mellan raderna.

hinner du andas? undrar jag där han står i hallen, kostymklädd. taxin väntar utanför. strax är han i bryssel för ett par dagar. på flera dagar har jag inte sett honom, mer känt honom bredvid mig om natten ibland. han mellanlandade hos mig senast inatt, dök upp när jag sov. plötsligt kände jag ett par försiktiga, mjuka läppar över mina, som för att inte väcka mig men ändå, ett kärleksfullt hej. hans nästipp mot min när han kilade ned sig mellan lakan, så nära som det går att komma någon som varje natt sover som spjälkad på rygg. lika mjukt och stilla som han dyker upp försvinner han tidigt om morgonen. att då som idag, få se honom i dagsljus ett ögonblick över en snabblunch hemma hos mig påminde mig om hur länge sen det var. samtalen lite mer glanslösa nu, för mycket jag egentligen vill säga, dela men alltid detta, alltid så lite tid att jag inte ens försöker närma mig något särskilt viktigt. så, hinner du andas? undrar jag alltså där han sedan står i hallen. vacker, mjukt och fin. den kärlek jag oftast längtar efter. mindre ofta ser.  jo, jag andas med dig, svarar han och fortsätter: du syresätter verkligen mig. en minut och en kyss som känns gör att jag kan hålla andan och jobba på utan att behöva känna efter. 

 

det är ingen vits med att dela hur jag jobbar på med närvaro i stunderna här. hur jag inte berättar om hur kroppens resa är mer psykiskt tung är rent kroppsligen även om jag har svårt att sova om nätterna när fästena inuti, där skruvarna sitter, värker. hur konstigt det känns att inte gå till jobbet. att vara både rastlös och kraftlös på samma gång. hur jag lägger märke till gropen som har bildats ovanför vänster axel, hur markant det vänstra skulderbladet träder fram som en avskalad fågelvinge. musklerna förtvinar med rasande hastighet, det både fascinerar och skrämmer. ska på sjukgymnastik på onsdag. det är ett ankare.

 

första advent igår. familjekänsla. på stan med henne och kidsen, med modern & veravilde, systern & svågern, med andra vänner & bekanta med alla barn, både i vagnar, händer eller på gång i magar. det är både tillsammansskap och utanförskap, allt i ett. pysselverkstad & intresserat noterat hur vuxna uppmanar små barn att sitta i den främmande mannens famn, hur inkonsekvent är inte det då potentiellt sett "fula gubbar" annars bör hållas på distans? bär han vitt skägg är allt okej, eller? jag älskar veravildes framtoning och mosternärhet, hur hon känns som det största jag har även då hon råkat brotta omkull mig på backen då jag inte kan ta emot mig med båda armarna.

 

kramar om systern som bär något overkligt, öververkligt, verkligt. en resa som är utmanande; både fysiskt och känslomässigt och ännu, bara inom familjen känt. specialisterna säger; din kropp kommer inte att klara av dem, du är för liten. var rädd om dig, våga välj, ditt liv. ultraljudet visar inte ett, två utan tre liv i magen. trillingar. nog för att vi bär tvillinggener, men detta? i somras höll hon på att stryka med på grund av en graviditet. nu är det tre på en och samma gång. strax reser de söderut, hon och kärleken. får hjälp att göra det svåraste, att försöka reducera bort ett, ett ska bort för hennes liv skull. förhoppningsvis blir både hon och de två kvar och klarar resan hela vägen sen. om allt går vägen har jag tvillingar i min famn till sommaren. hennes, deras, våra, till sommaren kanske de små är sina egna i gräset.