mellan raderna.

Klassisk musik som stilla välkomnar dagen. Doften av scones som gräddas i ugnen. Kaffet bredvid mig. En katt med de allra vackraste blå som väckt mig genom att slicka mig på handen, som velat bli skedad. Jag som blivit skedad, läppar som placerats över mig varje gång en rörelse uppstått. Han, blondie som pussat mig på huvudet, tagit min hand, somnat om. 

Gårdagens naturkraft vällde in över oss. Den stavas k ä r l e k med stora bokstäver men igår när den vällde över oss, kraften, försökte vi båda att inte sammanfatta den med de stora oundvikliga bokstäver som vi båda såg & kände.

Han kom hem till mig & jag såg direkt att det var något särskilt i hans blick. Mina egna orosmoln gick igång, backupen drog i växeln, jag gjorde mig redo för flykt. Jag kramade om honom, han mig. Ändå var där något. Hans blick var outgrundlig, 

Det blå i blicken kändes evigt djupt & jag var rädd. 

Vi satte oss nära varandra, han började tala. 

”Linda.. Tårar steg i hans ögon. Jag har insett & landat i det nu att jag är kär i dig! Jag är rädd som tusan nu. Det är omtumlande, det föder så mycket nya känslor & idéer i mig. Så mycket längtan efter mer. ”

Jag som varit beredd på annat kunde knappt tro det var sant. Linda, jag är kär i dig.

Hur länge har det tagit? Jag föll direkt. Nu är också han med mig, ett år och tio månader senare. Känner en stor tacksamhet till mig själv, för att jag vågade stå kvar i magkänslan.

Igår var vi ut & in, väldigt nakna i vår sårbarhet. Det kändes på något sätt som att mycket mer än tidigare plötsligt stod på spel, som att detta var ett vägskäl eller en ödeslott. Som om vi båda såg på varandra för allra första gången.

Han var rädd ett bra tag, obekväm i sin sårbarhet medan jag var rädd, rädd att tro honom & rädd för att bli sårad som förut. 

Över en middag fortsatte på något sätt livet att gå, vi att växa. 

Vi konstaterade båda att det vore så mycket enklare om vi hade valt någon annan att bli kär i, om det hade fungerat så. Enklare att finna någon mer likasinnad kanske, någon som inte får jorden att rämna under ens fötter, som inte gör en osäker & livrädd. Troligen betydligt tråkigare. Också. Ändå erkände vi att vi båda spanat efter andra senaste tiden, försökt forcera fram intresse, lekt med tankar om att andra människor vore enklare val, förnuftigt sett bättre val i form av att livet skulle rinna på smidigare. Ändå fungerar det inte så, vi båda faller när vi faller & då gör vi det med hela oss själva, hela hjärtat. 

På många sätt är J det mest utmanande & fantastiska jag kan föreställa mig. Allt i ett. Vi får lära oss, vara ödmjuka inför att livet tillsammans inte blir så smidigt alla gånger eller alls lätt att förstå.

Att älska en människa såhär är störst. 

Vi kör, vi gör det bara! Jag tror att jag behöver det, att vi båda mår bra av att få leva ut de här idéerna vi båda har om mer med varandra. Vi dyker, vi flyger. Vi testar, kanske slår i knäna ibland, får lösa gåtor (varandra) & ger därmed möjlighet till största möjliga njutning också, kärlek, odödligheten. Jag tror att vi båda är sådana som ger allt när vi satsar. Att vi kan göra mycket som blir första-gången-upplevelser tillsammans. 

Att inte känna tvekan över vad jag känner är obeskrivligt skönt i mig. Jag vet att jag vill ha honom. Jag har vetat om det länge. Just nu är det så. Och jag tror att det inte bara är just nu. 

Jag & M tältade med varandra här om dagen. Hela upplägget var magiskt. Skog, en flaska rött i väskan, mjukaste sovsäckar, frisk luft, all tid i världen, stillhet & närvaro. Vi glömde av det röda, låg i timmar & bara pratade med varandra om livet, om vad vi lärt av som placerat oss där vi är nu. Underbara, allra finaste M. Som jag där & då önskade att jag kände för honom som jag känner för J. Önskade att jag kunnat skifta fokus, ta med mig hjärtat till M istället, varje del av det. Jag & M är det enklaste jag upplevt. Vi glider fram med gemensamt språk, gemensam förståelse av världen & varandra. Som jag tycker om honom för allt det. M vore den ultimata partnern, den perfekta föräldern, den godaste kamraten till mig. Ändå - varför räcker det inte? Han är den som har allt, ändå räcker det inte. Och, det beror inte på något han saknar utan vad som i känslan för honom saknas hos mig. Jag låg inte där i tältet bredvid honom & ville röra vid honom. Kände ingen längtan efter att linda mig själv runt honom, att möta hans läppar, att förenas. Istället oroade det mig att han skulle be mig om den, kyssen. Jag hade den inte där, inte för honom. Ett helt liv av vänskap för honom, av gemensamma äventyr, av lärdomar & lekfullhet men inte av kärlek som bygger på åtrå, attraktion, lust, förälskelse. Jag var det, alldeles i början. Förälskad i honom för hans skönhet, hur han kan få mig att må. Förväxlade min uppskattning för honom med åtrå. Sen förstod jag hur det var, hur jag hade börjar forcera, byggt illusioner där jag önskat att vi mötts i något annat än vad vi i verkligheten gjorde för mig. 

