det vi lägger fokus på växer
och det är rent, osagt och verkligt när han står framför mig och ser mig. låter sin ena hand sakta, sakta stryka längs med min vänstra, trasiga axel och arm. hans beröring är helande, omfamnande. låter varje del av mig få synas. han är fantastisk fin på att ta om hand när han ger mig sitt fokus så, den bästa. det finns ingenting utanför oss, inte heller en tanke. mer en försiktighet, nyfikenhet och mod. jag känner mig modig när jag står utan skydd framför honom, både från insidan och med en naken, blottad arm hängandes tafatt längs med kroppen.
veckan har än så länge kantats av högt och lågt, jämna inslag av känslobryt.
igår gav vi oss till oss själva och varandra, mitt guld och jag och de tre oftast så svåra orden för mig att säga rann över mina läppar och fick honom att le. vi låg där sedan, nakna på rygg. milda mjuka öar bredvid en annan, var och en höga och mjuka i efterskalv och den landningen, den!
sov som ett lyckligt barn i hamn sen.
långt borta från bryt och lågt.
tack.
Kommentarer
Trackback
