vitt mjukt fallande där ute.
långsamhetens lov. närvaro i det som är. det verkliga, det som är vår reflektion, som berör blir allt verkligare.
varje stund är en strävan efter att saker och ting ska bli lite bättre, enklare. får besök, ena kvällen av henne, hon som berör mig. vi har en tydlighet mellan oss. det gör det fint att ses, att vara vänner. att hon prioriterar mig betyder mycket, besöket är en sann gest.
en annan kväll dyker m upp, efterlängtade vän! vi skålar i glögg och djupdyker i vårt ständiga tankepysslande, bygger ny relation för varjeny delad tanke och pepparkaka.
guldlock är ofta upptagen med annat, det övriga som är livet. jag får jobba hårt med att acceptera det ojämlika läget, att plötsligt vara en person utan några särskilda fritidsaktiviteter, ork, engagemang. att vara den av oss två som är i ett utsatt läge, att jag känner mig långsam, trött, trist. försöker hålla en balans i att vila men också i att få känna mig levande.
jag och j krockar. verkligt smärtsamt. hans ego tar över, han blir dryg mot att jag umgås med m som får mig att må bra i allt det här andra. jag får nog och jag bjuder hem honom, möter varandras frustration med nakna ansikten. vi når först inte alls varandra. hans upplevelse av otillräcklighet skaver mot mig, jag upplever honom som självisk, att han inte jobbar med sig själv tillräckligt. oftast är det som skaver på ytan inte själva kärnan. våra ordflöden tar en annan riktning än där vi börjat, gör våra inre funderingar skarpa och utan nyanser. vi saknar en gemensam färdriktning. vill inte samma saker. inget nytt, egentligen. att vi saknar en delad horisont. raka svar bara. första gången som jag upplever en plötslig tomhet, har ingen idé kvar om varför vi ska finnas kvar. vi älskar varandra. men vi vill inte leva med varandra eller ens i närheten av varandra på sätt som tycks förenliga. jag fattar det nu. han kan förklara flera varv om sina behov av egen snövärld, om fjälturer och livet i offpist, säkert helt magiskt men det hjälper mig, vår relation föga. punkt och slut, jag skiter i det där, jag fattar ekvationen. vi finns kvar om jag är beredd att om vårvintern leva utan honom, inte vara annat än en landningsbana ibland. jag hör, lyssnar inåt. jag kommer inte att vänta på honom. jag behöver vara mig själv mest lojal och jag blir olycklig av att vara så, på sidan av och en vårvinter är för lång tid i väntan då ingen vet hur lång tid livet i sin helhet är. vi tömmer oss för varandra, berättar hur allt är. till och med till det att vi inte längre försöker se nya lösningar utan låter oss själva tystna. jag spinner inte framåt, jag blir bara tom, han också. senare, vi försöker äta den lunch jag bjudit över honom på, försöker skapa samtal om annat, trevande, märkligt. jävligt sorgligt bara.
när det blir dags för honom att gå är vi bara tomma. inte ett ord om att ses igen.
bara några minuter efter att han stängt dörren bakom sig kommer han oväntat tillbaka. får jag vara här med dig istället undrar han försiktigt. klart att jag vill. problemet är aldrig att jag inte vill, utan att jag vill ha mer än jag får.
ler lite. så svårt vi har, vill inte vara utan varandra.
vi sitter i tystnad mittemot varandra, skriver. han med två händer, jag med en. att nudda vid honom, kroppar i närheten. lutar mig nära, hans kind mot min, min hand genom hans mjuka nacke. min människa. jag vill göra oss än mer verkliga, vill, tar hans hand, leder honom bort till mitt sänghav och får av oss båda kläderna, även mitellan, gör mig alldeles sårbar. att få känna hans hud mot min, från huvudet och ned till tårna ankrar mig på jorden. hela min kropp älskar honom, sinnet vilar. i timmar ligger vi så, ser och känner, upplever från insidan. vi fortsätter ankrandet, ned i badkaret. bland skum och nakna tår, blottade bröst och känsliga ögon är vi.
en fin, oväntad fin eftermiddag, gott exempel på hur viktigt det är med aktiva val, att prioritera, välja, fokusera. inget steg närmare en fortsättning eller alls närmare en tro på oss. idag löste inte sen. idag fyllde vi på just nu, påminde oss själva och varandra om hur vacker kärleken kan vara. det känns som ett privilegium att jag mött honom, att jag får känna allt det här stora. min stora glädje (och tillika stora sorg då han inte vill växa mer med mig).
bästa veravilde och supermormor kom förbi och hängde lös med mig och j en stund. spontana uttryck, livsguider. familjen i mitt blomomlopp.
j har gått hem till sig nu. inga nya planer om att mötas. vill inte fundera så mycket på varför.
inuti. där gror ett sorgset frö när jag tänker på oss.
blir snart upphämtad av henne. iväg till sophie för lesbisk afton. kanske lika bra.
