Nu, snart övergår månaden till sommar.
Jag vågar nu.
Det jag känner får finnas.
En smekning föder mersmak, händerna vill lära känna genom att massera, vidröra örats alla vindlingar, navelns dalgång, bröstvårtornas känslighet & tungans värme. Huvudet vill vila över magen, örat lyssna till rytmiska hjärtslag. Jag vill smälta samman med hans värme, lära känna varje vibration av hans rörelse.
Jag är Inte iklädd skalbaggen, snarare dess motsats.
Det rör sig mycket. Vi har båda varit mer rädda än tidigare, anat ett större allvar, större risker men också - en oändlig uppsjö av gemensamma möjligheter, av glädje, av yrsel, djup & största möjliga dedikation som sakta breder ut sig i var & en av oss & som sakta tycks länka oss alltmer samman.
Idag som ett exempel, ringde han mig & lät som solen i mitt öra. Han ringde bland annat för att berätta att han älskar mig. Linda, jag älskar dig, jag hoppas du förstår det. Jag gör det & jag vill säga det! Fortfarande har jag svårt att våga tro fullt ut att han menar det här, att allt det här händer men jag har lovat mig själv att bryta mönster av att hålla mig tillbaka, ska strunta i att ständigt ha en b-plan, att vara på väg ut-i-fall-att-det-går-åt-helvete. Jag ser det som ett val, jag väljer att tro på oss nu. Så mycket som sker, så mycket längtan i mig som föds nu efter allt med dig. Hans ord. Han som tidigare inte vågade tro ens på en morgondag, som inte ville bli kär, som bad mig att glömma honom. Nu är han intill mig, ser på mig med en blick som är k ä r l e k när den väller fram utan att vara omskriven eller tillrättalagd. Han som plötsligt drömmer om att resa överallt med mig, som dyker upp tidigare & tidigare till våra möten bara för att få ännu mer tid tillsammans med mig. Han som rör vid mig , som lämnar mig med en känsla av att vara riktigt jävla älskad. Hela vägen igenom hud, kött, känsla.
