Väljer att vara ett filter, att inte riktigt vara med dig hela vägen in.
Sveper in mig i filter.
Många nyanser av mig själv, låter mig bara vara just så.
Några dagar har förflutit & jag skulle kunna förklara ingående ännu fler feministiska kamper jag fått ta i veckan, om fokus på studier, om mannen som objektifierade min bak & sa sexistiska saker om min kropp, om Ma:s närvaro de flesta dagarna, om SPA-kvällen med Sophie, om samtalen med J, om träffen med Sara, Moder & Veravilde, om skidåkningen & utsikten, om insikter & flykt, om njutning, om att vara vilse, om att skratta så att tårarna rinner & om att vakna till ljudet av en spinnande katt.
Jag går inte in på det. Inte mer. Inte nu.
Var på jobbet en snabbis ikväll. Gled in på J:s kontor & lämnade en lapp åt honom där.
"Du gör mig glad J". Han gör mig glad. Och full av en innerlig längtan efter att få ligga mot hans bröstkorg, vilandes & lyssna till de hjärtslag som är hans. Som han är älskad. Jag saknar honom. Livet fungerar bra utan honom också. Jag har vant mig. Dosen av honom i onsdags var ändå mer än jag hade bett om, mer än jag föreställt mig & nu minns jag så tydligt igen den saknad efter honom som med tiden hade förlorat sin kraft. Den känns igen, den saknaden. Orsaken till den.
Strax sömn. Upp i gryningsland. Resa hundra mil genom molnen. Utbildning. Middag med kär vän. Hem igen. Somna i egen säng, tillbaka strax innan midnatt.
Kommentarer
Trackback
