Thailand.
Södra bussterminalen, Bangkok. 4 april
To welcome a challenge
Malande av kaffebönor, surr från kaffemaskiner. Dagens första - och högt efterlängtade kaffe som lämnar en god smak av energi och ny dag på mina läppar. Äntligen en ny dag, något annat än igår.
Vem är jag i mitt resande? Vad är det som kommer fram?
Jag tycker om hur människor möter varandra genom att se varandra i ögonen, föra fram händerna framför kroppen i en välkomnande gest & ler, hej, välkommen. Det är ett fint land att resa i, kontrastrikt. Jag har mersmak, vill återvända hit med mer tid & ett likasinnat resesällskap.
Lättnaden imorse, att vakna & påminnas om att det ändå är en resdag, inbjudan till mer rörelse.
Människor. Så många uttryck. Skulle vara intressant att placera en norrbottnisk man här, uppvuxen på glesbygden. Föra denne i samtal med en av alla de thailändska män här med detaljrikt yttre, välpolerade linjer i frisyrer, ibland markerade läppar. Samtal om maskulinitet & dess utryck. Vem blir man i denna kontext? SÅ betydligt många fler thailändska män än svenska på jorden, sådan majoritet egentligen av normgivande tonsättare. Skulle vilja rycka upp idéer om normer, om normalt, om varför vissa uttryck ger fördelar & andra inte. Tolkningsföreträden, makt. I många av de thailändska männen & bland en del av de många ladyboys en ser, speglar jag mig själv. Mer än i glesbygdsmannen från Vindeln som med mustasch gärna harklar sig högt, skrevar brett, tar bössan över axeln & inväntar att frun fixar middagsmaten. Leker vilt med sterotyper, jag har makten när jag är den som noterar orden här. Ändå, i sterotyper finns inslag av omgivningens förväntningar & föreställningar om vem som gör rätt sorts uttryck för genus, begränsar variationer & ramar in det som anses begripligt.
Intressant att resa i ett land där jag, som annars ständigt är minst & kortast, blir en av andra, smälter in. Bidrar det till att jag känner igen mig? Och att kvinnor ser varandra i ögonen, män ser mig i ögonen, de ser varandra. Jag tycker om det, jag behöver också blickar för att kunna läsa av.
I Indien kändes tillvaron ofta lite frånvänd, som att en ständigt blev avskuren. Kvinnor ser inte män i ögonen, möjligen varandra om det är rätt sorts kvinna (beroende av kast, stam). I Indien tog kvinnorna på landsbygden emot mig med öppna händer, tog i mig. Gick över mina gränser på ett välkomnande sätt, fick mig att kapitulera & vänja mig vid andras händer i mina, i håret, någon som rättade till mina kläder, bjöd mig att dela en måltid. Bland dem fick jag systrar, blev väldigt mycket kvinna i relation till de motsatsförhållande som skapades till alla de män jag inte kunde relatera till eller känna gemenskap med. En trygghet i den nya gemenskapen, en otrygghet i det ovana att inte förhålla mig till mig själv längre, oavsett genus.
Igår åkte jag motorcykel med en främling, med en kvinna. Jag önskar att vi hade kunnat prata mer än berättat våra namn. Jag önskar att jag hade kunnat fråga de unga tjejerna på baren på Koh Samed om hur de upplever det att dansa halvnakna på en nattklubb för mestadels turister. Vad sker med den egna synen på sig själv när en i knappt täckande underkläder rör sina kroppar för den manliga blicken? Hur påverkar det ens syn på sig själv, det egna värdet, ens möjlighet, hur en ser på samhället, på de män som tittar, som kanske vill göra mer än bara se? Det är så mycket som inte täcks av de bleknande krämer som otaliga kvinnor smörjer sina ansikten med här för att nå normen för en ljusare hy. Så mycket jag vill se närmare på, förstå. Jag förstår att min nyfikenhet är en möjlighet, en egenskap som kan bidra till en chans att få reda på mycket. Kanske ta sig in på arbetsmarknaden här på något sätt, finna en NGO, genomföra ett uppdrag för att komma under ytan på allt det här som jag just nu bara vidrör med fingertopparna?
Igår var jag kantad, trubbig av känslor som skenade upp till ytan. Trött av rörelsen, av såsigheten i huvudet jag sällan trivs med. Känslan av att vara dammig i tankarna fastän du någonstans, längre in vet att du vill mer. Snabbt bläddrande i reseguiden, förstrött & trött på väg från Koh Samed mot Bangkok. Såg en utväg, inte fler. Utmanade känslan av obehag för att resa själv med taxi i fallande skymning med manlig taxiförare efter att ha sagt ett snabbt adjö till familjevännerna där vi trötta & hungriga befann oss i Bangkoks ständiga myller. Såg fullmånens entré genom bilrutan som fick stå tillbaka med sin glans för allt annat blinkande i staden. Alltid en lättnad att stiga ur taxin, notera att det gått bra. Ta sig in till busstationen, inte se en annan västerlänning någonstans & möta människor som med största möjliga knagglighet meddelar att bussarna vidare mot Chompong är fullbokade. Hade inte ätit sedan frukost & klockan närmade sig nio på kvällen. Mina största farhågor drog igång; huvudet i väggen. Kunde det verkligen vara sant, helt jävla omöjligt att nå mina drömmars mål den kvällen? Konsekvenserna, vilse i miljonstaden på en busstation som strax stängde. Snabbt överläggning med olika alternativ. Ge upp Koh Tao & ta taxi tillbaka till vännerna resten av tiden här & följa med dem till den stad Malla ska jobba i & familjen leva? Hastigt lockande för att det vore betydligt enklare än allt annat. Men - var det vad jag innerst inne ville göra? Tjurig & envis till det yttersta, fler alternativ? Sova någonstans, vänta genom morgondagen, ta den första buss med lediga platser. Men sova vart? Fann en informationsdisk & personen berättade efter en stund att det fanns ett rum en kvart därifrån. Jag kunde bli upphämtad med motorcykel & bli körd dit om tio minuter. Hon ville ha pengar i fickan för att hon hjälpte mig.
Skulle jag bestämma mig för att lita på vad denna person sa? Lita på att personen som skulle dra iväg med mig i det nattsvarta Bankok var att lita på? Tro på att det verkligen fanns ett rum? Vad skulle kunna ske om inget av det stämde? Minnen slogs emot mig. Hur jag tog taxin i Mumbai, blev ivägkörd i nattsvarta mångmiljonstaden, kastades ut i en mörk gränd & rånades. Rädslan, då. Mindes övergreppet, våldtäkten i Goa, känslan av panik som övergick i hur själen gav upp för en stund. Mindes stunden utanför en ökenstad i norra Indien då jag en sen natt rökte hash med pilgrimer, män med vita kläder & långa tovade hår. Hur jag blev nykter för en stund & insåg vilken risk jag utsatte mig för. Så många gånger jag har hakat på, tänkt att mycket är värt att leva för, att nuet är verkligheten & inte sträcker sig längre än så. Medvetna riskanalyser men sällan har de utgjort anledningar till att avböja.