Jag känner mig exklusivt & aktivt fokuserad i mina val nu & valet kommer inifrån, före tanken. Det är en känsla, djupt i min mage.

Jag kommer nog att göra M ledsen när jag berättar det här. Jag bävar för det. Ändå kan jag säga att jag faktiskt, i ärlighetens namn inte tror att M är förälskad i mig. Mer i bilden han har av mig, bilden han har som är en önskan om en välfungerande livskamrat. 

Med J är det kärleken som kommer allra först. Längtan efter närhet, efter att höra vad han drömmer om, nyfikenhet inför vad mer som vi två kan få uppleva med varandra. 

Jag är kär i dig. Så sa han. Vad betyder det här, vad gör det oss till nu? Undrade han & kysste mig igår. Ett par, två duvor, en saga hade jag kunnat svara. Jag sa ingenting. Tänkte: Jag behöver tänka lite. Vi behöver prata lite mer kanske. 

Sen, tänkte jag mer på det han hade sagt då jag låg i hans famn medan han strök mitt hår medan tiden stannade. Att han längtar efter mer. Vad är allt han längtar efter med mig undrade jag nyfiket? Jag har börjat längta. Vågar knappt skriva det här men det får också stanna just här. Om han längtar efter mer av mig & jag efter mer av honom, kommer vi då att verkställa intuitionen jag hade ovan, den om det lilla knyttet? Jag har aldrig känt såhär. Jo. En gång tidigare. Det var förra våren, då vi två slarvade till oss & vi beslutade oss för ett dagen-efter. Hur det kändes så motvilligt att ta det där jävla pillret. Jag skulle helt klart inte motarbeta honom, om han någon gång lyfte detta på tal med mig. Jag kommer inte heller vara den som för fram det på agendan. Vilar i känslan som är, låter livet föra oss till vad som ska vara.  

Älskade blondie, jag är så enormt långt ifrån att vara mätt på dig. Vem är du som gjort en sådan éntre i mitt liv? Det vill jag utforska. Har varit ifrån dig några timmar, enstaka men för många. Längtar efter dig, vill ha dig bredvid mig, dela vad som helst. För en lång stund få bubbla in, bara vara du & jag i världen. Det känns som att jag är beredd att släppa alla mina sköldar, ta emot oss två just som vi är nu. Så himla kär i dig. Så befriande skönt att börja släppa de begränsningar, de tillbakahållande krafter jag kämpat med för att kunna hantera mig i relation till dig. Det har varit en lång tid. Förlåt mig, sa du igår. Jag vill inte såra dig igen. 

Jag ställer frågan i tystnad, för mig själv. Är du redo att leva, bara med mig i fokus? Är jag redo att leva, med dig så? Jag har känt efter & jag vet. Jag är redo, jag vill. Vi kan inte backa undan från den plats vi nått nu. Du kan inte backa undan efter att du sagt allt du sa till mig igår. Om du gör det, då är vi över. Om du vågar, kan vi vinna allt. Det här är lite utmanande, det brinner i mig. Jag vill sluka dig. Som om allt brinner, som om allt är bråttom. Inget tålamod. Vill inte ha en utandning. Ändå, självklart behöver vi andas ut. Också. 

Jag pratade med hanna. Och berättade om hur jag känner mig som en trettonåring utan erfarenheter, helt naken plötsligt. Då sa hon att både du & jag ju möter varandra på lite nya sätt nu. Det finns inga erfarenheter av oss såhär Det är bara att luta sig tillbaka, att ta emot. Låta saker skapas ur oss. njuta av färden. Jag skrattade & log åt henne. klokbok. 

Han: Att inse hur mycket jag älskar dig - och att vara kär i dig är stort. Det är första gången på åtta år som jag vågar falla för det, vågar erkänna kärleken.

Jag ser på honom & det flyger undrande tankar i mig. Får svårt att landa i magen, att närvara i känslan. Börjar jaga efter vad som kommer hända sen, vad jag egentligen vill, funderingar på om vi ändå alltid bara kommer att träffas såhär, ibland & plocka russin ur kakan? Vill jag stanna kvar då? Jag märker att jag är rädd, så jävla rädd. Hur jag in i försvar, försöker stöta bort dig i tanken, få dig att bli mindre, att betyda mindre. Försöker intala hjärtat att det jag tänker är sant, att jag inte vill ha dig. Egentligen.

Så lägger jag undan tankarna. Jag stryker honom över bröstkorgen & spontant kommer det ur mig; jag älskar dig, allt som är du!