i den proffesionella rollen. Vi fick högt tryck på deltagarantal, Emelie Lysholm & hens föreläsning blev väntat riktigt bra, politikerns tal blev över all förväntan. Och överallt, runt på prideområdet; gamla kollegor från olika, nationella håll; hur är det? vad gör du? berätta allt! Så många som undrar, som är glada att ses igen. Och jag orkar inte en enda fråga. Vill bara dra på mig en hoodie, få sova. Så jag går hem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0