Ganska givet att jag skulle haka på även detta med att dra iväg med okänd motorcyklist i mörkret. Hoppas på att det skulle gå bra. Jag gjorde sådant när jag var 22, även tio år senare. En del saker förändras inte. Ändå. Rädslan var högst närvarande då jag satte mig bakom föraren som visat sig vara en kvinna & inte en man som jag föreställt mig. Detta faktum gjorde mig först glad. Skönt & tufft med en kvinnlig förare. Feministhjärtat slog ett extra slag för henne. Å andra sidan, ett paniktrött huvud med många fantasier med låg tilltro till omgivningen. Klart att hon var köpt av någon obehaglig man, en del av en smutsig sexindustri. Hon kunde ingen engelska, hade bara i uppgift att vagga in mig i falsk trygghet, få mig att följa med, överlämna mig. Vi drog iväg, in i mörkret, in bland gränder, genom bostadsområden. Snirkliga vägar, omöjliga att få en orientering av för mig där i mörkret. Surrender to what is, tänkte jag. Vi nådde slutligen ett hus som var vagt upplyst. Utanför huset fanns en familj, ett litet barn som sprang runt, en lösspringande hund. En äldre man skrev in mig för ett rum, noterade mina passuppgifter. Jag var fortfarande inte lugn. När jag frågade om nyckel för att kunna låsa om mig skrattade han till. Sa att jag då skulle få betala extra som deposition. Jag hade lätt betalat hur mycket som helst bara för att kunna låsa om mig. Blev visad till ett rum som verkligen var ett helt vanligt litet rum med badrum & lättnaden när jag kom in där & låste dörren om mig var enorm. I trygghet. Förvisso rätt vilsen rent geografisk men någonstans där det bara var jag & där jag kunde sova.
Slog på tv:n som fanns där. Lät thailändska reportar rapportera om aktuella politiska nyheter. Kändes skönt med det vanliga i nyheter, att samhällen är fulla av rörelser, glädje, katastrofer, avveckling & utveckling, ljus & mörker.
Lättnad över att kunna nå ut på nätet, att trots min egna vilsenhet kunna nå ut till vanligheter, till människor jag bryr mig om. ge sig själv perspektiv, påminnas om att en själv inte är jordens enda centrum för händelser & omtumlande känslor, andras tillvaro dämpade min egen ångest över att vara obekväm där i rummet.
Sov en natt, vaknade hungrig, utvilad. Påmind om hur mycket lättare allt blir om en tar sig tid att stanna upp, se över stunden, göra kartläggningar medan lugnet ännu finns i en. Igår hade det rämnat, jag var identifierad med min trötthet, över kontrasten i att plötsligt resa själv igen.
När en har tid att iaktta & bara betrakta. Skapa egna föreställningar om vilka en ser, vart de är på väg. Se vem jag blir i det här, hur jag själv känns.
Jag känner mig klar i huvudet, begriplig för mig själv. Känslor & rörelser sticker ut, är dominanta för den jag blir här. Ena stunden känns något omöjligt. Det andra som sker då är viljan & förmågan att skapa nya möjligheter, leta nya sätt att lösa något på. Motivationen att slutföra idéer tar mig framåt.
Chompong 5 april kl. 05.25
Känslan i att bli väckt av en chaufför som meddelar att vi är framme vid min destination, vars längtan till har byggts upp alldeles extra tack vare all väntan på stationen dygnet innan. Kliver ur bussen, alldeles mosig & ser att vi inte alls är framme vid själva piren utan nu ska det åkas vespa, upp & hoppa bara. Det går snabbt, jag kikar över axeln på min nya förare & ser att han ligger på 80 & vi har inte i närheten till hjälmar. Härligt, Here and Now. Kör nattsvarta gator fram, ännu är inte gryningsljuset framme & kikar in men ändå är natten tydligt på väg bort. Några fä människor kikar fram ur sina hus längs vägarna, lastar en bil, sitter & bara ser långt i fjärran framför sig. Vaknar, de också. Fullmånen lyser starkt över fälten, palmblad ger vackra konturer.
Känslan av att efter ca 30 minuter nå piren i Chompong & känna igen mig. För två år sedan var jag här & det är samma fuktiga luft, samma slags förväntan i luften. Så nära Koh Tao nu. Här är fler väntande västerlänningar än jag sett på hela resan än. De flesta i min egen ålder. Sugna på äventyr, fest, dykning kanske. Slår mig ned, drar ihop håret som står åt alla håll efter den snabba turen. Den inre skönheten som når ut av lust för livet, jag har packat in mig i en flanellskjorta & glada ögon. Det känns hela vägen ut.
Lyssnar på en tupp som gal, geckos som pratar högt. Många språk, människor som i sällskap med andra möts. Tyska, engelska, ryska, franska, svenska. Talade språk som ger bilder av oss, hastiga föreställningar. Mitt eget språk är det skrivande just nu. Inte mer. Än är mitt eget talade språk just mitt eget.
Är glad, så väldigt glad över att jag fortsatte tro på min egen riktning vidare. Glad, över att vara just här i Chompong efter en 8 timmars bussfärd, efter all väntan. Kanske var det hit jag var på väg hela tiden innan jag ens lämnade Sverige, hit - för att nå Koh Tao igen.
Koh Tao 7 april kl. 20.00
Nu har jag varit här i tre dagar & huden är inte längre vinterblek. Koh Tao är en plats att växa i. Jag har ett fantastiskt rum med utsikt över både berg & hav. Om nätterna skäller geckoödlorna högt & imorse for jag ut & sprang ljust när solen började gå upp i gryningen.
Har landat i min tid, i nutiden som plötsligt är den självklara. Tänker på det ibland när jag möter så många nationaliteter här på en & samma plats; hur vackert det är att just alla dessa passerar varandra exakt denna stund & att så många av oss snart försvinner åt skilda håll, in i olika tidszoner. Som om vi knäckt en hemlig kod & äntligen lyckats mötas i den verkliga verkligheten & det är därför många av oss ler när vi för ett litet, litet ögonblick, en sekund eller tre noterar att den andre också existerar, just här.
Jag vill upptäcka mer av den här ön. Min tidigare resa hit var egentligen inte så mycket land-liv. Mer under ytan-liv. Det ska tydligen vara bra trailrunning här. Tog mig upp ur drömmarna imorse, fann ett spår som ledde mig till en otrolig utsiktsplats med vy över både Chalok Baan Kao & Shark Bay. Och så havet förstås, de very big blue. På väg upp genom djungelstigen smög jag sakta fram då jag hörde ljud från någon annan. Såg plötsligt hur ett större djur, liknande en blandning mellan enorm ekorre & mink som såg lika nyvaken ut som jag kilade fram. När jag sedan slog mig ned på klipporna & såg in i evigheten passade en ekorre på att passera, tätt bredvid mig, för fokuserad på sitt för att uppleva mig som hotande. En vacker, stillastående stund då skönheten tog andan ur mig, naturen.
