Skrivande, från Kåbdalis och mer.
Vaknar först av alla i ett hus fullt av familjemänniskor. Har sovit med Vera inatt, vaknat upp ibland när hon slängt ett ben över mig & har njutit av flocken, av henne. Utanför är det stora snövallar, om än att de går på smältvatten & vår. Livet äJag r kontrastrikt nu, uppskattat att lämna staden för en helg här.
Jag mötte upp med M igår, första mötet sedan tiden ifrån. Var lite osäker på hur det skulle kännas att se honom igen, långt ifrån den definitiva längtan jag hade i onsdags efter att få ta emot en famn eller tre från J. Plötsligt stod han i min hall med de där intensiva, seende blå ögonen i mina. En lång kram. Som att se en kär vän, inte en kärlek. Får ständigt påminna mig om att vi inte har något uttalat att förhålla oss till heller, no needs for decisions. Låt det vara bra, andas genom det, låt det transformeras.
När J kom hem till mig var det en sådan enorm förtjusning, som om vi båda blev helt betagna, att känna en människa så starkt i sin famn. Ett steg ifrån, leende blickar, J som med hela sin kropp & ord sa hur fin han tycker att jag är! Jag kunde se hur han lyste i ögonen när han sa det. Förstod att han menade det. En längtan efter att vara så nära som möjligt, bortom tankarna. Inte en tanke; vill jag röra vid honom? Hela kroppen som bad om det, ge mig dig nära bara. Han som tog initiativet, placerade sina läppar över mina. En kyss som kändes, en kärlekshandling, ett förenande. Hur vi hängav oss, nästan oförmögna att vara i annat än varandra varje minut, varje stund. Att om natten inte släppa taget heller, vilja vara ännu närmare, hans händer i mina även då. Känslan att vakna nästföljande morgon, en naken famn & genast vilja ha mer. ”Jag vill vara med dig. Åka någonstans. Vara bara med dig, fortsätta det här. Älskar att vara med dig J”. Mina ord till honom. Hur han drog mig intill mig, kysste mig igen. Mer.
Någon timme senare möttes vi på jobbet. Jag med mina kollegor, han med sina. Ett stort leende i bådas ansikten. Hej kärleken, nyss så. En delad gemensam värld, vår.
I några dagar, varje stund sedan jag varit hemkommen har jag känt mig all in förälskad, euforisk. No holding back. Varit som en lavin för mig själv, vackert pumpande från insidan, en intensiv renhet, en känsla av att vara vald, att välja.
Min kärlek för J är exklusiv, hungrig & girig. Den har inte plats för delade historier, vill vara vald bara. Lysa ensam, äga världen.
Med M framför mig i hallen genomströmmades jag av en känsla av att något hade passerat, att illusionen om att välja bortom J hade tonat ut. ”Jag kan inte kyssa dig, jag är dedikerad en annan nu.” Den, känslan.
Fina M med sin integritet & respekt, sina reflektioner & sätt att fylla tid med berättelser. Det blev en fin, kamratlig resa till Kåbdalis. När vi kom fram väntade oss Sara, Modern, Tobias & Vera. En Vera som nästan genast ville ha sällskap ut på isen & modigt nog vågade be M om sällskap. Ingen tvekan där, en glädje i honom för det. Strax var de ute & vi övriga kunde se hur den lilla pingvinen & den större björn vandrade iväg, sida vid sida. Vilken människa! tänkte jag. Så otroligt, klockrent god & fin. Så självklar här med oss.
Vad är det jag känner? En skuld, en intellektualiserad tanke om att this would be the perfect choice? Men det är inte det jag kommer att välja. Jag väljer inte logiskt i kärlek. Vill inte göra det. Vill hänföras, darra i hela kroppen.
Lördag morgon & jag kysste honom inte igår. Sovit i våningssäng. Han ovanpå. Jag & Vera i min. Glädjen när hon väljer mostern natten igenom. Att vakna med de små armarna runt mig. Så trygg, så nära.
