1 maj Luleå
Jag reser i kärlek nu, om än inte utan en viss förvirring. Varför uppstår den, förvirringen? För att jag forcerar, för att jag försöker förstå med ord att förklara med. Hur mår jag själv i resan, egentligen? Jag skulle säga bra. Riktigt jävla bra, helt ärligt. Glad, uppskattad av mig själv & de inblandade, modig & levande. Men, även med nyanser av oärlighet, av att jag inte håller upp ett förtroende jag blivit berikad. Jag behöver vara rädd om det. Jag vill det. I förlängningen är också det ett sätt att ta hand om sig själv & ett anseende jag uppskattar att vara förknippad med.
Så. Vad vill jag säga & dela? Med M behöver jag möta hans mycket ljusa blå med ord om att jag inte är redo för ett parförhållande, något jag vet att han redan vet men vi pratar inte om det högt. Han saknar tvåsamhet, det vet jag också. Men inte i första hand på grund av mig utan för den vana i han levt med så länge, den om att dela allt med någon. Den vana jag själv haft en gång, som jag vande mig av med, som jag nästan inte minns längre. Jag är inte redo för ett parförhållande men det är inte hela bilden. Där finns också Varför. Och därför är för att jag fortfarande har känslor för J & den dedikation jag vill ge åt en monogami kan jag därför inte ge.
Jag & M & familjen i Brändön igår. Jag som skrattade mig till tårar, somnade sedan sent, trött & omkramad av M. Nästipp mot nästipp.
Magkänslan; du måste bara prata med M nu. Visst, inga löften någonsin givna, ingen form antagen på relationen. Men ändå. För att fortsätta vara ärlig & rak. Gör det.
En stund senare.
Drog in på stan i skönaste duggregn, iklädd utomhusmänniskamundering, från tå till topp. Fokus för den röda dagen, rötternas bränsle, livets frö & bland många andra, en viktig orsak till att näven knyts, öppnas och knyts igen. Det politiska hjärtat, stunderna idag, resor som gjorts.
Solidaritet, mänskliga värden, inre värden, riktningar, längtan. Jag leder mig själv till dig. Han: Jag beundrar dig i regnet. Jag: Jag är hos dig, närsomhelst. Han: Nu?
Hans glädje när han öppnar dörren, leendet över att se mig. Han klär av mig som någon som öppnar en riktigt efterlängtad present. Im all yours, tänker jag under hans händer som stryker längs med mina kinder, landar i mitt hår med ord som bekräftar det jag i hans ögon ser.
Vi har gott om tid på oss. Även om det ibland kan kännas som att det är bråttom. Hans hand som stannade upp, vilade på min bröstkorg, blicken fäst i min medan han strök en hårslinga från min kind.
Jag vill ha dig i mitt hem, där jag är. Alltid få ha dig nära, det skulle jag må bra av.
Vi ordfantiserade om hur det vore möjligt om han blev kär i en kille som även vore den perfekt kompletterande personligheten till honom själv & spårade lös alldeles om vad det då är som vi, just nu har som får den andre på fall.
Han: Det är ju omöjligt, du är ju redan allt. Den kompletta för mig, allt jag vill ha! Sen skrattade han högt, kom på sig själv med hur kärlekstramsigt det lät & jag skrattade med.
Han som föreslog att vi kan ses ikväll men jag som avböjde, har planer på att träffa M.
Han som föreslog att vi ses imorgon.
Han som vill ses. Igen och Igen.
Som han känns när vi är nära, friktion, det lena. Alldeles omrörd.
Jag som försökte säga att jag ska träffa M ikväll, prata. Jag känner det, behöver prata med honom. Ikväll ska vi ses, boka gemensamma resor är det tänkt. Jag vill, vill verkligen. Men vill också ge honom chansen att förstå vad för andra slags resor jag också är ute på för att han ska få chansen att säga tack men nej till att boka med mig, om detta inte är vad han vill.
Kanske är det inte vad han vill men att han är redo att ändå resa med mig. Kanske inte. Jag hoppas på det förstnämnda.
J som tydligt sa ifrån att NEJ, berätta ingenting. När det ses är det bara du & jag. När vi inte ses gör du vad du vill, hursomhelst & med vem du vill men berätta ingenting. Hans ansikte & kropp markerade beslutsamhet.
Ett snårigt ögonblick; jag som ville berätta att jag tänkte förklara för M att jag vill vara med J. Ville höra J:s tankar om det. Hans reaktion & känsla. Hans beslutsamhet var dock tydligt, har aldrig sett honom så bestämd.
Han: Kan vi inte bara låta det där vara? Luta oss tillbaka i det som är just nu? Måste vi alls prata om det?
Jag som borrade ned näsan vid hans hals. Vilade i stunden.Tyst.
Sen såg jag på honom. Lät orden slita sig ur mig; ”Egentligen vill jag ju bara vara med dig”.
Han: Säg det inte. Jag vill inte veta det.
Jag som med frustration svarar: Varför är du så rädd John? Jag säger inte det här för att jag förväntar mig något av det. Eller försöker ställa krav. Kan bara säger hur det känns & kan tydliggöra att jag också vilar i känslan, den bara är som den är.
Vi höll om varandra, sjönk in bland ordens efterskalv, han som tog mitt ansikte mellan sina händer. Såg på mig. Stora känslor i ansiktet, ögonbryn som kommunicerade ömhet, ögon som gav mig allt.
Jag kysste honom. SÅ otroligt mycket kärlek. Min lätt, inte alltid modig - men min människa.