Manu har funnits i tankarna sedan jag kom hit. Haft en önskan med mig om att inte forcera ett möte med honom utan låta oss slingra samman organiskt, om det är tänkt så. Och, såklart att det skedde. Igår på eftermiddagen fanns han bara där i mitt blickfång & jag sa hans namn, högt. Så lik sig, så pendlande mellan intensitet & lugn, samma starka dragningskraft på mig. De där ögonen, de guldbruna. Vi samtalade ivrigt & delade önskan om att ses mer. Visa mig några av dina favoritställen här på ön, bad jag. Spendera tid med mig så. Mina favoritställen är under vattenytan, i havet. Och jag vill dyka med dig igen, svarade han. När han åter såg mig i ögonen sköljdes mina tvivel bort. Så länge han är med mig, då är det möjligt. Han har slutat jobba på New Heaven. Oturligt. Inga hinder ändå.
Planen är att jag först ska göra ett refresh-dive här på New Heaven. Utan honom. För att påminnas om hur allt är. Därefter göra det jag kom hit för antagligen, the main reason: ned i havet med honom. Han vet precis hur jag tänker kring hur intimt jag upplever att dykning kan vara, behovet jag har av total närvaro & hängivelse åt sin partner där under vattnet, att en nästan blir till en & samma vattenlevande väsen där jämte korallrev & vidunderligheter. Det var märkligt en gång. Jag var & dök här med någon, för mig främmande person & njöt inte det minst av upplevelsen utan hade paniken i strupen, tung & tunn andning & ville bara genomleva turen. Plötsligt, från ingenstans ser jag hur en dykare framträder. En dykare vars ögon jag väl kände igen, Manus. Han fångade upp mig direkt, såg hur de ögon som brukade le när vi dök, inte alls var glada längre. Vi gjorde ett hastigt byte av dykarpartners där under vattnet & Manu kunde fortsätta följa mig. På en sekund vändes allt & den inre stressen blev till eufori & allt blev enkelt & lustfyllt igen. Märkligt när en tänker tillbaka på sådant, på sådana ögonblick där allt bara blir precis som de ska vara. Om det är menat att vi ska dyka här igen så kommer jag inte försöka mig på att lirka mig ifrån det.
Framförallt vill jag göra det här för min skull. Leka med igenom ett refresh-dive. Påminnas om det ofarliga i detta. Återfå tron på mig själv, få njuta, vara meditativ, lugn & fin i havet.
Jag är fortfarande tagen över gårdagens möte med en haj. Ett ståtligt exemplar av en Black tip reef shark. Jag hade följt med en båt ut till havs & snorklade därefter ensam. Hajar är något jag sällan tänker på mig jag gissar att samtliga har någon form av idé om dem ändå efter alla galna hajen-filmer. Plötsligt ser jag skuggan av den, sedan det majestätiska djuret som seglar, nästan svävar ca 5 meter ifrån mig. Ca 1.20 lång & vacker. Skrämmande med den skarpa hajfenan, med det stelnande grinet i ansiktet. Så annorlunda den rörde sig jämför med andra vattenlevande, så mycket mer riktad i sin energi & fokus. Tack & lov hade den ett annat fokus än mig, var tydligen på väg någonstans & brydde sig inte om mig där jag alldeles stilla bara betraktade den. Det var definitivt en del av den allra mest verkliga verkligheten.
Det är en enorm längtan som har fötts i mig här efter att segla fram som hajen, som dykare också gör. Ljudlöst, meditativt, bland färger. Nu öppnas nya dörrar, igen. Som det brukar. Om jag & Manu får till det med varandra.
Martin brukar ofta påpeka attt jag ofta har så väldigt många idéer på sådant en kan göra. Jag vill leva livet, fullt ut. Vara i det. Skapa det som jag vill ha det. Och jag inser hur sant det är när jag är här, hur det bubblar i mig, konstant. Att det också finns en frustration i det då jag inser att mycket av det jag vill göra i äventyrets namn gör lättas i gemenskap med andra.
Det var länge sedan jag var själv så här mycket. Det är en utelämnad ensamhet att vara på en plats utan egna relationer & självklarheter. Det har tagit en stund att landa såhär, att tona in i mig själv. Finna egenro i det här tillståndet. Det tar ofta ett tag för mig när jag är ensam att komma ned i den inre centreringen, i lugnet, uppskattningen av mig själv. Då en blir det bästa sällskapet åt sig själv, en underhållande kamrat i det egna steget. Älskar den här utmaningen & jag vet att jag behöver den, att känna hur en får brottas med tankar om andra människor, om att bli underhållen, att få sprida ut sig själv lite mer än som nu, fullt koncenrat allena. En sådan styrka & glädje det är nu att somna & vakna ensam, göra mina äventyr som de spontant dyker upp. Har inte många planer egentligen, inga tider, inga former ens. Det är en glädje lika mycket som det också föder en längtan i mig efter gemenskap. Det är bra, jag har behövt få längta efter det. Min integritet här känns inåt & jag anar att den också syns, utanpå. När jag reser ensam blir jag tuff. Lite tuffare, lite styvare på ytan än vanligt. Glider runt med mina nu brunbrända armar, i keps & stora shorts & ser nog hur självständig ut som helst. Det är jag också, förvisso. Kanske inte lika socialt ointresserad dock som jag kanske kan upplevas.
Det finns stunder då jag blir lite uttråkad av mig själv & längtar efter äventyr med andra, också efter beröring, efter att förföra någon rakt på bara. När det ändå inte händer tröstar jag mig med att jag, om en snart framtid är tillbaka i snö & sedan slask, att jag då har lämnat den här resan bakom mig & att jag kommer att längta tillbaka till just den här oasen av egentid.
Att vara på resande på det här sättet är också en skön påminnelse att nyfikenheten att se mer, känna massor inte har upphört det minsta med åren. Jag drömmer om att resa till Norge, till Italien, till att vandra i bergen mellan Tyskland & Schweiz, om Skottland, om de svenska fjällen, om Amazonas, om att återvända till Thailand & upptäcka djungeln & bergen i norr. Att få resa till fler hav & dyka där. Om att göra en lång segling över något världshav, om att åka på en äventyrsresa som består av olika fysiska utmaningar.
Drömmar. Ändå är jag också väldigt mycket här. Here and Now. Den här resan föder något bra i mig. En sval bris smeker mina kinder. Det har varit en varm dag & jag ser framemot att sträcka ut mig naken i mitt reselakan strax. Längtar efter ett tungt, svalt regn. Skulle önska att värmen kunde skingras för en stund, ersättas av en våt svalka, av blixt & dunder. Det är nog framförallt kontraster jag längtar efter. Just nu är det lite för lugnt & stilla.
John mailade mig häromdagen. Funderade kring att han tror att jag ibland behöver utsätta mig själv för okända ögonblick som ger hög puls, för utmaningens skull. Och Visst är det så. Behöver inspirationen som nya, oväntade stunder ger. Jag vill få anledningar att vara på helspänn, ta in omgivningen med öppet sinne & stor nyfikenhet, se till att finna nya möjligheter av en situation som för en stund känns ogenomtränglig. Upptäcka. Nyfikenheten är så genomgående i mig, som anledning till att pulsen slår så starkt & jämnt.