Familjär frukost, samlade i underställ. Förenade i vanor, skål med kaffet & så småningom ut i backarna. Lättsamt, lekfullt & tungt i en snö som blir allt blötare då solen ligger på. Solen, den fantastiska värmen alltså.
Allt flyter på i den skönaste dröm, blir till eftermiddag & gemensamt pizzabakande, skratt & tacksamhet över att vara omgiven av de skatter som varje person i gänget är. Sammansättningen av personligheter gör den mysigaste känsla, ger en spinnande känsla i magen.
Organiska stunder, följer det som är. Blir bastubad, många samtal. Andra natten väljer Vera att sova med föräldrarna & jag väljer att sova ensam. Martin är så skön att vara med, ställer inga frågor om min integritet & tydlighet. Förvånas samtidigt att han inte frågar. Vårt sätt att umgås på är väsenskilt från tidigare. Han är en fantastisk vän, lekfull, retsam & positiv. En människa jag gärna omger mig av, som får mig att må så bra. Vi är bra, bäst som vänner. Jag längtar inte efter fysisk närhet. All intimitet vi tidigare delat känns långt borta.
Pratar lite om Hanna med det här lite senare. Svårt att få allt en önskar sig av en partner, av en annan människa. Den lekfullaste vänskap, älskaren. Det kanske inte är en människa utan två eller fler.
Även söndagen blir fin, maxad med skidåkning både utförs & slättför. Solen fortsätter att värma, kinderna blir rosiga, blicken klar, benen stumma av trötthet. Vill inte att helgen ska ta slut. Avslutar allt med stor mersmak & kör slutligen i all ro hemåt, Martin, modern & jag i vår bil. Jag kramar varmt & ömt om Martin för ett på återseeende & ber honom inte följa med mig hem. Samma kväll är han förbi & hämtar upp sin cykel hos mig & kommer inte förbi upp. Transformations, minst sagt.
Satt länge i luren med J. Under helgen saknade jag honom ofta. Drömde om att ha honom intill mig, få dela upplevelser, vidröra. Hörde inte av mig, tänkte försöka hålla mig lite. Han hörde inte heller av sig. Trodde jag. Där i stugan, utan wi-fi. Väl hemma igen fick jag ett meddelande han skrivit åt mig redan på fredagen. Det bestod av saknad. Att han önskade att han hade varit där med mig i helgen, fått njuta tillsammans. I luren insåg vi att båda har mycket nu, mycket resande i jobbet, få tomma stunder möjliga att fylla med annat. Inget föreslaget från min sida, inväntade honom. Vill fortfarande förstå, upptäcka att han verkligen vill vara med mig. Att det är sant. Igen! ”När ses vi då?” undrade han. Inget om utan när. Han hade också skrivit rader till mig under helgen om att han skulle bort en del & att vi skulle få längta några dagar nu. Älskar att se hur han tänker kring oss, funderar på när våra möten kan ske, hur det känns av längtan i honom när vi är ifrån. Inga frågetecken huruvida vi två har en relation som är nära eller inte. Vi finns, det är tydligt. Nu i luren gjorde vi en plan, date på torsdag. ”Jag längtar verkligen, sa jag. Jag är faktiskt helt såld på dig efter senaste gången vi träffades. Helt såld alltså!
Många dagar innan torsdag tänkte jag då jag vaknade imorse. Hörde av mig & vi enades kring att ta en gemensam morgonpromenad till jobbet. Sommarkänslor, solen i ögonen när jag kom lite före, väntade in honom. Snart kom han släntrandes emot mig, leendet. Kom fram & gav mig största morgonkramen & kysste mig. Jag log över det, hur självklart han verkade tycka att det är att vi kysser varandra. Att vi möts så nära. En ljus morgonpromenad, en lite undrande från min sida. Jag får hålla i mig lite, inte börja jaga efter att begripa vad vi håller på med. Å ena sida så självklara, så kärleksfulla. Å andra sidan, två vänner, inte mer.
Kom in, ta plats in mitt liv J! Det är så mycket utrymme som redan är dedikerat åt dig, som bara finns där för dig only.
