All in!
Jag på promenad idag med min moder som plötsligt säger: Jag har funderat på det ett tag. Du kanske inte ska ha en man att leva med. Att det är det. Du vill ha fokus men verkar inte få någon ro. Alltid är det en kvinna du ändå alltid pratar om mellan raderna, som dyker upp efter några månader med enbart en man i sikte. Då vill du ha en kvinna. Så har det alltid varit, ända sedan du var nybliven tonåring. Ändå har du aldrig löpt linan ut, satsat allt på en tjej. Varför? Kanske är det dags att du vågar prova?! Det här med att leva ihop, kanske vilja bli fler än två, det är nog kanske med en kvinna du vill göra det. Egentligen.
Jag ler för mig själv. Tänker att det är så mycket hon inte vet, ändå tycks hon förstå. För visst är det sant. Så har det varit. Är. Har det varit fritt från kvinns sedan guldlock dök upp, är han ett undantag, mitt allt? Nej. Svaret är kort, enkelt. Några kvinns har passerat sedan dess, mestadels naket, plötsligt, tillfälliga besök, snabba avsked.
Det hon säger är intressant. Ändå vill jag inte se mig själv så kategorisk, att välja det ena eller det andra, svart eller vitt. Jag är så mycket i nyanser att jag inte blir klok på mig själv & det är helt okej & ganska befriande.
Var just & såg föreställningen Slå pattarna i taket. Så jävla bra! Årets bästa upplevelse.
Bästa feministpeppen, som ett riktigt skjut rakt in i systemet. Jag hade ordnat biljetter åt ett femtontal feminister i min närhet & vi drog dit som en riktigt garde av starka kvinns, vars styrka också steg i grad tack vare den gemensamma nämnaren; feminismen & och behovet av att fylla på med argument, energi, motivation till den fortsatta levnadskampen. Hon fanns med mig, intill. Ikväll var vi ett team & jag lekte med tanken på att vara det, att få vara hennes. Min blick på henne är säkert konstant avslöjande men ikväll struntade jag i det. Beundrande, längtande, undrande. Hon tar självsäkert plats vid min sida i olika sociala sammanhang, tror på mig, är med mig. Hon är fin, het. Ikväll önskade jag att hon var min. Föreställningen inspirerade mig, på alla sätt gav den mig precis det jag behövde. Raka monologer, dialoger, stundtals dränka i mörk satir, ibland med ljusa färger som fick en att vråla av skratt samtidigt som allvaret fanns där intill; patriarkatet måste krossas, tillsammans ser vi till att det tar slut. Tog med mig mycket därifrån.
Vikten av tydlighet (för mig själva i första hand & för andra) med att en är en riktigt jävla stolt feminist som sätter tydliga gränser för både vilja, lust, mål. Älskade Ta-vad-du-vill-ha mentaliteten i föreställningen. Be inte om ursäkt, våga ÄG! Älska din kropp, du är en gåva till dig själv & var fullt ut så härligt & skön som du är. Hela föreställningen kändes som en fingervisning om att hela mitt livs bejakande av feminism och jämställdhet är rätt, att jag är på rätt väg men också att jag behöver mer aktivism, fler feministiska sammanhang, mer queera själar i närheten för att känna mig tillfredställd.
Efteråt frågade hon om vi kunde fortsätta hem till mig. Jag avböjde utan att se på henne, smög in mig i hennes famn istället & blev plötsligt ärlig. Om du följer med mig hem nu så kommer jag inte att kunna vara sann mot J längre, sa jag. Just nu vill jag ha dig för mycket & jag vill inte göra så mot honom.
Tog mig därifrån, hem. Fundersam. Vad är det jag håller på med? Vart är det jag vill? Vart vill jag vara på väg med henne?
Med J har jag vetat det från allra första början; jag vill ha dig. All in, no return, jag satsar allt, är du med mig?
Som i helgen. Vi spenderade fredag eftermiddag tillsammans. Flyttade åt H som äntligen fått sin egna lya i vår gemensamma hemstad, insikten gör mig lugn, skön i kroppen. Hon är här nu. Mer på riktigt än det någonsin har varit att hon ska stanna en stund. Jag & guldis fortsatte fredagens natt med att somna närmast, fortsatte lördagen i ett team, i det närmaste. Med sådant som stärker, som förenar. Lång sovmorgon & tid för att lyssna, att känna in. Drack kaffe hos hans far, J som stöttade upp & som fanns bredvid mig & tände ljus vid min farmor & farfars grav, vi två på teater, senare i gymmet för gemensam svett med avslutning i bastu. Somnade inlindade, närmast. Trygga tillsammans. Som jag älskar vardasgsdelning. Han & jag i de små detaljerna som också på samma gång är de största & mest avgörande. Så lätt det är att trivas i det, att vilja ha mer. Samtidigt märker jag, att för varje steg närmare vi nu tar varandra finns ett vemod i mig. Vi har samtalat också dessa dagar. Kommit fram till att vi inte har en gemensam bild av framtiden. Han är nöjd & glad i att inte växla upp med än vad det redan är. Jag, för min del tänker mer att vi befinner oss i på en startbana, redo att lyfta nu & påbörja den mer verkliga, stora resan. För honom tar det nog några år att komma ikapp mig till en liknande tillstånd likt där jag är nu & jag kommer inte att vilja vänta tills dess.
Vi har konstaterat att vi vill olika saker & enats om att vi får älska varandra en stund till ändå. Det är ett underligt läge.
Han har rest igen. Blir borta en vecka. Jag vill lägga locket på, inte sakna så hårt, göra mig mindre sårbar.
Kommentarer
Trackback