Ska fortsätta flöda här. Se vart allt för en. Om en vecka är jag i Bangkok & Koh Tao är passerat för nu, allt som har varit har passerat & är lämnat. Bokade rum där idag, en enda natt. Om en vecka, på pricken är jag där & har lagt en hel dag i Bangkok bakom mig & kanske flera år till nästa möte med Manu mellan oss, igen. Jag sysselsätter mig om många fantasier om honom när jag är här. Det är inte lätt att planera in möten när det är sällan vi båda har internetuppkoppling & är så lösa i våra former, båda två. Organiskt flödande vilddjur. Dagdrömmer om att han ska knacka på min dörr här, närsomhelst. Glida in med sitt leende, blicken fixerad vid mig. Ett lugn, en längtan i honom, en tillfällig dedikation som får hans armar att fånga upp mig, som får oss båda att snart vara nakna, svettiga, hala, heta. Det vore häftigt att få uppleva hur han känns inuti mig & sedan möta honom i havet, utanför mig på samma sätt, som en förlängning av mig själv.
Om en vecka alltså. Det är inte länge men det kan också vara alldeles för lång tid eller möjligen, helt lagom.
Onsdag 8 april Koh Tao
Försökte få till kontakt & träff med Manu igår men det är svårare än en kan föreställa sig ibland, att styra upp ett möte när en sällan har tillgång till internet. Finns något skönt & lite ovant i att inte vara nåbar, lurigt också. Blev frustrerad på mig själv att jag så gärna & snabbt kopplar upp mig med ett önskemål, så till den grad att jag plötsligt blir förblindad för annat som jag också egentligen vill. Jag ville dyka igår. Lät det bli en fråga för huruvida jag kunde ge mig av till havs med Manu.
Vaknade & märkte att jag hade bestämt mig; klart jag skulle dyka igen. Med eller utan honom. Tog mig en morgonkaffe & skrev in mig på ett refreshdive redan på morgonen. Det var skönt att i lugn & ro sitta & lyssna till lite kort repetition av teorin, att inse att jag redan hade mycket i mig. Det hårt bultande hjärtat började lugna ned sig även om tankarna fortfarande uppmanade mig till att strunta i det hela, be staying in my comfortzone.
I skrivande stund. Hundar i bråk. Ser hur människor skyddar de sina, inklusive hundarna alltså. Springer efter, markerar revir. Vi mot dem, olliver & gänget.
Jag vill inte leva inramad i rädsla, vill inte begränsas på grund av att jag identifierar mig med mina påhittade trygghetsbarriärer. Expand yourself.
Människorna undersäker smeker den påhoppade, utsatta hundens kropp. Lena, omtänksamma händer. Finns det skadorr? Inte, vilken tur. Eller? Fotograferar hunden. Något dokumenteras. Kärleken lyser för den här hunden.
Söka upp utrustning. Lasta i båt, ut på sjön. Ned i vattnet, röra sig, flyta. Ovant, också hemma. Provar, går det verkligen att andas under vattnet? Ja. Trevande, inser att om jag tar allt i väldigt långsam takt, om jag kopierar de vattenlevande djurens organiska färd så färdas jag med, inte mot. Organic breathing, inget forcerande, lätt & mjukt. De tekniska genomgångarna går betydligt lättare än jag föreställt mig, inga problem alls. Händerna, kroppen minns. Börjar simma, finner sakta mitt flöde, andas mjukt, rör mig stilla. Bektraktar en stor vit fisk med enormt öga som tycks självlysande som lagt sig bredvid mig. Även om jag uppfattar den som enorm så är jag större. Även om jag är rädd ibland så har den mer att frukta. Här är det jag som ger den tillfälligt skydd även om det är fiskens värld som jag är en gäst i. Njuter, skrattar för mig själv Jag dyker igen! Och jag njuter av det! Genast attackeras jag av en tanke; är jag ändå inte lite rädd? Är det inte en panikattack som är på intågande? Kommer du att bli tokig här snart & ingen som ser dig? "Det det är bara en tanke, som är en tanke, som är en tanke. Jag väljer bort dig tanken. Jag vill njuta, vara en del av den här världen, a new Heaven.". Och plötsligt lyckas jag. Ingen rädsla. Pure pleasure. Hjärtat slår i lugn takt. Inser hur det är rädslan för att bli rädd som skrämmer mig. Ingen verklig befintlig rädsla. Vilket svammel, fuck off. Här ska jag njuta.
När jag nådde ytan igen så jublade varje del av mig. Äntligen. Och med en sådan mersmak. Tänker på Martin. Det är lyxigt att tänka på de möjligheter vi har tillsammans. om vi vill, om vi båda vill har vi mycket som väntar oss. Många äventyr. En framtida dykkamrat. Bland annat. Stora delar av mig hoppas på det. Andra delar av mig påminner mig om att jag är en bra bit ifrån att vara en dedikerad tvåsamhetspartner till någon. Just nu vill jag ha lite här, lite där. Vill kunna kasta mig över en spontan möjlighet till lust & njutning. Om jag väljer, när jag väljer fokus så vill jag att valet ska kännas självklart & efterlängtad, som ett privilegium att vara hängiven just den människan, inte att jag lever med en känsla av att missa ett grönare gräs som jag inte kan hindra mig från att kasta giriga blickar efter.
Jag behöver beröring & njutning. Nu. Varför inte bjuda mig själv på en massage? Ja, varför inte? Lets go then.
Fredag 10 april Koh Tao
Hade en väldigt lugn dag igår, den flödade fram av sig själv. Manu dök upp, sökte upp mig för kaffe. Det var väldigt fint & mersmaksgivande att äntligen få honom en stund för mig själv. Så mycket vi ännu inte vet om den andre, så mycket jag ändå redan bryr mig om honom. Då som nu. Jag kan vara rakt på sak, kan vara hungrig framför honom. Tog hans hand, höll i den lite för länge medan vi pratade. Hans rastlösa sinne som verkade landa alltmer med blicken i min. Jag misstänker att han upplever mig som utmanande, lite svår, lite farlig kanske. Jag slukar honom inte, för mig är han friare än någonsin. Ändå ser han nog min tillfälliga längtan. När han skulle iväg, tillbaka till sitt jobb drog han upp mig i sin famn till dess att jag satt gränsle över honom & den famnen är det närmaste vi nått varandra. Än. Närhet, två hjärtan som slog. Nyfikna, båda två. Lite rädda, också.
På återseende Manu.
