mellan raderna.

Han var borta i tio dagar & första gången ifrån så kändes det inte ihåligt. Han var närvande ändå. Ringde, skrev. Återkom till mig varje dag med en tydlig längtan om att dela, få lyssna. Trots vinsten av sina fjäll var hans närvaro där splittrad. Kärleken tenderar att göra så när den slår till med all kraft. Får en nästan ur balans, förlora fokus om den en efterlängtar saknas. Det blir där den vill vara, istället. Han saknade, jag ankrade mig själv. 

 

Så återvände han, full kraft i min famn. En dag tidigare än väntat. Kärleken drog mig hem, säger han där han vecklar ut sig ur skuggorna. Jag har varit iväg, han har tänt ljus här hemma. Väntat in mig. Ville överraska. Och att jag blev det. Rörd, glad. Välkommen hem. 

 

Dagarna fortsätter. Somnar tillsammmans om kvällarna. Ro i sinnet. 

Helgen når oss.Morgonen inleds med silverkatten, guldlock intill som väcker mig med kaffe på sängen. Lördag morgon & varje gemensam helgdag är semester för oss. Jag blir så mycket en katt med dig, säger han. Vill bara vara i din närhet, alldeles intill, vill att du ser mig, rör vid mig så mycket som det går. Och vi rör vid varandra; då jag har svårt att ta mig ur drömsömn slår vi på musik, dansar oss vakna tillsammans & jag tycker ännu mer om honom just för att han som menar att han inte alls kan dansa ändå dansar med mig & sen får mig att vilja ha honom ännu mer. 

 

Han är som endorfinkickar i mitt blod. Så fort han går slår det till, värken i ryggen, illamåendet, yrseln i kroppen & det känns som ägglossning fast det inte riktigt är tid för det. Det har börjat bli starkare varje gång, konsekvent återkommande. Motståndet försvinner, jag behöver med ens ligga i ett varmt bad, ta hand om mig själv. 

 

Saknar honom som är på ett bröllop jag tackade nej till att vara +1 på. 

 

Läser vad jag skrivit i utkast här nedan. Påminnelser mellan raderna. 

 

Minns att det också finns en verklighet utanför just De ögonblicken. Bortom drömkapseln & explosionerna. 

 

Ta ansvar för den Egna.  För ditt. För Äventyret.

 

Hur jag vill att också vardagen ska se ut med just vardaglig närhet, intimitet, skratt och delade speglingar och berättelser.  Aktiva, modiga val. 

 

Sju års vänskap raderas symboliskt bort från sociala medier men inte bara där. Jag karvar ur henne ur mig. Calypso. Sällan har jag känt mig så oresonligt kall, så systematisk i mina ord om hur det är om någon frågar om vad som hände. Om deras aktuella tragedi som berör många men inte mig. Det gör faktiskt inte det. 

Sanningen segrar oftast, draken blir framgent nedslagen av sin egen svans. 

 

Glädje då jag får mailsvar från henne, äventyraren Annelie Pompe. Den här kontakten släpper jag inte. 

 

Högt & lågt.