14 maj.
Var på teater igår. Såg Avgörande ögonblick. Dem vred ur mig, berörde så hårt. Bilder av den verklighet jag så väl känner till - ändå gör den lika ont att se, som att bli vänd ut & in i frustration & sorg. Kvinnor som blir misshandlade, våldtagna. Förövarna, i princip alltid män. Kvinnor i flykt, i rädslor, barn som hamnar mellan.
Nådde min säng som om jag just klivit ur en torktumlare.
Drömde märkligt. Drömde att Ida & Carin fött sitt barn, ett leende knytt, charmig som få. I drömmen grät jag när jag såg den.
Drömde att jag var gravid med J. Halvvägs gången, tydligt gravid. Känslan var först glad, nyfiken. Så märkte jag min ensamhet, att J inte fanns där för mig som jag önskade det. Började ångra beslutet att låta barnet gro i mig, att växa. Ville inte längta mer, vill inte ha det kvar. Ångesten.
Vaknade av att Miss Polly masserade min rygg med sina tassar.
Ibland slår det ned i mig, som ett minne nästan. Som något som redan har hänt. Samma slags oundviklighet. Jag & J möts genom starkast tänkbara attraktion & alltid med längtan efter sammansmältning, så att det känns överallt. Vad är det faktiska möjliga av oss två i förlängningen? En tredje såklart, två blir tre. Den ultimata sammankopplingen. Detta skrivs utan drift att vi ska vara i det, utan jakt på barn, snarare utifrån ett biologiskt möjligt konstaterande. Vi slarvar oss fram, låter hängivenhet & lust leda oss bortom rationellt tänkande. Det ger tankar om att det kan hända.
Ibland slår det mig då, som ett minne, som om jag ser tillbaka & konstaterar att vi kommer att bli föräldrar med varandra. Ändå inte som vi med humor har fantiserat om ibland, om att en dag ändå hamna i en kärnfamiljshistoria, medveten om det normativa, ändå, lika starkt en del av systemet. Jag tror inte att det blir vi två med hus, barn och trygg bil, med gemensamma lån på banken, släktmiddagar & en dualistiskt tillvaro. Kanske skulle det kunna finnas försök till det. Och där allt kändes möjligt - känns möjligt. Men jag kunde aldrig lova att det fungerade och inte heller du. Därför föll vi, för att vi inte ens vågade tro att det skulle gå. Så ser minnet ut. Och där finns en tredje liten person. En son. En blond son som har mörkt blå ögon. Vår gemensamma. Så. Nu är det nedskrivet. Den känsla, bild, framtidsvision eller minne; kan kallas vadsomhelst som finns i mig. Som en intuition. Hur tänker jag om det? Faktiskt. Inte mycket. Vill jag göra allt för att förhindra det? Nej. Vill jag forcera fram det? Nej. Bara vilar i det. Med lite nyfikenhet. Om några år vill jag veta om det bara var en tankesaga eller om den faktiskt finns där bredvid, förlängningen av oss två.