Efteråt gav mig själv éntre till fantastisk massage & efteråt mådde jag som en kung. Jag har fortsatt med att spontant ge mig mer av det jag behöver & jag inser hur hungrig jag är här; ivrig på upplevelser, på känslan av att få känna, bli berörd. Girig, känner mig vildsint. Vid frukosten imorse umgicks jag lite med Devrim; dykarcentrets ägarers bror som fick mig att gå & skriva in mig för dyk idag. Spontant & helt i linje med känslan; jag var sugen på aktivitet & äventyr, att bli utmanad. Jag har lämnat mina stödhjul som Manu utgjorde för mig, har vuxit upp & klarar mig utan. Fick vet att Benji skulle bli min dykarkamrat för dagen. En spansk kille jag redan spanat in. Vacker som satan, helt min slags lockelse. Gröna ögon, stark brytning, solbränd hud & konst på stora delar av kroppen. Trots stora språkförbistringar kunde vi äta mötas. Han berättade om sitt hem i Madrid där han bor med en Surikat & vi talade om hur vackert dykningen språk är, då ord inte längre behövs & där en samtidigt kan känna sig naknare än någonsin framför en annan person. På båten, på väg ut till havs slog hjärtat, inte oväntat, hårdare & snabbare än vanligt. Visst kom orosmolnen, the mindfucking-thing som försökte få mig att inte kasta mig över bord, som om jag faktiskt tänkte gå ned i djupet ytterligare en gång. Jag märker tydligt att det sker en utveckling för mig inom dykningen - och därigenom i mig själv nu. Jag kan hantera det här. Hantera mig själv. Vid första dykets (för ja, det kom flera samma dag) nedgång blev jag orolig, darrade inuti & misstrodde att jag skulle klara av att på egen hand hantera stressen som skapades på grund av rädsla för att få panik. Rörde lätt vid en av de andra dykarna, en divemaster, gav henne tecken om att se mig ögonen. Vi tog tre gemensamma andetag tillsammmans & det räckte. Sedan vad jag lugn. Ägde mig själv igen (vilket jag egentligen hade gjort hela tiden). Det var ett långt dyk på 53 minuter. Djupt, närmare 20 meter. Jag höll mig själv i chack, tillät allt som kom finnas i mig bara. Såg vackra livfulla vattenvarelser, färger, former som tog andan ur mig. När vi skulle lämna djupet & då vi slutligen nådde ytan igen märkte jag hur slutkörd jag var. Det var ett högintensivt första fria dyk för mig. Är glad att jag gjorde det. Lade mig på övre däck sedan, vilade, uppskattade mig själv & modet & märkte att kroppen darrade.
En timmes vila. Sedan ytterligare ett dyk som väntade. Det fanns inget tvivel, jag ville ned igen. Den här gången var jag inte alls rädd (!) när jag skulle ned. En fantastiskt känsla. Äntligen. Den undervattensvärld vi nu upplevde var ännu mer möjlig för mig att njuta av, att se, närvara i & känna då jag inte hade fullt upp med att bara hantera mig själv & parera för eventuella rädslor. Jag njöt, flög, segrade för mig själv. Dansade, sjöng, kände mig lugn. Bara lugna rörelser, långsamma andetag, noterade hur syrebubblorna från min inhalator gav ifrån sig ett repeterande, harmoniserande ljud som var lite sövande. Tiden försvann för mig. Det kändes som om jag svävade & korallerna var min egen Hobbitvärld, mitt landskap att vara inbjuden till. Plötsligt visade Benji mig tecken på att hans tank var oroväckande tom. Vi behövde avbryta dyket, gå upp till ytan. Stannade till, som sig bör några gånger, enligt regelverket. Stannade & lät kropparna anpassa sig. Jag tillät mig att se uppåt genom det klara vattnet, såg hur luftbubblorna reste vidare, hur vackert det var när solens strålar sökte sig nedåt, nådde oss i djupet. Hur vi sakta följde ljuset, syret, uppåt. Jag kände mig lycklig, så enormt salig & uppfylld av lycka där & då.
Kände mig trött efter dagens båda dyk, behövde mat, egentligen en vilostund. Gav mig iallafall mat. En promenad. Mötte på Manu. Många kramar. Så fort jag möter honom vaknar en best i mig, jag vill bara ha honom. Fullständigt, egoistiskt, hängivet, sexuellt. Allt annat kunde få sluta spela roll för ett stund om vi bara valde varandra en stund, ett ögonblick så långt att vi kunde ge oss själva till varandra. Det är många som känner honom, som vill prata, få hans uppmärksamhet. Jag är inte den som står vid sidan & väntar in en eventuell delning av den uppmärksamheten. Gav honom en kram, en kyss på kinden, ett på återseende. Inget "snart reser jag, det blir nog inte mer än såhär" fastän de tankarna tar sig igenom mig. Gick vidare, tog hand om mig själv & mina behov att få se en magisk solnedgång med utsikt från berg. Perspektiv & närvaro.
Att resa är så bra för min själ, att jag har gjort en stor del av denna resa på egen hand.
Längtar efter mer dykning. Har bara två hela dagar kvar här innan måndag innebär att packa, att resa vidare. Jag tänker att jag vill träffa Manu i Spanien någon gång. Hade önskat mig ett dyk med honom här på ön men han mår inget vidare, har infektion i bihålorna. Dream on foxy one, det kanske kommer en ny sådan tid, livet ska levas länge.
Appropå ingenting har jag lagt märke till en sak hos mig själv, inget nytt under solen men ett beteende som går igen. Jag kopplar upp med män eller med kvinnor som verkar rejält butchiga, troligen flator. Inte med traditionellt typiska heterokvinnor. De tilltalar mig inte, gör mig inte intresserad alls. Haft flera lättsamma häng med män, andra dykare. Med en härlig, tysk äldre kvinna som det bara vrålar flata kring. Thats my team. Det är med andra ord, ungefär som det jag drar till mig hemma.
Det går inte en dag utan att jag tänker på J här. Kan helt plötsligt längta efter en kram från honom. Från honom & ingen annan, för att J är just J för mig. Fick ett meddelande av honom igår. Där skrev han om att han "Längtar efter att få hålla om mig igen. Vara hemma, med mig". Då är vi två om det. Har inte svarat, vad säger jag som svar? Att han har mig redan? På vårt sätt? Där har ingenting förändrats, där har inte denna resa gett mig andra önskemål alls. Det är inte som en partner till honom jag kommer att dyka in i den där famnen men som en person som älskar honom högt. Och på samma sätt kommer han att möta mig. Jag förstår, jag vet det nu.
Mitt hår är salt, jag har inte duschat sedan dykningen idag. Inte heller efter vandringen & klättringen.
11 april Koh Tao
Huden bränner. Har tagit vara på Freedom beach idag, sagt hej & på återseende för denne gång. Snorklat, läst, avslappnad & mjuk i kroppen. Är sugen på massage, att flyta iväg under masserande händer.
