mellan raderna.

Nej. Jag vill inte ha ett förhållande på distans. Punkt. Inga nyanser. 

Han brukar säga att jag är som en kamin, en brasa som ständigt behöver fyllas på, tas om hand, bejakas för att elden ska bestå. Det märks så tydligt när det sinar, det osar av frustration i mig; jag vill dra igång, vara en orkan av motstånd, av b-planer. 

 

Jag går runt hemma & saknar honom. Tänker på de blå som jag älskar. Hur han kan äga mig med blicken & hur jag faller för honom varje gång han gör så. Hur vi inte får nog av den andres kropp, hur jag nu går runt & känner mig bortslösad, full av lust som bara sinar. 

 

Han är under all kritik dålig på att höra av sig när han är borta. Tomrummet som genast skapas får honom att framstå mer som en idé, en fantasi, en dröm än som en konkret, verklig partner. Min partner, min människa, min sparring. På avstånd varken sparrar eller stimulerar han mig. Lika hängivet kär & förlorad i honom som jag är då vi ses, lika tonlös blir han efter några dagar ifrån. Ler hårt över smörtönteritramserifoton på nätet; ord om hur kärlek inte påveras av avstånd, kärlek som överbygger allt. För mig håller det inte; är inte så. Jag är all in, här & nu. Det känns som om jag slösar bort mig själv på att vänta. Vänta på att han kommer hem från sina resor bortom landets gränser, på att han ska komma hem från jobbet om vardagskvällarna då han alltid jobbar senare än mig, på att han ska välja mig mer än bergen sen. Vart har du det egna krutet då rävpalt? Modigt att våga välja kärlek, för all del - men när övergår det till att bli något som aldrig växer sig större än ett litet tryggt krypin som succesivt tråkar ut mig? 

 

Fuck distance. Tur att han kommer hem på lördagkväll. Det pågår processer i mig. Jag vet att de kommer att tystna för en stund då han lägger handen på mitt bröst, låter oss komma hem i varandra igen. 

 

Jag vill inte växla upp, säger han. Vill inte att det blir något större än vad det redan är. 

Jag behöver mer, säger jag. Jag vill växa, inspirera, följas åt. Ha gemensamma äventyr i fokus, stå bredvid varandra med näsorna åt samma håll. 

 

Då ger jag mig av då. Gör något annat. Jag älskar dig men jag får vattna mig; kan inte stå kvar medan du lever så girigt som du gör. Så mycket, det mesta är utan mig. Och du är nöjd. Att du kan vara så nöjd när jag inte är det. Fortfarande, lika mycket som för två år sedan är du guldis, är du honung som rinner mellan mina händer, som blivit en stor del av mig. En självklarhet, en stor kärlek. Ändå förstår jag det svåra, brutala i att det inte räcker alla gånger. Kärleken i sig själv, som en känsla bygger inte en hel värld. Jag har öppnat sparkontot igen. Och mitt fokus lämnar dig lite, ser på henne med klarare blick. Frågar: Hänger du med mig till Bali? Hon ser på mig, tar tag i mig efter en lång betänketid & kramar om mig med ett stort ja! Om det praktiska omkring oss löser sig, om pengarna rullar in som de ska, om ledigheten lägger sig önskvärt till våra fördelar så åker vi till våren. Hon & jag & inte han. Han vill inte följa med mig. Och jag vill leva. Nu. En kan se det som bara en resa. Men, jag vet att det inte bara är det. Det finns ett stort symbolvärde i vad vi väljer till, vad vi väljer bort. Hur vi väljer att förjupa, vad vi väljer att leva med & inte.