Torsdag 30 april Luleå
John som lagade mat åt oss hemma i mitt kök igår. Jag som drog ut & sprang. Kvällssolen i ögonen med vetskapen om att Han väntade hemma. En ny upplevelse, ett tillstånd som jag verkligen ville dra ut på, njuta av. Svettig, adrenalinmjuk & hög på livet & lugn i sinnet återvände jag hem, Han som öppnade dörren, som kysste mig välkommen hem. Jag vill alltid ha det såhär, tänkte jag. Du & jag, hela grejen. Allt. Vi som inte kunde sluta prata, varje samtalsämne som över middagen födde mer nyfikenhet, fler frågor. Vi två som flyttade på bildäck senare, han som hjälpte mig, vi som skrattade åt oss, jag som bar tyngre. Händer som tvättades, olja som flöt ut från händer, en tvättning med Kärlek, hans i mina, i varandras.
Lite samtal som gled in på relationer, ord. Sådant vi båda är experter på att undvika. Han som pratade om oss som en slags relation med öppenhet. Skämtade om att han (fortfarande) är en sådan som inte faller. En gryende, gnolande rädsla i min mage (igen).
Det här är bättre än det någonsin varit, mer drömskt än jag kunnat önska.
Det gör mig rädd nu. Jag borde avsluta det här. Tankar igår. Rädda dig medan du ännu kan. Den här människan, den här kärleken har en kraft att förgöra. Den är mäktigare än annat, avväpnande & brutalt rak på sak.
Om natten ville mina armar hålla om, hålla om & hålla om. Vara närmast, vaknade flera gånger & bara log åt honom, åt hans mjuka drag så nära mig. Kanske att min kärlek då var det som fick honom att sakta vakna lite, öppna sina ögon & le tillbaka mot mig innan han somnade om igen.
Det här är Kärlek.