Återvänt till mitt rum. Legat naken under fläkten. Låtit allt som dykt upp passera. Inser att det finns en iver i mig när jag påminns om att jag snart träffar J igen. Tankar som dyker upp för att den verkligheten närmar sig. Mindes nyss hur det var när jag fick raderna från honnom "jag har legat med någon annan". Ärligt & framdukade, som överrenskommet om det skulle bli på det sättet. Hur jag vrålade, grät, var alldeles utom mig, vred mig själv åt alla håll, hur ont det gjorde. Inte för att jag blev orättvist behandlad, att han var osann eller för att jag själv hade låtit bli att ligga med andra. Bara det faktum att jag ändå inte varit nog beredd. Det kändes som att jag dog en stund. Sorgeprocessen efteråt var utplånande, gjorde mig svag, kall, blek.
Nu, tre månader senare har vi blivit nära varandra igen. Borde jag vara mer försiktig? Vara beredd på det värsta, igen?
Vart befinner sig jag & Martin i det här? Vem, vad är han för mig i nuet? Vet jag vad jag vill att han ska vara?
Nej. Jag vet inte det.
Men jag vet att jag fortfarande älskar J starkt & att jag börjar känna mig som ett barn i längtan på julafton. Snart alltså.
Söndag 12 april Koh Tao
Fick nyss en helt öververkligt skön massage. En hel dag av dykning bidrog troligen till möjligheten för mig att totalt hänge mig också.
Skrev tidigare i eftermiddag till M:
"Sitter här nästan mållös. Tagen. Berörd. Förförd. Full av kärlek, förälskelse, passion. Havet. Dykningen. Gjorde två djupa dyk idag, dvs all hela tiden vara under 18 meters djup. Dök i grottor. Hänfördes, skrattade tyst inuti medan kropp & sinne svävade. På land nu. Vill bara dyka. Känslan när en når sitt inre Nirvana. Lycka. är det nu en är redo att dö eller är det nu allt börjar? Tacksamhet & ödmjukhet. Vill du ha en dykarvän så har du henne, ingen tvekan längre.
Längtade ned i havet när jag vaknade imorse. Mötte en nyvaken Chris vid kaffet, lika segmorgnande som jag. Chris, min dykarvän för dagen & som jag mött några gånger. Fin energi, liknande som min egen. Lockande att vara i närheten av. Härligt egocentriskt det låter. Känslan är att våra energier verkar gå fint ihop. Väl uppskattat. På båten, på väg ut på havet berättade han om de olika dykställena vi skulle besöka. Chompon, sagolika korallrev & möjlighet att se många fiskar & andra vidunderligheter bland färgstarka koraller. Green Rock, ett ställe med grottor att dyka genom, triggerfish att passa sig för, starka strömmar & fantasifulla landskap. Tydliga instruktioner, vi skulle göra ett deep dive, gå djupt ned i havet med andra ord, lite mer säkerhet, mer kontinuerliga blickar på våra syrefyllda tankar.
Det fanns en iver i mig, en nervositet inför första dyket som faktiskt har börjat kännas nästan behaglig, får mig att känna mig levande utan att skrämma mig. Gick ned sakta, jag & Chris tillsammans. Hans djupt bruna ögon i mina, släppte mig inte ur fokus. Det var där jag såg hur vacker han är. Tydliga linjer, hängivenheten i ansikten. Hans blick gjorde mig alldeles lugn. Nådde djupet, släppte linan som guidat oss ned, svävade fritt. Njöt, verkligen stornjöt för allt jag var förmögen till. Kände mig lugn, salig, spinnande medan jag betraktade allt det vackra, allt som stimulerar fantasin, sådant som inte ens fantasin kan skapa utan som plötsligt överraskar en med sin existens. Vi hade ett magiskt fint dyk på 54 minuter. När vi nådde ytan skrattade jag högt, fångade upp Chris blick, förenade i glädjen.
Den nödvändiga, viktiga & sköna pausen innan nästa dyk. Vila, småprat på båten medan vi togs till det andra stället. Tanken på att dyka ned i djupet, in i grottor gjorde mig otålig av iver, skräckslagen, nyfiken. Tänj på gränser, lev.
Även denna gång dök vi ned tillsammans Chris & jag. Flöt tätt intill honom senare, en sådan otroligt fin upplevelse det är att vara för sig själv, omsluten av sin egen andning, egna tankar, eller varande, fullständigt ensam men exakt samtidigt, mer än någonsin förenade med de övriga, sammansvetsade, enade i en nyfikenhet, en hängivenhet utan ord. Där & då älskade jag att se hur Heidi tycktes dansa fram där hon nyfiket & lätt spanade in alla möjliga fiskar & hur Chantel såg så trygg, nöjd ut där hon lugnt & stilla flöt fram. Så nära, gemensamma språk. Första gången som Chris pekade in i en grotta & bad mig om ett tecken på om jag ville haka på slog hjärtat några extra livrädda volter i bröstet som fick blodet att rusa en extra vända inuti mig. Ändå gav jag honom ett ja för det, allt okej, vi kör! Visa mig äventyret, tänkte jag. Utmana mig. Vackert att drunkna i en sådan grotta, in the deep blue sea om det är här det slutar. När jag själv närmade mig öppningen kunde jag inte stanna kvar vid de tankarna, blev alldeles tagen över hur naturen är skapt. Såg alla märkliga varelser längs grottmynningen. Snigelliknande med långa ögon, pricka kroppar, randiga, de som såg lena ut, håriga, vassa, mjuka. Andades stilla, ville att ögonblicket vid passagen skulle vara för evigt. En otroligt vacker först-time-experience. Jag ville genast ha mer. Och det fick vi. Hade hamnat i ett rev med spännande tunnelsystem & vi utforskade, flöt fram, helt beroende av egna synkroniserade andetag & vattennivåer, att andas sig i takt med sig själv, i balans. Det var ett otroligt dyk. Kanske hade vi tur, kanske jobbade alla med lugna mjuka rörelser & sparade syret. Mitt längsta dyk än så länge på 66 minuter, ett djup på ca 21 meter. Jag ville inte nå vattenytan, ville dra ut på stunden, på mitt sista dyk på den här ön på länge. Betraktade vattenbubblorna som steg till ytan, höll mig sakta under dem. Nådde till slut ytan, lycklig, stilla i mig själv.
På väg tillbaka hem låg jag & vilade på övre däck, lät upplevelserna landa i mig. Så tacksam.
Lekte undan dykutrustningen, höll mig i närheten av Chris medan jag såg på en apa som var fastlåst vid ett träd på stranden. Det tycktes mig vara ett olyckligt öde, det där.
Jag kom på mig själv med att önska att jag lärt känna Chris tidigare under veckan. Kände min nyfikenhet att få lära mig mer dykning. Att få in ännu mer vana & trygghet under ett lite längre tid. En resa tillbaka hit om ett år kanske. 2 månader av bara dykning vore något. Jag bevarar denna tanke.
Sa på återseeende till flera av dykarna. Fick en stor kram av Chris.
Så glad över att jag åkte hit. Just hit.
Under massagen kom en dröm till mig. En önskan för min inre syn där jag satt på min egen veranda vid ett skogsbryn. Min trädgård, mitt torp. Ett växthus i glas, därinne någon storvuxen Aloevera-planta. Ett lusthus på gården att vara i vid mygg. Ett torp i Norrbotten, det var det som växte fram. En somrig morgon, en god vän vid frukostbordet. Kaffe mellan oss, leenden. Min egen vespa parkerad på tomten, lätt att ta ned till sjön en bit bort. Mitt sommarställe, min kärlek.
