Den 6 maj & vidare, stunder avlöser varandra.
Jag & J tog en promenad från jobbet idag. Han talade om hur stolt han är över mig inför mitt framträdande i radion på fredag då hela Norrbotten ska få en hel timme med mig & vi skrattade tillsammans, avslappnat som två väldigt goda vänner. En stund senare skiljdes vi åt, han för att handla mat & göra sina grejer, jag åt mitt håll. När han kramade om mig kände jag kärlek men - också en plötsligt osäkerhet. Kanske kom den från hans sida. En osäkerhet över att inte veta hur han skulle bete sig riktigt eller så var det min egen osäkerhet, en undran över hur nära vi egentligen är, eller inte. En kram. Ingen hejdåkyss, ingen plan om att ses igen. Jag var inte heller den som gav honom något tillbaka. I kärleken tappar jag bort mitt projektledareskap, blit tam & akut naken.
Mitt inre dramatiska hjul drog igång direkt; jag fastslog för mig själv: Det är nog inte du & jag ändå John. Inte vi. Inte så. Inte nu. Inte sen. Är inte alls på väg dit. Mer jag än du men nu stannar jag också till här. Tänker över mina steg, mitt fokus. Kanske dirigerar om, räddar mig själv. Jag har fått uppleva massor med dig redan, känslor jag älskar, som har rört om, som fått mig att tänk att du skulle kunna krossa mig med en enda lillfingernagel, så sårbar är jag för dig. Jag älskar dig, du dödar mig eller så dödar jag mig själv genom att älska dig. I alla fall såhär, med önskemål om mer. Börjar det bli dags att skingra tankarna, stanna upp kanske? Nyss sa du att du tror på oss i närvaro, just nu bara. Förvisso just nu även imorgon men du vill inte ha några planer, inget sen. Okej. Jag har hört. Nu har det landat.
Ibland är jag så jävlig för mig själv att leva med.
Några dagar senare.
Han: Du berör så mycket. Du har tagit dig in i mig.
Jag tänker: Du säger så fina saker. Jag förstår inte hur du menar det som sägs. Du säger att du omger dig av mig via sociala medier, ser mitt leende, lyssnar på mina ord, imponeras, tycker om mig, somnar med bilden av mitt leende närmast dig. Men, var är du, är du här? Jag glömmer att fråga mig själv: Är jag där för mig själv?
Vi lägger på. Jag känner frustration, vemod - och kärlek. Tänker att hans ord väger lätt. Att jag inte känner mig sedd av honom på sätt han förklarar. Eller. Att jag kan hoppa över alla fina ord, bara han är med mig istället. Jag glömmer att fundera över om jag ens kramar mig själv just då, eller om jag själv räcker ut en hand åt honom eller bara väntar på hela hans innan jag ens ska våga ge honom en lillfingernagel?
Vi har lagt på. Han hör av sig direkt, igen. Skriver att jag på alla sätt är det stora.
Jag skriver: Jaså. jag vill att du med hela dig själv förklarar allt det där för mig nån gång. vad jag på alla sätt är för dig. Jag kräver inte lite när jag vill ha allt.
Jag förstår honom inte, alla nyanserna gör mig mer vilse än modig. Jag förstår nog inte alls mig själv egentligen.
Jag har svårt att vila i den här relationen med honom just som den är bara. Å ena sidan vill jag se honom, omfamna, andas in & uppmana honom till att välja mig helt & fullt - att vi kastar oss ut & väljer varandra nu. Inser att jag måste börja välja, jag också. Inte bara tänka, också visa det.
Å andra sidan lockas jag av tanken på att glida undan ett tag, undvika att falla för honom mer. Välja det som ger mer tydlighet, tacka för kärlekens största värme som jag upplevt för nu & dra vidare för att jag inte orkar fortsätta med det här. En rädsla, en flykt. Tänk om detta blir större än vad jag vågar leva med?
Senare samma dag. Våga vilja ha mig, våga ha mig! skriver jag till honom. Less & smått provocerad av hans brist på tydlighet. Så som jag ser det.
Han märker det nog. Snart kommer det till mig. Jag vågar!
För mig räcker det. Jag vill se honom. Akut. På stört. Det är inte mycket som kan locka mig så, som sliter mig åt en särskild riktning -han alltså.
Efter att ha beskådat en Roller Derby match, feministpeppat, kramat Lilo & modern till skatten får jag skjuts till honom & med andan i halsen ringer jag på dörren. Där står han. Girigt, tveklöst & utsvulten lindar jag in honom i min rävsax, blir följsamt mjuk & intensivt vägledande, raka vägen in i det allra ömmaste, intimaste. Min nästipp mot hans, mjuka händer, bestämda rörelser. Ge mig allt bara, ge mig dig, ta mig så som jag tar dig. Som att ha levt med laddat vapen & plötsligt explodera, förvandla mörkt krut till mjukaste ljusa. I gemensam rörelse, vårt språk. Hans blick i min egen när vi ger varandra allt vi har, oss själva. ”Som jag tycker om allt med dig” viskar han & kysser mig i pannan. Där & då tror jag honom plötsligt & jag förstår hur omöjlig även jag är ibland.
