19 maj
Jag hälsar på M. Dricker te i hans kök. Nyss sprang vi, skrattade genom tung intervallträning. Aktivitetskamrater. Så mycket mer han vill ha som jag inte kan möta honom i. Plötsligt inser jag det. Det känns med ens klarare än vad som är behagligt att förstå. Jag hör & jag ser hans otålighet, jag förstår den.
”Jag älskar dig” säger han. Jag vet att jag gör det. Det vet säkert också du. Jag drar efter andan, får ont i magen & det enda som kommer ur mig som svar är; gisses.
Han fortsätter: Jag är beredd att vänta lite till men inte så länge. Det är obekvämt, jag har svårt att förhålla mig till dig. Vi har inte haft sex eller alls mötts i intimitet på hur länge som helst & jag vet att vi båda har behov. Ändå märker jag att du dragit dig undan, att jag inte ens vågar kyssa dig med rädsla att du ska vända kinden till. Jag anar & förstår att du får dina behov tillgodosedda på andra håll. Jag väljer ändå att inte vara med andra. Jag är tyst medan han talar. Tänker bara: Du väljer själv. Både att inte vara med andra & att vänta. Jag har inte bett dig om något. Han fortsätter: När vi skulle åka & tälta & jag kom hem till dig så kändes det att det sovit någon annan där, någon som kanske just farit. Det kändes respektlös! Sedan var du inte riktigt närvarande eller med mig under hela tältningen. Hans ord gör mig med ens arg. Det han säger är förvisso inte sant, J hade inte sovit där den natten. Å andra sidan spelar det ingen roll. Men, respektlöst? Fastän jag är torettsärlig & har lagt fram precis allt på bordet för honom? Nej. Det är orättvist. Ändå säger jag ingenting, vad är syftet med det? Det jag hör är inte att han söker konflikt, det jag hör är att han är sårad, att han är frustrerad & ledsen över att jag inte möter honom som jag drömmer om. Jag vet hur det känns. Jag kan relatera mer än vad jag vill förklara. Som jag känt så med J, som jag drömt om & även slitit mitt hår för, som jag gått mellan eufori till tårar, från hopp till förtvivlan. Jag ser på M. Intimitet, sex. Nej bara. Känslan föregår intellektet, jag vet med ens att jag inte åtrår, inte längtar, inte saknar. Han: Jag är övertygad om att vi skulle få ett väldigt roligt liv ihop! Ja, tänker jag. Och ja, säger jag. Det är möjligt. Det jag känner är att jag inte vill, att ingenting kan vara roligt om jag inte är dedikerad. Som en ekvation förstår jag honom, håller med. Gemensamma intressen, flöden, drömmar = klart vi har potentiella möjligheter. Men, Vi är inte på samma plats, rent känslomässigt. Jag inser att jag är längre ifrån honom än vad jag vill säga. Jag vill inte göra saker tyngre än de behöver vara just nu. Vi ska åka på en resa, halvmarathon i Båstad & vandringen i Skottland. Det kommer att bli grymt, det är jag övertygad om. Sista chansen tänker jag samtidigt, att känna efter, att vrida ur det allra sista glimten av frö till annat än renaste vänskap.