Det är ingen orealistisk tanke. Jag bevarar den. Också denna tanke.
Jag har hört av mig till Manu. Han vet att jag reser imorgon. Vi hade chanser, många chanser att träffas. Vi tog dem inte. Inte i fas, inte rätt tid för det tydligen. Känns okej. Några besvikna stunder men jag har varit bra på att lyfta blicken, finna annat.
Igår hamnade jag hemma hos Alan, en belgisk kille, en av dykarna som bott här i tretton år. Lyssnade på lite livshistorier, blev insmord med Aloevera på mina brända knän & mage. Fick lift till Maah Haad. Träffade på Devrims svåger Mesut som lockade in mig på en skönhetsalong där han satt & fick pedikyr. Han övertalade mig till att bjudas på massage där med honom bredvid. Sådant jag inte gärna avböjer ifrån. Säger någon njutning? Oui, Merci. Vi såg på varandra. Han, en man i 50-års åldern. Stark kropp, begärlig för min blick. Grå tinningarnas charm. Jag, smidig, solbränd & väldigt levande i hans ögon. Om inte om fanns bara. Han är gift, har en fantastiskt fin dotter på tre år. När han så bara antydde intresse för mig, ville ha mer sa jag tydligt ifrån & förklarade lugnt & sakligt om min respekt för hans fina fru. Cause I dont go there again. Jag har lärt mig av mina egna resor.
Hade en egen kväll sedan. Tog en skön promenad på väg hem genom mörkret & älskar att jag känner mig så trygg här. Passerade hundar, människor som på olika sätt förhöll sig till små vägbutiker eller hem.
Alan råkade passerade, plockade upp mig & gav mig lift sista biten hem. Jag tänkte att jag börjar komma in i rytmen här nu, i ett sammanhang som skulle kunna bli mitt eget. Så kände jag senast jag var här också. Att detta är en plats att stanna till på ett längre tag. Öppenheten, hjärtligheten, både min & andras här är inte direkt eller självklar men den kommer till en & då slår den med full kraft.
Sista kvällen här. Det är dags att bege mig upp till mitt rävnäste på bergskrönet. Är för trött för att packa ikväll. Gör det imorgon. Reser efter lunchtid. Kanske simma lite innan dess, sista doppet.
Måndag 13 april Koh Tao
Otroligt. Plötsligt har himlen öppnat sig. Det började med ett mullrande, nu faller det över oss. Ler förtjust för mig själv. Underbart resväder, livsväder. Visst har jag också stått här & funderat på hur jag ska lösa min packning & varför jag inte tog med mig regnskydd till väskan? Det finns en glimt in ögat över det här. Imorse stod jag & packade väskan genom att försegla kläder & annat i små plaspåsar, gjorde mig redo för att det firas nyårsafton här idag. Thailands tidräkning alltså. En stor del av firandet sker genom att alla, verkligen alla utsätts för vatten från alla håll & kanter. Vattenpistoler, hinkar, slangar - vadsomhelst. Blöt ned den du ser, helt besinningslöst. Älskar idén, lite svårt att resa genom en sådan dag & vilja bevara packningen torr. Har hämtat lite med påsar att packa i, får leva med en blöt väska. Fått tänka om med reskläder, ska promenera till taxin i bikini, lika bra det. Nyss öste det ned från himlen, nu har det för ögonblicket avtagit lite. Intressant att regnet kom just nu. Jag har förstått att det varit efterlängtat ett tag. Så infaller det just nu, som om naturens egna makter vill hjälpa thailändarna med att blöta ned allt & alla.
Jag har varit nere i havet, doppat mig lite. Sagt eget på återseende till havet. Vilken fin resa det här har varit, fortfarande är men nu känns det att den är på väg att ta slut, lämna plats för andra kapitel.
Ska packa ihop det sista, sakta bege mig härifrån & hoppas att packningen klarar sig. Nu väntar taxi till båten, båten som tar en över till Chompon. Därifrån nattbuss & framme i Bangkok ca 05.30.
På flygplanet, från Bangkok 15 april
Känslan när jag satt i taxin på väg till flygplatsen i gryningen var lycka. Fullständigt lugn & fin. Hade spenderat ett dryga dygn i Bangkok, ett dygn som kändes som ett helt långt kapitel i sig själv.
Jag nådde Bangkok efter en att jag vandrat gatorna fram i Koh Tao, vinkade av Dev & hans familj, undrade varför jag inte hade tagit med mig regnyskydd till väskan men hade förseglat allt innehåll väl i mindre plastpåsar. Fick ro att läsa en stund i väntan på taxin som skulle ta mig till Mai Haads hamn. Hamnade mitt bland ett gäng yngre personer som var mitt i firandet av Songkran, nyåret. Vatten överallt, glada tjut, dansande kroppar. I vanlig ordning här, ladyboys, transpersoner eller hur de själva vill identifieras som ofta dyker upp i närheten. Just det, gör att jag ofta känner mig hemma här, som omgiven av De Mina. I Hamnen i Mai Haad mötte jag på en skotte som jag småpratade med. Fick en del tips på vandring i Skottland. Everything for a reason.
Det plötsliga så regniga gråvädret gjorde mig behagligt restrött, kroppen sval. Båtresan över till Chompong var dragig & det gjorde mig lite melankolisk frusen, väl passande i stunden av att vara på väg från mitt Paradis. Väl framme i Chompong fanns det mat för 40 b & jag fick i mig nudlar innan det var dags att lite varmare, lite mindre hungrig & redo för mer resande, att ta plats i bussen. Så lätt att resa i det här landet, smidiga förbindelser (så länge en tar god tid att ordentligt se efter hur en på bästa sätt reser & slipper situationen tidigare i Bangkok). Jag somnade nästan genast & vaknade mer eller mindre först när busschauffören ropade ut; Koh San Road! Klockan var runt 03-tiden. Tacksam över att jag bokat en natts boende. Tog direkt en taxi, hamnade rätt, rakt in i en urmysig djungelvärld på Shanti Loudge, en kvarts promenad från själva rörigheten längs med Koh San Road. Kände mig nöjd & glad när jag öppnade dörren till mitt rum & genast kände mig hemma. Tänkte vila en stund men hade svårt att på riktigt blunda. Det spratt i benen av livslust, ville ut & upptäcka dagen i Bangkok. Upptäckte att J hade hört av sig & han hade själv råkat vakna just samma ögonblick som jag tänkte på honom. A great connection & vi skrev en stund till varandra. Han om hur han hade tänkt mycket på mig under dagen. Jag om att jag njöt av livet & att vi snart ses.