Vi går in en fas där allt är så vackert att det inte går att prata om, än mindre skriva med ord. Allt som ömmar blir klyschor, som renaste sirap smälter vi fram. Nästa dag dyker han upp hos mig & har med sig en present & ord på ett vykort. Han jobbar för mig nu & jag ser det tydligt, hur han gör sitt bästa för att få vara med mig. Så lätt att falla ned i hans knä, att vila hakan över hans lår så jämlika vi känns. Och lusten, ur den bottenlösa värld den uppstår ifrån, väller över mig så fort han är nära mig. Som han känns, som en förlängd omfamning, en önskan om att vara så nära, så nära det bara går & ändå, ännu närmare. Rör vid mig, smek mig varmast, njut med mig. Var Här. Varje gång, exakt varje gång vi möts i vår nakenhet känns det som om jag vunnit högsta vinsten i livslyx. Ingenting känns möjligt att göra annat än det, att röra vid honom, följa rörelser & stillhet, dela, skratta. Båda två med svettigt blöta hårteser, kärlek i händerna. Vibrationer, yra tår & fingertoppar. I varje del av mig är han, finns han. Jag fylls av akut lust att säga honom det jag aldrig sagt men länge känt: Jag älskar dig! Jag säger det inte. Inte då. Det är för mycket av en klyscha, av en dålig romantisk film.
Inte förrän vi slutligen, flera timmar senare kryper ned bredvid varandra & spinner högt, hud mot hud, som syrsor om natten som spelar musik för varandra. Kuttrandes, nynnandes godnattord. Du vet det som du en gång ringde mig & sa att du kände via telefon? frågade jag honom i mörkret. Tystnad en stund, sedan kunde jag höra, känna honom le mot mig. Ja, jag vet vad du menar svarade han. Så kände jag tidigare ikväll, så känner jag nu, ja så känner jag för dig. Inga fler ord som behövdes. Vi älskar varandra. Jag säger det fortfarande inte med ord, det är svårt för mig ändå spränger det i mig, vill ut. Inte alltid enkelt men alldeles sant. Vaknade leendes, kyssar som regn över den andre. Tidigt gemensamt morgonkaffe.
Han som hör av sig när eftermiddagen når mig. Som föreslår att vi kan ligga nakna bredvid varandra på en filt imorgonkväll. Hans förslag är ett stort ja i mig. Min kalender säger dock att där står annat. Annat som i planer med M sedan tidigare. Jag säger det, faktiskt rakt ut som det är. J försöker på nytt, mjukt kommer han med nya förslag, andra dagar. Då inser jag att alla närmsta dagar är planerade med M. Att det har skett av bara farten. Av vana också. För M finns kvar men det känns inte längre så bra, inte tydligt, inte rätt. Inte alls egentligen. Det är inte längre något romantiskt, inget intimt men det är en relation som har blivit en märklig variant av vänskap med många outalade frågor.
Kanske är det första gången som jag hör hur J tydligt uttrycker att han känner sig bortvald, att han inte vill att det ska vara så. Öppna relationer i all ära (men är det vad vi två vill, egentligen?!).
Han: Men då kan vi väl höras om någon vecka, ses en gång i veckan. Det är väl så det blir, som det får vara då!?
Hans röst är hela tiden mjuk, får mig att längta efter hans tassmjuka rörelser & känsla i mig, som en katt. Vi lägger på, utan nya planer. Han ber mig höra av mig längre fram. Det vrålar till i min kropp, jag vill verkligen inte välja bort honom. Det är det sista jag vill. Jag vet ju att det är han som är mitt första val, min (stora) kärlek (nu). Jag tror dock inte att han vet det. Jag låter honom inte våndas länge, vill inte att där ska gro något illavarslande. Skriver nästan direkt att jag väljer honom imorgon. Kom till mig, var nära mig, uppmanar jag. Vet om att det är den största lyx för mig att få välja dig. Jag känner hans osäkerhet en stund, hans ovilja att stå i vägen för mig eller andra. Så mjuknar han, blir min igen.
Det är inte det minsta svårt för mig att välja. Att vara tydlig nu. Skulle han vilja välja bara mig så får han mig direkt - han har mig redan. Jag till honom: jag menar verkligen det jag kanske inte riktigt sa sådär rakt ut igår i mörkret intill dig men som jag menade hela vägen & rakt på sak. det som du ringde & sa till mig en gång så högt & klart & modigt, tre x du vet. jag är så ovan vid att säga vissa ord, så att det nästan inte går att säga dem. inte mindre känns de så tydligt i mig. det är häftigt, rätt magiskt faktiskt. att få känna så, för dig. Rader som jag skriver, vi i vår tydliga otydlighet.
I den historia som just nu skrivs precis, just såhär.
