Jag ser honom djupt i ögonen, M:s lagunljusa blå & det är både sorg & kärlek i mig. Niagara längs hans kinder, en mjuk ström av ledsamhet. Allt det han har hoppats på & jobbat för, det han under våren har investerat & drömt om har jag just precis satt stopp för. Med ord som laddade gevär, jag avfyrade & sköt honom i det allra sårbaraste. Känner jag mig befriad, lättad, glad, vilsen, ångerfylld? Ja. Allt det. Den här människan, så otroligt fin. Så mycket han har visat mig, bjudit in mig till. Som han får mig att må, hur vi skrattat tillsammans, utmanats, du som jag.
Solen lyser, det är en sommarlik förmiddag ute. En dag som kan tyckas provocerande skön när den inre känslan är sörjande.
Det finns inget rätt tid att skjuta skarpt. Det bara vällde fram ur mitt bröst, fick hjärtat att skena, händerna att bli iskalla, rösten att darra. Förlåt mig för det jag kommer att säga nu. Förlåt mig för att jag gör dig ledsen. Min medresenär, min sparringskamrat. När vi båda höjer våra blickar ser vi samma slags saker, har gemensamma idéer & drömmar. Hans fingertoppar är mjuka, klokheten ugglenära.
Det gör ont i mig. Både tänker & känner att jag inte alls är säker på det jag sagt. Delvis ja. Men inte helt & fullt. Summan av allt, jag berättade att jag tror att vi har olika ingångar i hur vi vill leva nära, jag är kär i J & kan & vill inte blunda för det. Oavsett vad som sker med J, det är irrelevant. Att jag är ärlig mot mig själv är det enda avgörande för mina beslut just nu. Mina beslut är att ha tilltro till att M kan ta att jag inte är kär i honom. Att jag inte drömmer om att vara nära med honom på samma sätt som han vill vara nära med mig. Men - att jag ändå önskar, hoppas, drömmer om att leva med honom som en nära livsfrände utan romantiskt inslagning men än dock & kanske just därför, oöverträffat viktig för mig. Ingången är att vi alla har olika funktioner i varandras liv, i mitt liv är han en av de finaste människor jag träffat & det är en ymnest att vi mötts. Jag känner stora rädslor nu för att han kommer att vända mig ryggen, lämna mig helt. Att jag åter igen står inför en sommar med sorg i hjärtat.
Ser något slags mönster plötsligt. Uppbrott med de stora kärlekarna har alltid skett denna månad. Utan undantag. Maj månad 2009 lämnade jag Fredrik. Maj månad 2011 lämnades Ludvig, maj månad 2014 lämnade jag Peter samtidigt som jag själv lämnades av John & nu maj månad 2015 lämnar jag Martins ouppfyllda förväntningar om oss två.
Jag nämnde lättnad här ovan. Också. En lättnad över att inte känna att jag döljer något för någon.
Så många drömmar jag har för den närstående tiden som plötsligt känns svajande. Långpasset i eftermiddag, Halvmarathon i Båstad, Skottland, alla tältnätter i sommar, alla gemensamt skopade glasskulor från en kaj vid havet, terrängloppet vid dundret, terrängloppet i Stockholm. Alla kvällar med en flaska rött, alla samtal, alla skratt, gemensamma ljusa sommarnätte. Så mycket jag vill göra med M. Jag hoppas att han fortfarande vill ses & fortsätta lära känna.
Så tydligt det blir ändå att det sällan handlar om vad andra egentligen vill eller drömmer om när det ändå kommer till beslut, inifrån. Det riktigt tydliga en kan göra är att tona in i sig själv & stå för det, för sig själv. vara ärlig hela vägen in oavsett vad som kan tänkas komma sen.
Morgondagen är inte det viktiga. Nuet är nu. Och det är fantastiskt att låta John kännas i mig i det här nuet. Som en ingång i allt som är. Det är det som känns extra mycket nu. J. Jag skriver rader till honom & får genast ett gigantiskt lass med kärlek tillbaka som går rakt in. Känn mig! säger han. Och jag gör det.
Det är stora, livsavgörande beslut jag gör när jag väljer att inte bygga vidare på en potentiell livskamratsrelation med M. Och, att jag väljer att lita på magkänslan som väljer guldlocken. Att han, guldlocken i berlongen nu också vet att det är så det är. Trust.