Gav snart upp försöken av sova. Efter en dusch var jag ute längs gatorna. Blev varse att det pågick en upptrappning inför firandet av Sonkran-festivalen. Koh San Road var annorlunda. I princip all shopping borta, stängd. Inte riktigt enligt mina planer; men, surrender to what is. Vad blir det istället? Jag tog det lugnt. Ovan att vara i sådan värme utan närhet till vatten. Dammigt i luften, i behov av många kaffepauser. Strövade på, rastade mig själv.
Nära gatorna av Koh San Road var det snart omöjligt att inte själv bli en del av festivalen. Väldigt speciell sak att uppleva när alla människor, oavsett bakgrunder & nationaliter plötsligt stormar gatorna med skratt & vattenpistoler & häller över varandra. Det skapas plötsliga orsaker till gemensamma skratt, till att se det gemensamma mer än det som annars kanske åtskiljer. Fick lera utsmetad över mina kinder, över snart hela mig. Välkomnande gester för det nya året. Log, tog in allt medan jag blev blötare & blötare. Trots ett mer eller mindre kaosartat tillstånd på gatorna fanns det också ett respektfullt seende; inga knuffar eller ovarsamma vattenkastningar. Det var lek & det var önskemål om att dela på det roliga. Vid en av mina kaffepauser fick jag sällskap av en ung & väldigt charmig kille från Bangkok som med bristfälliga engelskakunskaper försökte få mig på fall. Not a chance.
Däremot slog jag mig ned lite senare på en restaurang för att äta. Kände mig trött av sömnbrist, hungrig. Ändå nyfiken på livet, glad. Noterade snabbt att det i närheten av mig satt en ensam kille som såg ut att vara i min ålder. Fin, grönögd, påminde mig massor om den Jimmy jag en gång stod nära. När han såg att jag noterade honom så hälsade han. Hälsade, lite småblygt tillbaka. Gick på toa & tänkte att om han var kvar även sedan skulle jag vilja ta en öl med honom. Sista kvällen, ta vara på den, tänkte jag för mig själv & det kändes som om jag bar upp ett spjuveraktigt leende inuti. Väl tillbaka såg jag att han satt kvar. Jag beställde en öl & stod vid mitt bord istället för att genast sätta mig & då började han plötsligt prata med mig. Bad mig sitta där med honom, dela en stund. Det var som menat, så enkelt. Han hade kunnat vara en person som inte alls intresserade mig, som genast visade sig ge mig tankar om att finna ursäkt för att dra vidare. Så var det inte. Inte alls faktiskt. Han hade en charm i de där gröna ögonen, en lekfullhet som stimulerade min egen likasinnade känsla. Alex, från New York. Ju längre samtalet fortskred, desto mysigare blev det att vara med honom & då ville jag ha ännu mer. Så raka & tydliga, båda två. Vi tillät oss att gå all in i den enda existerande stunden med stort intresse & också, en rent fysisk hunger som från ingenstans slog ned i oss. När vi reste oss efter någon timmes samtal frågade han leende om ha fick kyssa mig. Jag svarade inte, drog honom intill mig & kysste honom.
Äventyrlig lekfullhet. Givet då att fortsätta. Han som smakråd när jag gjorde lite intensiv shopping. Kändes som om vi känt varandra längre. Kände mig så avslappnad & glad, så lätt att prata med, att vara vild med. Snart hade vi en vattenbasoka & bestämde oss för att på fullaste allvar ge oss in i festivalens blötaste kärna. Jag vrålade av skratt, vatten öste över oss. Länge sedan jag skrattade så mycket & var så vild. Flera timmar i den blötaste värld innan jag föreslog att vi skulle dra oss därifrån, åt gemensamt håll. Det var sen kväll redan & jag skulle behöva packa min väska & sova nån timme innan hemresan.
Blöta & kalla gick vi hand i hand längs med de nu nattsvarta gatorna. Ljummen kvällsbris, en ljus & glad ton i sinnet. Kände mig inte redo att säga hejdå, inte heller han. På hans initiativ bestämde jag mig för att hänga med upp till hans boende en stund. Fortsatta möjligheter, tänja på första-gången-upplevelser. Egentligen två främlingar i en storstad om natten. Ändå kändes det mest kittlande skönt, som en enda lockelse. Uppe på hans rum transformerade vi den nyss så vilda leken till en intensiv önskan om att få av den andre kläderna. Gled nakna in i en varm dusch där vi varsamt & överraskande ömt för att vara två främlingar, tvålade in den andre. Lust i kropparna men ingen jakt efter något. Kände mig tydlig, lugn & ute efter att uppleva, leva.
Jag ville ha honom. Känna en helt ny människa på det allra intimaste sätt. Bad om det, fick det. Guidade hans iver från målinriktad till att förvandlas, bli gemensam närvaro. Kunde riktigt känna hur hans beröringar förändrades, hur han först var ovan över att bli så blottlagd men hur han sedan gav sig hän åt att verkligen se mig, se sig själv där. Det som först "bara" var sex blev något annat. Hans ögon såg stora ut när han såg på mig. Helt tagen, förförd. Vilken älskare du är! utbrast han. Sedan var han såld. På mig. Jag njöt av hans hängivenhet & myste in mig själv i hela honom. Jag hade gjort en bra bedömning & följt en varm magkänsla, vilken begärlig person.
Efter mycket närhet erbjöd han sig att promenera med mig hela vägen till mitt boende fastän det låg en bra bit bort. Jag jublade, glad över en förlängning av honom. Vi drog på oss våra blöta kläder, redo för att bli ännu blötare igen. Jag kände mig varm & torr, mjuk & skön i sinnet & kroppen. Ville bara bona in mig i hans värme, bygga bo i hans händer en stund till. Ändå gled vi ut på gatorna, hans i hans. Småpratandes, så många frågor vi inte skulle hinna med att besvara. Slutligen, efter den finaste nattpromenad jag kan föreställa mig Bangkok, nådde vi mitt ställe. Ville egentligen bjuda med honom upp, fortsätta lära känna honom. Mersmaken brände på tungan, i händerna, i blickarna mellan oss. Visste att det inte fanns någon chans att krypa ur tiden, tänja ut den. Väskan skulle packa & jag sova om jag skulle kunna hantera morgondagens resdag.
Många gånger gav vi varandra sista omfamningen, sista som blev ännu en till innan vi helt sonnika fick dra oss undan den andre, helt brutalt bara. Att gå upp till mitt rum var som att gå i motströmmar, i kåda, gå emot tyngdkraften. Jag ville rusa tillbaka, krama honom igen & igen & igen. En kväll som aldrig kommer igen, ett möte som aldrig går att omskapa. Säg hejdå bara & var tacksam.
När jag låg i sängen, allt packat, bara jag & lugnet genomsköljdes jag av lycka. Av hur den här resan fick sitt avslut. Kunde inte blivit bätttre. Det var just han också, på det sätt som vi två möttes. Så fint & renande, stärkande också. Så tack Alex.
Vid skrivande stund befinner jag mig högt ovan molnen. Passerar just nu över Indien. Flyger strax över Agra enligt planets flygkarta.
Resandet, rörelsen, växandet.
Tack livet. Och mig själv. För att jag väljer att leva, levandes.
